Skrivande – Sida 38 – SVENSSONS SLÄNG

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

”Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

√ Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
√ Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
√ Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
√ Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
√ Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

√ Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Bästa sättet att få något gjort

Tvätta kläder. Vattna blommor. Såga lite ved. Hämta tidningen. Hämta posten. Gå på onsdagsvandring med två vänner, klättra upp på ett berg två av oss aldrig varit uppe på förut, grilla korv och prata om de fågelmålande bröderna von Wright. Cykla ner till biblioteket och be dem ta hem David Väyrynens diktsamling Marken. Dricka förmiddagskaffe. Dricka eftermiddagskaffe. Göra grekisk sallad. Fortsätta dödstädningen i arbetsrummet, fastna i en tidskriftssamlare med gamla klipp om väderspåmannen Birger Wiklund från Yggenäs, Ekshärad:

”- Temperaturen kommer att hoppa som en hare. En dag varmt, nästa dag kallt. Det kan bli dagar under rallyt med ner till 25 minusgrader.

Det säger väderspåmannen Birger Wiklund från Ekshärad till sajten rallysportnews. Birger spår i abborrfenor, som också avslöjar att det blir mycket lite nederbörd i början av februari.” (2005).

Fundera över de snirkligt handskrivna breven som Birger brukade skicka. Skriva till husorganet för att än en gång försöka få dem att få ordning på e-prenumerationen vi har rätt till, när vi nu betalar för papperstidningen. Ringa till Coop i Stockholm och be att få ny pinkod till Medmera-kortet när jag glömt den gamla. Betala elektrikern. Sortera böcker i vardagsrummet. Ringa barnen. Studera fåglarna i paradisäppelträdet, särskilt sidensvansarna. Skriva blogginlägg om statliga MSB som bosätter sig vid vattenkanten. Leta översvämningskartor på Google. Gratulera Facebookvänner som fyller år. Lägga ut en bild på frasande fruset gräs på Instagram. Swisha pengar för jultidningar till några barn i grannkvarteret. Läsa serien Medelålders Plus i Värmlands Folkblad. Dricka påtår, fundera över läget inom poliskåren i Ukraina, vila middag…

… tänk vad mycket jag får gjort, när jag egentligen har något annat jag måste göra.

### Nu kan du snart inte skjuta upp det längre, Svensson.
### Sätt dig nu ner och skriv ditt manus och börja träna på lördagens framträdande. Klockan går.
### Det kan vara sista gången någon ber dig.

Asch, jag plockar ur diskmaskinen först. Det är inte lördag eftermiddag än.

Vad detta är

Nu har det hänt igen. Historien är ingen cirkel men ibland kan en tro det.

Historik: Skriv en text till den här bilden! kunde det hända att de sa på Smålands Folkblad 1975. Det har jag berättat förr. Kai eller någon av de andra fotograferna hade tagit en bild, ibland en hel serie, och nu fick jag i bästa fall lite fakta och några uppgifter om var bilden framför mig på skrivbordet var tagen.

På så vis gjorde vi många fotoreportage. Ingen idealisk arbetssituation för oss skrivare men förvånansvärt ofta blev resultatet bra. Inte bara bilderna.

Nutid: Nu har någon lagt en bild framför mig på skrivbordet. Datorskrivbordet. Det är jag själv som har tagit den och jag är en aning förtjust i bilden, för den sätter igång fantasin. Undrar var den är tagen (som om jag inte skulle komma ihåg det, där har jag marscherat många gånger), undrar vad den föreställer (det ser jag väl), undrar om fotografens skugga riskerar att få ett orange tefat i skallen snart (knappast, skärp dig nu).

Eller som legendaren P-O Nilsson skrev en gång på Folkbladet, när han fick i uppgift att skriva bildtext till några andras reportage, då den skrivande reportern gått hem och glömt skriva något till huvudbilden: ”Detta är Arne Imsen”.

Detta är ett kort på en orange plopp.

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar inpå knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Den lilla orten intill skogen

De senaste dagarna har jag publicerat en serie korta forshagabetraktelser på Facebook. För oss har vår lugna 6 000-personers tätort nära skogen många fördelar. Här är texterna samlade nu:

18 oktober
Onsdagsvandrar i solsken. Råkar trampa in i discgolfbanan mitt framför två som spelar. Trevligt par som berättar hur de och andra gärna åker de dryga två milen från Karlstad för att spela på Forshagas finare bana. Sedan håller de en inspirerande föreläsning för oss om spelets tillbehör. Discar, det heter discar.

19 oktober
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland.

20 oktober
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm.

22 oktober
År 2014 fick jag en snilleblixt i ett gathörn. Jag skulle springa alla gator i kommunen. Strax var den nya svenska träningsformen gatuplock uppfunnen. Lite stolt var jag över det, den var ogooglingsbar som löpterm innan jag hittade på den men nu är vi fler utövare. Några månader senare var jag klar. En sak slog mig under springresans gång. Tryggheten och lugnet. Jag kunde springa mitt i vägen på nästan varenda gata i våra tätorter om jag ville det. Så ska ett hem se ut.

23 oktober
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nå’t så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott.

24 oktober
Jag har trivts överallt där jag har bott. Gården Almar där farmor gav mig och katterna spenvarm mjölk. Gården Nybyggeras där storspoven landade. Molkom där pappa skapade sitt trädgårdsparadis. FNL-huset vid Västra Kanalgatan i Karlstad där vår färska offsetpress blev mitt nattsällskap när rubrikerna var färdiggnuggade. Göteborg där journalistdrömmen levde vetgirig och röd. Småland där drömmen blev verklighet. Sunne där den röda drömmen var fortsatt röd men också miljövänligt grön och barn kom och började behöva vår kärlek. Hela tiden skrivandet. Hela tiden boplatser som varit kärleksfulla.

Ändå kändes det som att komma hem när vi lånade av svärmor till lagfarten och köpte vårt hus 500 meter från friluftsgården. Här, på en ort där folk hälsar när vi kommer in i en butik och varenda en på bästa Konsumbutiken tycker om att slänga käft ena stunden och prata allvar nästa.

Alla (nåja, de flesta människor) har sitt hem. Vi har vårt här. Trivs.

25 oktober
Kanske har du märkt att jag räknat upp fördelar några dagar? Fördelar med att bo i utkanten av en tätort med drygt 6 000 invånare, i en kommun med 11 487 invånare. Tanken slog mig att glädjeämnena finns men att det ändå är bristerna vi så ofta pratar om. Jodå, felen finns de med. Precis som mitt liv har sina problem och muttrigheter, allt är inte prima facebooktrivsel i min värld. Men ändå. Jag brukar leta glädjeämnen även mitt i eländet, jag blir snällare i magen då. Det finns många fler plus än de jag räknat upp de senaste dagarna. Demokratin svenska folket kämpat sig till, sidensvansarna som snart ska berätta att det är snö i luften, kärleken, alltid kärleken, löplusten, skrivklådan, de mänskliga rättigheterna vi inte fick gratis, mångfalden, alla pigga ögon hos våra nyanlända. Politikerna (många av dem vill säga) och alla lokala volontärer som kämpar för deras skull.

För just den här människan är just de här koordinaterna på jordklotet jämt gôrbra. Det var bara det.

Du har säkert dina koordinater.

Hur du talar inför folk

Först ska du ha nåt att säga, det är viktigast. Sedan ska du göra manus eller stolpar. Därefter kommer rampfebern. Två dagar senare leder de upp dig på scenen (bildligt talat). Då darrar du på rösten först, gärna omärkligt, och sedan börjar du ditt prat med en rolig men betydelsebärande bild eller historia.

Betydelsebärande sa jag. Inget meningslöst trams, sådant genomskådar varje publik på högst tre sekunder. Rekvisita är allra bäst, men då ska den berätta något.

Nu är du igång. Säg det du vill ha sagt, glo dem i ögonen, var dig själv och inte något scenjag. Kläm in en och annan belöning åt åhöraren, precis som när du skriver en längre text. Det kan vara en åfanism, en rolig formulering, en anekdot som stödjer budskapet.

Sluta med nå’t bra.

Behåll publikkontakten under slutapplåden. Se nöjd ut, låt dem märka att du tror på det du sa.

Åk hem. Var hög på endorfiner halva natten.

***

Värre är det inte. Folk har mycket sällan med sig ruttna tomater. Har de ändå det kan du berätta om dem nästa gång.

Ta med en tomat och visa.

### Betraktelse, apropå förra blogginlägget.
### Här är hur det började på Röva i Göteborg. Mer erfarenheter kring att tala hittar du här (min favorit), här, här och här. Den här är väl vemodig?
### Den 11 november framträder jag vid en författardag på biblioteket i Forshaga. Huvudattraktion är Aino Trosell.

Genialt

Sitter och filar på mitt program till en litteraturdag i Forshaga den 11 november. Sista raden:

”Sluta med nåt bra”.

Vilken dramaturg en är.

Hem | Skriva & prata (c) Sven-Ove Svensson

Låt bli att kränka dårarna

Tränar på repliker som karaktäriserar olika talare och för handlingen framåt i en berättelse. Det går sådär.

– Lider du av fotsvett?
– Mest hos andra.

– Besväras du av hemoröjder?
– Nej, vi kommer bra överens.

– Har du höjdskräck?
– Framför allt längd.

– Hur ser du på dåren i Vita huset?
– Låt bli att göra narr av dårarna. Dom blir kränkta av den liknelsen.

– Vill du följa med på en sparktur?
– På såna turer följer jag alltid med.

Sa jag att jag gör det som flödesskrivning? Du vet, när pennan inte får lämna papperet och hjärnan inte får ta paus och tänka efter. Det är ett skrivandets uppvärmning men ibland går en del av texterna att använda om man filar på dem efteråt.

Hittills tycker jag replikerna mest beskriver skribenten. Måste skruva upp mystiken.

– Hur mår du?
– Jag ska till Borås.

– Älskar du mig?
– Jag ska till Borås.

– Har du bestämt hur du ska rösta nästa gång?
– Jag ska till Borås.
– Det var ett jäkla tjat om Bohuslän.

De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.