Skrivande – Sida 46 – SVENSSONS SLÄNG

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Då blundar kvinnan

Cyklar ner till banken. När jag förklarar mitt ärende börjar kvinnan på andra sidan skrivbordet blunda.

– Prata lite till, säger hon och fortsätter blunda. Vänta, nu vet jag. Det är du som är Svenssons släng.

Då är det 22 år sedan min sista krönika med det namnet sändes i P4 Radio Värmland. Fascinerande vilket genomslag betraktelserna på lindforsdialekt fick. Satiriska ibland, försökte vara roliga ibland, snälla någon gång.

– Träffsäker, säger hon.

Jag blir så berörd att jag glömmer mitt bankärende en lång stund.

Va? Jag?! Dä mener du inte

Det är ju själve hundan detta. Nu har jag registrerad firma, momskonto och FA-skattsedel. Jag? Fasen, jag är ju pancho sa jag ju. Kompledig, dagledig, kvällsledig, arbetsfri. Jämt gôrledig. Hännera i feckera, går å drar bena efter mig hele dagera 😉

Bare inte nô männisch hör tales ôm detta nu. Då vet en aldrig hur dä sluter.

Länk: Firman

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Får en vara nöjd?

Ibland får en till det. De där få gångerna i en skribents liv då det pirrar till i maggropen redan innan orden nått från tanke till tangent.

Det händer inte ofta och dock: när det händer sjunger änglarna. Svarta änglar ibland i den här skrivarens fall men sjung för hundan, jag vill höra sång sa jag.

I de sociala mediernas tid gäller det att vara snabb. Twitter löser världsproblemen på en grisblink, Instagram har bilden, Facebook de geniala kommentarerna. Själv är jag sällan sådan, jag är en eftertänksam eftersläntrare.

Rasister i handling
Så går jag alltså och grunnar i dagar och nätter över bristen på källkritik hos det främlingsfientliga partiets sympatisörer. Främlingsfientliga? Skriv som det är, det är ett rasistiskt parti i handling, sedan får kostymerna och partidokumenten vara hur nypressade de vill. Handlingen talar och den är inte vacker.

Sympatisörerna förlåter allt. Vecka ut och vecka in strömmar nya bravader och korkade uttalanden från deras förtroendevalda över oss i blad och på nät, men de har förståelse. Vecka ut och vecka in denna förtröstan. När en av deras anställda på riksdagskansliet misstänks vara rysk desinformatör som tagit emot miljoner i en tveksam husaffär med annan ryss tiger partiledningen. Hela partiet tiger. Desinformatören sjukskriver sig, även det känns igen.

Då, efter lång eftertanke, rinner orden till i min skalle. Maggropen pirrar och texten knackas ner. En kortdikt av min vän Viktor Root.

Trivs.

Sanningen om källkritiken

Många partier har
väljare.

SD har sväljare.

Viktor Root

### Dikt med anledning av de främlingsfientligas förmåga att svälja både nätlögner och egna förtroendevaldas korkade bravader. Skriven i september 2016 när deras ryska säkerhetsrisk, mannen med de många identiteterna, just fått lov att säga upp sig från deras riksdagskansli.

Cecilias lärdom

Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.

Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.

Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.

Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.

Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.

### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Hur jag skaffar skägg och hamnar i zonen

Lugna dagar, så tänkte jag mig det. Läsa tidningen länge, fila ostört på ett mäktigt romanbygge, ha maten klar när den kära vännen kommer hem. Gå i skogen.

Inte blev det så. Känner du en pensionär som tar det lugnt så säg till, jag vill gärna veta hur en gör. Tidningen läser jag fortfarande lika mycket på skärm som på papper, romanfilandet har jag ägnat ungefär tre timmar de här första åtta månaderna och inte vill hon ha middag när hon kommer hem klockan två på eftermiddagen ibland, efter tidiga arbetspass.

Jag gör en massa annat, det är kärt besvär, tro inget annat.

Skogen? Det skulle väl vara den då. Fast jag brukar ha ett ärende när jag ska dit med. Rekognosera för Friska Forshaga, rätta till stolpar som stupat, ställa ut kontrollställningar, plocka kantareller.

Jag är inte badstrandstypen, inte den som ligger stilla och bara solar. Det visste jag innan. Inte hängmattetypen heller. Tur att vi inte skaffade den där gungstolen jag skämtade om sista tre åren på jobbet.

– Efter en månad ska jag börja gunga…

Skäggets betydelse för sysselsättningen
Alltså nappade jag som en tokig när första jobberbjudandet kom. Absolut, möte, jag kommer. Skriva texter till… verkligen, det vet du, jag gör’t. När ska det va’ klart?

Alltså har jag nappat en gång till nu. Livet har lärt mig att varje gång jag skaffar skägg tror folk att jag ÄR författare. Så nu har jag slutat raka mig ett tag och hamnat i zonen. Ett jobberbjudande till. Skriva texter åt…

Absolut, jag gör’t. När ska det va’ klart?

### I går fyllde jag i ansökan om att få bilda företag och bad om momskonto. Hu.
### Hon som håller ordning på kvitton var riktigt road.
### Säger du ”entreprenör” så osäkrar jag min … kontoplan.

Förundrad över det blodiga skådespelet

Gudskelov hinner jag inte skriva alla inlägg som dyker upp i skallen. Dessutom har jag vett att slänga en del som ändå blivit nedtecknat.

Den här karln borde jag dock skriva om. Håkan Juholt. En människa som gjorde mig både glad och förbaskad när han var partiordförande för socialdemokraterna.

Inlägget får bli en annan gång. Håkan verkar inte ha haft de vänner han förtjänade, så mycket är säkert. Politiken är ett rävspel och alldeles för ofta vinner värsta räven. Kvar i en undanskymd glänta står vi förskräckta små får som hann undan och förundras över det blodiga skådespelet.

Lyssna på Sveriges Radios söndagsintervju med Håkan Juholt. YOLO står det på tröjan hans. Du lever bara en gång. Är det bara jag som tycker att berättelsen om Håkan Juholt är tragisk för fler än en person?

”I dag är ju drömmarna nästan inställda”.
”Det finns drömmar om en rimligare värld”.
”Jag vet att jag berörde människor”.

Lyssna på hans klassperspektiv, hör vad han menar med ”klegget” i huvudstaden. Fundera över varför partierna har få medlemmar.

I dag är deras drömmar nästan inställda.

Länk: Håkan Juholt, Söndagsintervjun 11 sept 2016

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Firmafundering i början av september

Detta är vad en annan funderar över i början av september 2016.

Jag har frilansat mycket tidigare i livet, men då räckte det med att vara uppdragstagare. Har inte bestämt mig än, men det lutar åt någon sorts firma. Verksamheten är det viktiga, inte firmaformen, men är den nödvändig så varför inte?

Det som står här nedan har jag alltid försökt leva efter som frilans. Oskrivet. Nu gillade jag att skriva ner det.

FÖRETAGSNAMN
Inte bestämt än.

VERKSAMHET
Företaget ska syssla med journalistik, författarskap och olika former av scenframträdanden samt rådgivning kring skrivande, massmedierelationer och medborgar- & kunddialog.

AFFÄRSPLAN
Ha roligt.
Träffa folk.
Hjälpa till så dom inte ska gå bet 😉
Hålla skriv- och prathjärnan igång.
Dra in inkomster för att dryga ut pensionen.
Dra in mer skatt till det allmänna.

Ha roligt.

VÄRDEGRUND
Verka för ekologisk hållbarhet.
Verka för mångfald och medmänsklighet.
Verka för humorn och glimten i ögat.
Verka för solidaritet, rättvisa, fritt ord, jämlikhet och jämställdhet.
Verka för att alla människor har samma människovärde.
Ta bara uppdrag som du själv kan stå för.

PRISSÄTTNING
Ofta enligt Nybblemetoden.

Förklaring: i Nybble söder om Kristinehamn blev vi som fattiga och strandsatta studenter 1976 räddade av en empatisk bilmekaniker som tog 50 kronor för fem timmars jobb med vår tillfälligt skraltiga Saab 96. Plus att vi fick tälta bakom verkstan i väntan på brytarspetsarna.

– 50 kronor? Ska du inte ha mer?!
– Det tar jag ut av nån rik godsägare här på trakten.