Historien om hur jag tog den första bilden i modern tid på död varg i Värmland.
Tänk dig att det är sommar, den varma, torra, dammiga sommaren 1986:
Kanske måste du ha vuxit upp i Värmland för att riktigt förstå? Provinsen där Ralf Edström nickar ett-noll varje kväll, medan Gunde Johansson drar historier och Selma flyger på en gås. Värmland, där vi så i medelåldern, som pricken över iet, känner Rysningen komma.
Rysningen. Den ofrivilliga, som även hängivna naturvänner alltid känner i nacken, var gång ett trovärdigt vittne sett Honom passera strax bakom deras tätort.
Honom? Ja, den grå. Ulven. Gråben. Han med så många namn, men som ändå alltid är namnlös. Säg Han, det räcker här på trakten.
Jo. Du borde nog ha märkt hysterin växa i stugor och på insändarsidor. Borde ha hört bröder och grannar bli ovänner för livet. Framför allt borde du som sagt ha känt Rysningen själv i ryggraden, för att riktigt förstå vidden av mitt fynd.
***
Jag ska ändå försöka berätta historien, även för dig. Det är förresten lika bra, innan någon rolig jäkel förekommer en.
Sålunda hände det sig alltså att den medelålders redaktören var ute och cyklade för att göra reportage om Värmland från vägrenen. Redaktören var – högst privat – dokumenterat vargvänlig, vilken han en gång blivit radionämndsanmäld för. Då lät han påpassligt en av provinsens verkliga varghatare få sista ordet i ett radiokåseri. Ett får.
Nå, cykelfärden gick bra dessa juniveckor. Hjulen spann, inspirationen flödade och allt tycktes honom under kontroll. Allting, ända tills han fick för sig att fotografera en rostig traktor i trakten av Nyskoga.
Då låg det en död vargunge där. Det vill säga, det som låg där kunde i allra värsta fall vara en påkörd varg som någon kastat åt skogen.
Detta hände på tisdagen.
Liket var grått, ludet och lurvigt och uppe på huvudet lite brunt och gult. Exakt som en bild redaktören kom ihåg från Anders Bjärvalls fina bok om Europas däggdjur.
Men det var nog en schäfervalp, bara. Vår cyklande reporter höll visserligen för näsan och plåtade kadavret, men sen cyklade han tankspritt vidare. Utan att mäta liket, utan att plåta svansen, utan att se på tassar och annat slikt. Kadavret var grått, det var allt han var riktigt säker på efteråt. Grått, mindre än en schäfer, men med kraftiga kindtänder.
***
Säga vad man vill om Nordvärmlands telefoner, men ostörda är de inte. Inte om du ska tala varg i dem. Först på torsdagen stövlade vår redaktör in på sin redaktion i Karlstad.
– Hej Chef, sa han till Chefen. Vad tror du, är detta varg eller död hund?
Chefen blev eld och lågor, liksom många andra avdelningar på den trevliga lilla tidningen. Filmrullen framkallades, snart växte bilden av en grå, lurvig best fram på fotopapperet.
– Jaru, sa Chefen och en likaledes jaktintresserad annonsförsäljare. Jaru, det var kraftiga kindtänder det där. Var han grå sa du? Och kroppen 50-60 centimeter?
– Tja, kanske. Jag minns inte riktigt. Det var så mycket maskar och skalbaggar. Undrar varför öronen är vikta?
– Det är dom bara på schäfervalpar, sa en expert vi ringde.
– Nej, på vargungar också, de första fyra veckorna, sa en annan.
– Hmmm, det var kraftiga kindtänder det där, sa en rovdjursvän i karlstadstrakten som vi visade bilden för lite senare samma kväll.
Rovdjursvännen ringde vargspåraren. De samrådde. Sen klev vi i bilen och började fjortonmilafärden upp till Lämbacken och vargspårare Wirtberg. Själv blev jag svettigare och svettigare ju närmare Wirtberg och vargen vi kom. Tänk om det var en död hund, bara? Åka över 30 mil en vacker försommarkväll bara för en påkörd hund?
– Jaså, sa Wirtberg och log åt min nervositet när han fick se bilden. (För det var naturligtvis jag som var den där cyklande redaktören.) Jaså, har ni åkt så långt, tre personer, bara för att titta på en rutten hund?
Nåväl, vi fick väl ändå fortsätta de sista milen till Nyskoga också för att riktigt kontrollera saken på ort och ställe.
Sagt och gjort. Allt skakigare och svettigare blev jag och allt närmare hundliket for bilen, med Chefen vid ratten.
***
Tyvärr var det så att det hade regnat rikligt i trakten sedan tisdagen. Och liket hade jag släpat fram från de skyddande granarna.
Nu låg den där i all sin glans. Pälsen låg slickad efter kroppen, djuret såg betydligt smalare ut än på tisdagen. Framför allt var den inte grå längre, den usla vargungen. Den var smal, lite ynklig – och skimrande rödbrun. Behöver jag säga mer?
Åk aldrig över 30 mil i sommarnatten för att titta på en rutten skabbräv i Nyskoga. Det är ett tips jag vill ge dig och alla andra som läser detta. Folk ler så dant åt en efteråt. En del viker sig nästan dubbla.
Vad det nu är som är så himla roligt med ruttna rävar? Fotograferade av dokumenterade, en gång radionämndsanmälda vargvänner…
Sven-Ove Svensson
### När våren kommer börjar det dra i luffartarmen. Så även sommaren 1986. Det blev en cykeltur för Värmlands-Bygdens räkning, från Bastuknappen i norr till Lurö i Vänerskärgården.
Mest minns mina läsare vargen i Nyskoga. Då, när nästan ingen hade sett en död ulv i vår provins.
Tyvärr förstod jag inte, under vargdebattens första år, att folk har rätt att vara rädda även för det relativt ofarliga.
(Berättelsen publicerad i Pressens Tidning nr 10, oktober 1987).
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
