Det är inte lätt att sitta i Uppsala och veta precis hur vi pratar på Grossbolstorps höjder. Jag vet.
Det är senaste numret av Språktidningen som får mig att fundera över saken. I den avslutande krönikan skriver krönikören om ordet lipa:
”I östra Svealand, Östergötland och nordöstra Småland betyder det ’räcka ut tungan (åt någon)’ men i landet i övrigt i stället ’gråta’.”
Nåja. Vi finns vi grossbolingar med. Inte för att vi skulle komma på tanken att räcka ut tungan åt kunnigt, klokt folk borta i öster. Men om vi skulle ha gjort det, då skulle vi ha sagt att vi lipat.
Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.
Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.
Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen. Men förmågan att prata och skriva slår allt. Allt.
När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt. I år fick det bli en familjehistoria.
Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia. – Litteraturhistoria? – Absolut. – Stavhopparhistoria? – Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört. – Din egen privata historia? – Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.
Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
Dags att öppna kepsmuseum? Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:
”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.” Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat. ”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”
Jag finns! Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.
Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte. En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.
Jäspalt va coolt.
### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende. ### Frågor på det?
Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell. Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan. Sedan blir jag utskälld.
Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter. – Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig. – Ska du också bli sån, säger hon.
Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade. Banne mig. Alla förstår inte att det är fejk. Banne mig.
Tack Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.
Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.
Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn. Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år. Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.
Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.
Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.
Eller i Loftahammar.
Detaljen skapar trovärdighet På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.
Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:
”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”
Inte mer. Inte mindre. Loftahammar.
Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.
Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.
”Hur länge minns man doften av en fjäril?”. ”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”. ”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.” ”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”
Självplågare? Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det. Men ändå: tag och läs!
Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.
Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).
Mikael Skalstad i sina favoritmarker. (Foto: Sven-Ove Svensson).
### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025. ### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris. ### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/
