Varg i sommarnatten

Historien om hur jag tog den första bilden i modern tid på död varg i Värmland.

Tänk dig att det är sommar, den varma, torra, dammiga sommaren 1986:

Kanske måste du ha vuxit upp i Värmland för att riktigt förstå? Provinsen där Ralf Edström nickar ett-noll varje kväll, medan Gunde Johansson drar historier och Selma flyger på en gås. Värmland, där vi så i medelåldern, som pricken över iet, känner Rysningen komma.

Rysningen. Den ofrivilliga, som även hängivna naturvänner alltid känner i nacken, var gång ett trovärdigt vittne sett Honom passera strax bakom deras tätort.

Honom? Ja, den grå. Ulven. Gråben. Han med så många namn, men som ändå alltid är namnlös. Säg Han, det räcker här på trakten.

Jo. Du borde nog ha märkt hysterin växa i stugor och på insändarsidor. Borde ha hört bröder och grannar bli ovänner för livet. Framför allt borde du som sagt ha känt Rysningen själv i ryggraden, för att riktigt förstå vidden av mitt fynd.

***

Jag ska ändå försöka berätta historien, även för dig. Det är förresten lika bra, innan någon rolig jäkel förekommer en.

Sålunda hände det sig alltså att den medelålders redaktören var ute och cyklade för att göra reportage om Värmland från vägrenen. Redaktören var – högst privat – dokumenterat vargvänlig, vilken han en gång blivit radionämndsanmäld för. Då lät han påpassligt en av provinsens verkliga varghatare få sista ordet i ett radiokåseri. Ett får.

Nå, cykelfärden gick bra dessa juniveckor. Hjulen spann, inspirationen flödade och allt tycktes honom under kontroll. Allting, ända tills han fick för sig att fotografera en rostig traktor i trakten av Nyskoga.

Då låg det en död vargunge där. Det vill säga, det som låg där kunde i allra värsta fall vara en påkörd varg som någon kastat åt skogen.

Detta hände på tisdagen.

Liket var grått, ludet och lurvigt och uppe på huvudet lite brunt och gult. Exakt som en bild redaktören kom ihåg från Anders Bjärvalls fina bok om Europas däggdjur.

Men det var nog en schäfervalp, bara. Vår cyklande reporter höll visserligen för näsan och plåtade kadavret, men sen cyklade han tankspritt vidare. Utan att mäta liket, utan att plåta svansen, utan att se på tassar och annat slikt. Kadavret var grått, det var allt han var riktigt säker på efteråt. Grått, mindre än en schäfer, men med kraftiga kindtänder.

***

Säga vad man vill om Nordvärmlands telefoner, men ostörda är de inte. Inte om du ska tala varg i dem. Först på torsdagen stövlade vår redaktör in på sin redaktion i Karlstad.

– Hej Chef, sa han till Chefen. Vad tror du, är detta varg eller död hund?

Chefen blev eld och lågor, liksom många andra avdelningar på den trevliga lilla tidningen. Filmrullen framkallades, snart växte bilden av en grå, lurvig best fram på fotopapperet.

– Jaru, sa Chefen och en likaledes jaktintresserad annonsförsäljare. Jaru, det var kraftiga kindtänder det där. Var han grå sa du? Och kroppen 50-60 centimeter?

– Tja, kanske. Jag minns inte riktigt. Det var så mycket maskar och skalbaggar. Undrar varför öronen är vikta?

– Det är dom bara på schäfervalpar, sa en expert vi ringde.

– Nej, på vargungar också, de första fyra veckorna, sa en annan.

– Hmmm, det var kraftiga kindtänder det där, sa en rovdjursvän i karlstadstrakten som vi visade bilden för lite senare samma kväll.

Rovdjursvännen ringde vargspåraren. De samrådde. Sen klev vi i bilen och började fjortonmilafärden upp till Lämbacken och vargspårare Wirtberg. Själv blev jag svettigare och svettigare ju närmare Wirtberg och vargen vi kom. Tänk om det var en död hund, bara? Åka över 30 mil en vacker försommarkväll bara för en påkörd hund?

– Jaså, sa Wirtberg och log åt min nervositet när han fick se bilden. (För det var naturligtvis jag som var den där cyklande redaktören.) Jaså, har ni åkt så långt, tre personer, bara för att titta på en rutten hund?

Nåväl, vi fick väl ändå fortsätta de sista milen till Nyskoga också för att riktigt kontrollera saken på ort och ställe.

Sagt och gjort. Allt skakigare och svettigare blev jag och allt närmare hundliket for bilen, med Chefen vid ratten.

***

Tyvärr var det så att det hade regnat rikligt i trakten sedan tisdagen. Och liket hade jag släpat fram från de skyddande granarna.

Nu låg den där i all sin glans. Pälsen låg slickad efter kroppen, djuret såg betydligt smalare ut än på tisdagen. Framför allt var den inte grå längre, den usla vargungen. Den var smal, lite ynklig – och skimrande rödbrun. Behöver jag säga mer?

Åk aldrig över 30 mil i sommarnatten för att titta på en rutten skabbräv i Nyskoga. Det är ett tips jag vill ge dig och alla andra som läser detta. Folk ler så dant åt en efteråt. En del viker sig nästan dubbla.

Vad det nu är som är så himla roligt med ruttna rävar? Fotograferade av dokumenterade, en gång radionämndsanmälda vargvänner…

Sven-Ove Svensson

### När våren kommer börjar det dra i luffartarmen. Så även sommaren 1986. Det blev en cykeltur för Värmlands-Bygdens räkning, från Bastuknappen i norr till Lurö i Vänerskärgården.

Mest minns mina läsare vargen i Nyskoga. Då, när nästan ingen hade sett en död ulv i vår provins.

Tyvärr förstod jag inte, under vargdebattens första år, att folk har rätt att vara rädda även för det relativt ofarliga.

(Berättelsen publicerad i Pressens Tidning nr 10, oktober 1987).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Varför heter det knä?

Mitt på kroppen sitter ändan. Hur tänkte kroppsspråket där?
Arm, armbåge. Ben, benb… knä.

Änkestöten, huvudsaken, handtaget, pungen, lårkakan, gäddhänget, ravkroken, tåfisen och fotknölen. Vilket gäng. Det är en riktig knöl, där sa du ett sant ord.

Kroppsspråket sjunger. Är människan alltings mått?

Han hade mage att…
Hon behövde pudra näsan.
Det är huvud på henne.
Den flickan var fingerfärdig.

Knähund, haklapp, höfttackling, ryggtavla, fotarbete, benskydd, njursvikt och ögonvrå. Lårviken och de langerhanska öarna. Magrutorna, kärlekshantlarna, handtagen, lösnäsan och synvinklarna. Nacka, skalla, knäa, hårdra, navelskåda, brösta upp sig, få tunghäfta.

Hjärtlös men hårfin. Benig och arm. Fastnaglad, håller tummen, rena benrötan. Skallkrav.

Varför heter det inte benbåge?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

När offentligheten dör

Först på webben, 1994.

Jag brukar ofta säga att jag har surfat sex timmar om dagen sedan 1994. Inte många dagars undantag från den regeln.
Jag är inne på min andra egna webbplats, har varit webbredaktör i jobbet, skriver de flesta texter i mobilen och bor i stort sett på Facebook vissa förmiddagar.

Teknikfientlig är jag inte. Det var länge sedan jag började inse webbens möjlighet som fattigmans tidning.

Väldiga krafter
Problemet är bara att ingen förstod marknadskrafternas väldiga styrka. Då, när sökmotorerna var klena, Facebook inte fanns och annonser på nätet var något fult tyckte amerikanerna.

Därför svälter tidningar. Vi begrep inte bättre. ”Vill du ha nyheten gratis i datorn i dag eller betala för att få den i brevlådan i morgon?”.

Det är inte papperet jag sörjer. Det är det fria, spridda ordet, den gemensamma diskussionen.

Offentligheten dör inför våra ögon. 

### Men visst är tidningspapperet med tryckta ord på en fantastiskt modern teknik.
### Portabel, användarvänlig i solsken, okänslig för stötar, lätt att återvinna.
### Bättre att ställa kattmaten på än alla surfplattor i världen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

”Ändren intet”

Sitter vid mitt köksbord och ser gamla uvar beklaga sig över språkets förfall hos ungdomen. Det tror de att redan Sokrates gjorde, så visst verkar de i en tradition.

Lite full i skratt blir jag. Ett kärt skratt, själv är en ju väldigt ungdomlig.

***

Nu hör jag hur det plaskar. Det är samma språkbevarare som närmar sig veckans ända och begynner fira lögardag i badstugan.

-Bringa såpan, husfru!

I morgon hava vi hvilodag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra 

Att bita en hund

En valrörelse kom länstidningarna där jag bor överens. De skulle inte med ett ord eller en bild berätta om en miljöpartist som manifesterade regelbundet på Stora torget i Karlstad. Han for runt med en cykel som han monterat upp ett stort segel på.

Jag vet inte varför de teg, men jag tror de tyckte han var löjlig med sin miljövänliga transport och vindkraft.

Det är andra tider nu. Åren går. Nu får varje ”sverigevän” sin banderoll i tidningen när han ställer sig på gata och torg.

Normalisering vill jag inte kalla det. Inte just i det fallet. Bara normal nyhetsvärdering. Om du är beredd att bita en och annan hund är definitionen mycket enkel att utnyttja.

### En nyhet ska handla om en människa (eller en och annan gullig hund, katt eller noshörningsunge). Där har du definitionen.
### Den ska vara nära i tid, geografi och kultur.
### Den ska innehålla en konflikt och vara ovanlig. Hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kålrötterna i slummen

Börjar precis läsa en roman om de mest illa sedda, de som kommer dragande med sina fattiga ägodelar till värsta slummen i det nya landet. Pesthålet kallar myndigheterna det.

Det är en annan tid. Här är det svenskarna som migrerat, svenskarna som folk ser ner på.

Allt de gjort är att fly från eländet därhemma. Romanen av Ola Larsmo heter Swede Hollow, för så kallas slummen de bor i. När jag ber datorn översätta namnet svarar maskinen:

Kålrot ihåliga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Gravskrift över en tid

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns pressfotografer. De körde bil fort, hade massor av jobb att hinna till på en dag och tog bilder som blev bästa ingresserna.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns fackliga reportrar. Då, när ledningarna tyckte det var viktigt att berätta hur folk mådde på sina arbetsplatser.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns anledning att bevaka kommunfullmäktige även i småkommuner. Diskussionen levde och många beslut kunde fortfarande tas lokalt.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns lokalredaktörer på orter som Munkfors, Filipstad och Grums. Materialet kallades för ”bonnet” men innerst inne begrep även mobbarna att varje redaktion behöver sina lokala ögon och öron.

Jag jobbade på tidning.

# Färgband, typometer, filmrulle, fax. Sättare, korrekturläsare, telefonmottagare. Yuppienalle, gratiswebb.
## Nio steg mot Google- & Facebookdöden.
### Nät och ut.

(c) Sven-Ove Svensson
Svenssons släng, https://sven-ove.nu

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Sorgliga dagar för demokratin

För 43 år sedan hade jag avslutat mina tre år på sågen i Molkom och nyss hunnit börja på journalisthögskolan i Göteborg. Göteborgs-Posten var en jätte, Nya Wermlands-Tidningen var en jätte, Arbetet fanns och journalist var ett framtidsyrke. Pressfotograf likaså.

Inte anade vi då att något som hette internet skulle provocera jättarna att ge bort våra artiklar och bilder gratis tills de själva halvdog. Eller att några ännu större jättar vid namn Facebook och Google skulle komma och ta annonspengarna från oss alla. Norpa maten ur medias mun.

I dag är mina drömmars tidning Värmlands Folkblad såld och massor med folk får gå hem på grund av värstingjättarna och gratisartiklarna. Nu, när god journalistik är viktigare än någonsin.

Jag gråter försiktigt men knyter näven i fickan.

### Inte kan jag vara arg på köparen för att han köper.
### Mer snopen över säljaren.
### Kontinuerlig granskning kan ingen bloggare och facebookare i världen sköta. Allra minst på sportens område. Vi behöver proffs och många röster.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Tvång och lek

En del ord och uttryck bara fastnar, ofta utan att jag själv märker det först. En lång period fick jag lov att ha ett stort ”så” i A3-format upptejpat på väggen, för att komma ihåg att radera alla onödiga ”så” i mina texter. I dag borde jag sätta upp ett ”här” och ett ”där”. Kanske bredvid ett ”nu” och ett ”i dag” (!).

Fast ibland leker jag. Medvetet. Har ett tag försökt använda ”min vän” i olika sammanhang.

Ibland ser det riktigt malplacerat ut, trots att vännen är vän.

Underligt.
Är det för att varje lek är en särskild sorts allvar?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra