Skrivande – Sida 41 – SVENSSONS SLÄNG

Lägg ut! Lägg ut!

Läser August Strindberg och Göran Tunström och tänker att en klåpare som jag inte borde hålla på och försöka skapa romaner. De blir bara refuserade i alla fall.

Läser Carl von Linné och Göran Bergengren och tänker att naturskildringar är det ingen idé att jag sysslar med.

Läser krönikören Ingemar Unge i gamla nummer av Vi-tidningen och några av hans nya begåvade kolleger på nätet.

Varför ens försöka kvala in i division III när mästarna är så mycket bättre?

***

Men. Sätter igång datorn och skriver.

Om vi tar det rätt schematiskt över hur nivåer kan ligga i exempelvis en större kommun, så har förskolläraren låt säga 25 000, skolchefen 60 000 och kommunchefen 110 000 kr. Först dubblar du, drygt, sedan dubblar du det en gång till, nästan. Jag tror ju inte att alla ska ha exakt lika lön men skillnaden är för stor. Så oviktiga är inte förskolebarnen.

Nu, nu jädrar, tass tass tass på tangentbordet. En Facebookkommentar får det duga till. Lägg ut! LÄGG UT!

Glömmer äta.

En enda notering

Ända sedan jag slutade på sågen i Molkom har jag skrivit listor. Ett rörigt minne och ett antal rörliga jobb gjorde att jag måste. Det kom alltid nya sysslor under dagen.

Problemet var att dagens lista så ofta försvann mellan andra blad.

Då kom vår begåvade it-ansvarige för några år sedan och visade mig dataprogrammet som gjorde att jag både kunde skriva listan och ha den kvar.

Det programmet har jag fortsätt att använda, även efter sista arbetsdagens slut. En flik per månad, en lista per dag. (Jag har flikar för större projekt också. Stolpjakt, Konsumkrönikor och sånt). Lätt att använda, lätt att lägga in filer, bilder och skriva textutkast där. Enkelt att synkronisera mellan dator och mobil, så jag alltid når den.

Det är bara det att just i dag är jag lat. En enda sak på listan.
Gôtt.

### Vänta, jag ska vattna blommorna också.
### Här är en annan som gillar listor. Se Ulf Nordströms film på Youtube: Livets främsta redskap

Då du …

… får du se hur roligt det blir.

Länk: Jonna Sima –
När Arktis sakta smälter bort ökar utrotningsturism

Frustar av framtidslängtan & gör listor

Läste i tidningen att Nordea ska lägga ner vårt kontor på orten. Härom dagen fick vi räkning på bankfacket. Undrar vad jag har där. Disketter?

Vad bör jag spara? Vem i hela världen kommer någonsin att efterfråga mina gamla skolbetyg? CD-romen med packningslistan inför månaden i Kavalla har heller inte mött stor efterfrågan de senaste tolv åren.

Nå, i en färsk kartong ute i garaget har jag nu parkerat tre tjocka telefonkataloger från 2005 (Karlstaddelen) och en från 2004. Det känns tryggt.

Ifall.

Framtiden är allt det som inte blev kastat i Den Stora Utrensningen och som inte får plats på en lista över Bra att ha-saker, sparade i svullna flyttkartonger. Kom igen, framtiden. Jag frustar av längtan.

Men listorna, listorna!

### För säkerhets skull har jag sparat min 25 år gamla Macintosh Performa. Har hundratals krönikor och skrivarkurslektioner i den.
### För säkerhets skull har jag sparat en nästan lika gammal tjock-pc, den har diskettstation.
### Måste komma ihåg att provstarta dom snart igen. Jag tror datan är här för att stanna.

Bob Dylans hälsning till Sara Danius 1966

Läser Bob Dylans Tarantula från 1966 och känner igen sättet att skriva. Var har jag sett det förut? Gjorde jag inte själv en del orädda försök i samma stil de där åren? Varifrån fick jag inspiration till det? Bildjournalen? Thomas Tidholm? Tidens musiktexter? Minns fortfarande ett udda brev jag skrev till en tjej.

Boken är inte lättläst men i efterordet är Peter Glas full av entusiasm:

”Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på.

Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.”

Beskriver kaos med värme
Jag strävar på, efter att ha läst hans bruksanvisning. För Dylan är allt kaos, skriver Glas. Det stämmer uppenbarligen 1966, kanske fortfarande.

”Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Becket, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. I stället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanske värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.”

Detta måste vi gömma för alla Dylan-resistenta
Jag strävar vidare. Författaren är originell, identiteterna är i upplösning, strukturerna med. Inte en kliché hittar jag, språket och bilderna myllrar.

Så, på sidan 81 i en av de dikter som avslutar praktiskt taget varje kapitel, hittar jag den. Hälsningen från mitten av det kaotiska 1960-talet till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius år 2016. Bob Dylans eget inlägg i Varför kommer han inte hit-debatten:

”blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer ”hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?” jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarns tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
/…/
men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej”

Detta får vi absolut inte visa så alla Bob Dylan-resistenta ser det.
Göm boken. Göm den fort.

### Apropå tarantlar: Första kända bilden på en fågelspindel visar den i full aktion.
### Den äter på en kolibri.
### (Källa: skansen-akvariet.com)

Vänligen vänta

”Black Friday” imponerar inte i min del av världen.
Vem lurar vem?

Förr var slantarna runda för att de skulle rulla.
Nu står det ”Vänligen vänta” i kortmaskinerna. Jotack, vi vet vad som väntar efter svarta freda’n.

Här på trakten betyder black pank och offer offer.

Tjohoo.

Hej då, gamle vän

Rensar vidare för att försöka ta mig in i arbetsrummet oskadd. Hittar en gammal vän från 1974. Typometern.

Den typografiska linjalen var varje journalists vän. ”Använder du den inte till nåt annat, så är den bra att skära pizza med.” Det var vad vi fick lära oss på Journalisthögskolan på Andra Långgatan i Göteborg, ett år när pizza var det häftigaste en murvel kunde äta. Tydligen gick jag i klass Va 1974, det står så på stilprovet.

”Lägg helst artiklarna i fyrkantiga block! Det underlättar. Låt gärna blocken bli större på bredden än på höjden.”

Typsnittet vi hade lov att använda när vi gjorde rubriker till övningstidningen Ingressen var bodoni, (fet antikva eller kursiv, hfet eller mager). ”Fet och hfet hör ihop på samma sida eller hfet och mager. Fet och mager blandas endast i undantagsfall.”

Detta är en mellanrubrik
Nå, det blev fler stilprov sedan, mest har jag använt typometern på Smålands Folkblads redaktion i korsningen Klostergatan-Kungsgatan i Jönköping. Där blev det en och annan noga uträknad rubrik till lokalredaktörernas artiklar.

Något säger mig att det kommer att dröja ett tag innan någon frågar mig hur mycket en konk eller cicero är eller hur många pinnar det går på ett gement m. Så nu åker typometern ut i en kartong i garaget, tillsammans med stilprovet från Ingressen och skrivmaskinskursen från Facit 1966.

Här ser ni en som hänger med.
Förändringsbenägen är mitt mellannamn.

### Det har visst kommit sådana där datamaskiner.
### Inne i sina dator blandar ungarna typsnitt och grader så änglarna gråter.
### Hör du nåt som surrar i luften så kommer det från landets typografkyrkogårdar. Där snurras det hejvilt.

Televisionens fiskmåsar

Anteckning till mig själv: titta aldrig på Aftonbladet-tv, där bor televisionens fiskmåsar. Skriker och skiter gör jag hellre själv.

En del barfotajournalister är inte charmiga. Till och med Bandet går var proffsigare; Sveriges Radios insändarprogram för källarmusiker på 70-talet, då alla kunde spela.

Alla kan inte spela programledare.

Skrik inte.
Vill du ha lite fisk?

Hurra! Ett jubileumsbloggjogginlägg!

I förrgår fyllde bloggen fem år. Det jubileet skedde i tysthet, för jag hade annat att tänka på och glömde hela saken.

En blogg om att ”skriva, springa, leva och förändra världen” kallar den sig. Där visar vi att vi missförstått allting redan från början, Svenssons släng och jag. Vi gör nämligen alla fel som går.

Vill du få många besökare ska du skriva om ett enda ämne, inte drygt fyra. Nu riskerar du att tappa löparna varje gång du skriver om skrivandet, skrivarna varje gång du skriver nåt argt politiskt och alla seriösa när du skriver trams eller gulligheter.

Personlig, inte privat
Lugn. Jag vet. Det är medvetet. Ville vi nå hundra tusen, slängen och jag, då skulle vi satsa på att nå ut. Den delen har vi aldrig lagt ner särskilt mycket kraft på. Jag vill vara en hel människa i bloggen, det är allt. Den här karlen gillar allt det där som står i mottot. Då ska allt få sin plats i spalten också ibland, beroende på dagsform och humör.

Första målgruppen för plitandet är alltid jag själv.

Första regeln: gärna personlig, aldrig för privat. Selfies och familjebilder får andra syssla med. Jag tar de bilderna med men gömmer dem prydligt i mobil & kameraminne. Mina små har inte bett att få hamna på nätet, inte min nuna heller.

I fosterställning
Det är förresten fler än vi kunde ana från början som besöker slängen. Alla gillar inte att gilla, alla finns inte ens på Facebook, de upptäcker mina inlägg i alla fall. Tack alla ni som hittar hit, tack för kommentarer på blogg, Facebook och i verkliga livet. Det samtalet älskar jag.

… och någon enstaka gång ligger jag i fosterställning efter ett inlägg som gjorde ont att skriva. Att en aldrig lär sig. Att en aldrig vill lära sig.

I kväll firar vi 5 år & 2-dagarsjubileum med tacos på bloggredaktionen. (Dvs den blå tv-fåtöljen). I dag på förmiddagen stack bloggaren ut på en pigg jubileumsbloggjogg i värsta vattenfärgsvädret. Släng dig i väggen Lars Lerin.

Skorna luktar skog och lycka.

Länk:
Första riktiga inlägget, 16 november 2011

Ögats fria fartlek i obanat lingonris

Då, mitt i alla världsliga och privata bekymmer, minns jag löftet till mig själv. Att läsa minst en klassiker i månaden som pensionär.

Alltså går jag till biblioteket. Där krånglar det datoriserade lånesystemet muntert, men penna och papper finnes och strax kan jag vända hemåt igen med Elmer Diktonius i axelremsväskan.

Diktböcker ska bläddras i, som en ögats fria fartlek i obanat lingonris. Så brukar det börja. Snart fastnar jag bland aforismerna från 1920-talet.

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.

Inom konsten är allt tillåtet. Men allt är icke användbart.

Det man mest beundrar i ett konstverk är icke alltid det beundransvärdaste i det. Ty man beundrar mest – sin spegelbild.

Saliga är de mätta som sår och de hungriga som skördar. Men det finns även hungriga som sår – dem kysser jag.

På sidan 93 hittar jag maskinsången. Alltid denna rytmiska, människoätande maskinsång. Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff…

Sidorna sväller av musikalitet. När jag slår igen boken första gången finns världen och det privata fortfarande kvar, men nu hör jag även en annan sång. Det står en kraftfull finlandssvensk poet bredvid min läsfåtölj och sjunger finstämt så gardinerna darrar på Grossbolstorps höjder.

Jaguaren kan kyssa en blomma.