Nästan exakt tio budord för skribenter

1. Använd aldrig allitterationer.

2. Prepositioner såsom ”med” ska du inte avsluta meningar med.

3. Undvik klichéer som pesten. De är gammal skåpmat.

4. Jämförelser är lika illa som klichéer.

5. Var mer eller mindre specifik.

6. Som författare får du inte generalisera.

Seven: var konsekvent!

8. Var aldrig övertydlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt; det är överflödigt; låt bli att förklara för noga; det behövs inte. Undvik det.

9. Vem behöver retoriska frågor?

10. Att överdriva är en miljard gånger värre än att underdriva.

Elva: var konsekvent.

12. Upprepa dig aldrig.

13. Någonsin.

 

(Fritt efter en lista på nätet som jag tolkat och vidareutvecklat från engelskan).

Skulle detta vara ironi? Menar jag inte allvar? Jag? Men jäspalt, va’ säger du?!!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Brev från en byrå

Kommer hem efter en vecka hos små vänner. Vårt hus doftar hemvant, snön invid knuten är blåvit om aftonen, min köksstol står där jag ställde den. På köksbordet en hög med post. Det blir inga stora veckohögar i mess- & mejlåldern.

Banken, snart i Finland, vill att vi betalar av på billånet. Sedan är det bara 35 avier kvar, förklarar den hoppfullt.

Radiotjänst, fortfarande i Kiruna, vill att vi betalar radio- och tv-avgiften, inklusive 13 kronor extra för höjningen.

Karlstads Bokcafé gör reklam för kommande program. 24 mars berättar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift VISaren skriver om gamla idrottshjältar i bruksorten Stjärnsfors.

Det är det hela.

Bröt sig någon in?
Nej vänta, under föreningsbrevet från bokcafisterna gömmer sig en hälsning från Statistiska centralbyrån. De vill ha hjälp med att kartlägga OTRYGGHET och BROTTSLIGHET där jag bor. För säkerhets skull skriver de orden med versaler. Jag är en av 200 000 slumpvis utvalda personer i åldern 15-84 år och mina svar spelar roll, skriver byrån.

Snart sitter Eder slumpvise i vårt noga utvalda kök och svarar för brinnande livet på webben.

Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet? I vilken utsträckning är du orolig över brottsligheten i samhället? Har det hänt under det senaste året att du har avstått från att skriva något eller lägga upp bilder eller filmer på internet, på grund av oro för att bli utsatt för trakasserier eller hot? Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t ex att gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott? Bröt sig någon in i din bostad i syfte att stjäla något under förra året? På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige ökat, minskat eller varit oförändrat de senaste tre åren?

Sedan tar jag en promenad.

### Våldet har minskat i vårt land.
### Särskilt män är mindre utsatta än för femton år sedan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Äntligen en skribent som försöker förstå

En del år blir till berättelser. I min levnad har vi haft torrsommarn 1955, getingsommarn 1959, högertrafikomläggningen 1967, folkomröstningen om kärnkraft 1980 och Palmemordet och Tjernobylolyckan 1986.

Samt det berömdaste året av dem alla: myten, legenden 1968. Nu har jag läst en artikel som verkar förstå vad det året handlade om. ”Allt tycktes möjligt” – precis så var det.

Det är Kjell Östberg som har skrivit artikeln på Aftonbladet Kultur:

”Nog var 1968 ett märkligt år, med få motsvarigheter i vår samtid. Det var en tid när allt plötsligt tycktes möjligt, samtidigt över hela världen. Och ändå. Det var bara en av höjdpunkterna i en djup radikaliseringsvåg som svepte över världen under en tjugoårsperiod.” 

”Nya sociala rörelser för internationell solidaritet, ökad jämlikhet och demokrati bars upp av en ny generation ungdomar som vägrade att acceptera samhällets dominerande normer. Det var denna radikalisering som kulminerade 1968.” 

Inte bara en kårhusockupation
Östberg tar ett brett grepp och sätter in de svenska händelserna i sitt internationella sammanhang. 1968 var sannerligen mycket mer än att studenter i Stockholm ockuperade sitt eget kårhus.

Samtidigt förstår han att det inte handlar om bara ett enda år.

”Men de verkligt djupgående förändringarna skedde efter 1968.” 

Gruvstrejkens betydelse
Gruvstrejken i malmfälten var en händelse som kom att leda till sådana förändringar. Efter den kom nya lagar om anställningsskydd, medbestämmande och mycket annat.

”Det var en tid när 68-ornas krav på frihet, demokrati och jämlikhet blev praktisk politik, genomförd av en radikaliserad arbetarrörelse. Det var en tid när också socialdemokrater argumenterade för att politiken skulle överordnas marknaden.”

Tag och läs. Allt är jag inte överens om men hittills är Kjell Östberg den som förklarat upprorsåret bäst på det korta utrymme som en artikel innebär.

Grattis till 50-årsjubileet förresten, kära 68. Tjohoo!

Länk 
Kjell Östberg:

Revolten 1968: Allt tycktes möjligt

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kastar du mycket getögon?

– Min invandrarvän kunde inte begripa var vi svenskar fått det uttrycket ifrån. ”’Kasta ett getöga’. Går ni omkring med getögon i fickan?” undrade han.

Nej, men en gång i tiden vaktade vi kreatur på skogen.

För en gångs skull har jag tur. En bekant tar upp vilka underliga uttryck vi har i svenska språket. Det turliga är att jag äger en bok om saken. Svenska uttryck och deras ursprung av Kerstin Johanson berättar mycket riktigt om getögat.

Kasta in handduken kommer från boxningen. När sekonden tycker att hans boxare ska ge upp kastar han in handduken. Kasta pärlor för svinen kommer från Bibeln, Matteus 7:6. ”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Kamma noll är när du inte hittar minsta lilla gnet eller lus med luskammen.

Här är några andra ursprung
Döden i grytan: från Bibeln, andra Korintierbrevet 4:38, där människorna börjar ropa om en soppa de nyss ätit av: ”Döden är i grytan!” (gamla översättningen).

En fjäder i hatten: när en segrare eller lyckosam jägare pryder sin hatt, som en trofé.

Ett streck i räkningen: när man drar ett streck över en räkning och gör den ogiltig.

För allt vad tygen håller: tygen var i det här fallet hästens seldon.

Vara fena på något: uttrycket kommer av ordet fenomenal och har inget med fisk att göra.

Getarens jobb
Hur var det nu då med getögat? Svaret är att du inte behöver gå med fickan full av intorkade getögon. Geta och gäta är gamla dialektord. (På värmländska gete eller geet). De betyder att vakta boskap. Den som vallade boskapen kallades getare eller gätare.

När du tittade till djuren kastade du ett getöga.

### Till dig som undrat varför prästen så stolt visade mig gravstenen med hammaren och skäran på kyrkogården i Södra Finnskoga:
### Han såg den som en symbol för livet. Den personens liv.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hammaren och skäran i Södra Finnskoga

Åker tåg mellan oro och oro. Gamla män blir väl sådana.

Då kommer lugnet. Solen glittrar på de västra delarna, en firma bygger moduler, en kyrka på en höjd strävar med sitt.

Visserligen tror jag mer på människor som skapare men jag tycker om de där kyrkorna. Hoppfullt pekar de uppåt men i sina trädgårdar minns de oss levande. I Södra Finnskoga visade en stolt präst upp en gravsten med hammaren och skäran.

Varför gjorde han det? Fundera på saken.

Lämplighetsintyget Idyll

Det är en som har dött men det är inte snyggt att berätta nu att han var med i en org-n-s-tion ända till 1950 eller att han sänkte sin sk-tt i Sverige i många år eller vilka som arbetade och konsumerade ihop till hans f-rm-genhet men att han var ett PR-geni tycker jag gott vi kan säga.

Nu.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem har sagt att det bara ska gälla tulpaner och ärtskott?

Sportspråket har många goda användare genom historien, trots att det är så förhånat. Det skrev jag om i lördags och nämnde namn som Bengt Grive, Plex Pettersson, Göran Zachrisson och mästaren Christian Olsson.

Sven Jerring glömde jag. Hans ”japaner, japaner, överallt japaner” var inte historiens bäst förberedda matchreferat om vi jämför med dagens sändningar. Tiderna förändras, det gör sportreferaten också. Men han var förbaske mig språkligt nydanande.

– Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern för Nippon.

Är de fem bara goda undantag? Jag letar reda på en några dagar gammal Del två till mitt husorgan och skummar en slumpmässigt vald artikel på sporten. Mitt hemmalag i hockey har förlorat en jämn match berättar skribenten och sedan intervjuar han tränaren Per Lundell:

”- Vi saknade den där sista krispigheten i passningarna” säger Lundell.

Jag älskar det. Vem har sagt att det bara är tulpaner och vinterodlade ärtskott som får lov att vara krispiga? Mera krisp i centringarna pôjker, tjohoo!

### Folk brukar tro att jag är ironisk även när jag inte är det.
### Jag menar allvar här. Att kalla hockeypassningar krispiga är fint, tycker jag. Än är inte ordet utslitet.
### Hoppas den här formuleringen från uppslaget innan också är medveten. Pigg är den i varje fall: ”Michael Lindqvist har gjort stor succé i Färjestad och NHL-intresset har kommit som ett brev på sporten.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)