Jag är inte entreprenörskindpussare. Än mindre krämarkramare. Jag är av småbonde- och arbetarklass och det sitter i själen, hur lång resa jag än gör från egendomen Ängebäckstorp 1:3 och gamla justerverket vid AB Molkoms Bruk. Älskade båda två, men säg ingenting, då kan folk tro att jag är entreprenör i alla fall.
Överens?
Bra. Då går vi vidare. Saken är den att det var inte matjord jag skulle ägna mig åt. Inte väldoftande nytorkat virke heller. Det var prat och bokstävlar. Kommunikation om du vill prata fiiint.
Första dikten i tidningen Värmlandsberg 1965. En usel, rimmad dikt. Första romanen refuserad ett tiotal år senare och det av långt bättre förlag än du anar. De verkar ha talat med varandra efter det, mig talar de inte mycket med. Dock har jag fått ett och annat ord både tryckt och sagt sedan dess, ibland mot betalning ska du veta.
Tjäna folket
Jag har haft skoj på den resan. Flygblad mot Vietnamkriget, skoltidning mot betygshetsen, massor av spännande möten med människor som journalist och informatör, så småningom administratör av facebooksidor om både miljövänliga persontransporter och antirasism – och det är inte slut än. ”Tjäna folket” sa vi 1968 och så tycker jag än.
Det är nu jag måste skriva det där som gör att du kommer att tro att jag är entreprenörspussare, vad jag än påstår. Visst, jag hatade Satsa på dig själv-kampanjen när den kom kring 1980. Tycker fortfarande illa om egoismen. Dagens jobbansökningar får mig att vilja kräkas i papperskorgen. Du kan inte ana hur en del ungt folk skryter om sina förtjänster.
Farmor skulle ha skakat på huvudet. Nu får jag göra det i hennes ställe.
Bara så bäst
Ändå är han bara så bäst. Han, den störste krämaren och entreprenören vi haft i modern tid. Ingvar Kamprad. Det är en jury som konstaterar det, Kamprad är bäst.
Kan man göra annat än hålla med?
Det handlar om juryn för Näringslivets 150 Superkommunikatörer. Löjligt namn, men i deras ranking fick han förstaplatsen. Bättre kommunikatör har vi inte, tycker de.
Nu kan du förstås gilla eller inte gilla IKEA:s sätt att möblera vårt forna folkhem. Du kan tycka mycket illa eller väldigt mycket illa om grundarens bruna förflutna i ungdomen. Det hjälper inte. Han har lik förbaskat sysslat med storytelling innan marknadsföringsvärldens guruer hade hört talas om ordet. Han har varit sin egen PR-byrå, långt innan nissarna i den branschen blev nissar.
Sagan som alla har hört
Vem har inte hört talas om hans framgångssaga? Två tomma händer, Småland, postorder, idén att låta kunderna skruva ihop möblerna själva så han slapp skicka en massa luft i paketen, bojkott från konkurrenterna, tillverkning i Polen, första varuhuset, andra varuhuset, turistguider på Kanarieöarna som åker till IKEA när de vill äta svenska köttbullar med lingonsylt. Större genomslag har inte många kommersiella budskap haft i modern tid. Vi tänker dem inte ens som kommersiella.
Själv har jag en nära släkting som arbetade i ett av varuhusen ett tag. Mycket riktigt, då och då kom Kamprad på besök. Det var inte den lokala ledningens kontorsrum han var intresserad av.
När IKEA skulle öppna i Karlstad gjorde IKEA om hela järnvägsstationen till ett vardagsrum. När de skulle starta i Haparanda stod personalen på två led och applåderade de första kunderna när de strömmade in.
Vilken annan svensk miljardär skulle våra medier beskriva som något annat än en Joakim von Anka, badande i en binge av slantar? Vilken annan före detta nazist skulle målas upp som en Billyhyllans och Kiviksoffans folkhemspolitiker?
Ingen annan. Det skulle inte ens Carl Bildt klara av, trots att vatten rinner väldigt bra på honom.
Döp om, döp rätt
En sak vet jag. Kommunikatören Ingvar Kamprad skulle aldrig hitta på ett så fjantigt namn som ”Näringslivets 150 Superkommunikatörer”.
Döp om rankingen.
Kalla det årets Ingvar. Det räcker.
För övrigt tycker jag det behövs både påhittigt folk och småföretagare.
Men det tar vi en annan gång.
Telefonören ringer.
När målvakterna stod i mål
