Hoppar i direktsändning

Vårvinterväg

Vild snösmältning på vår gata.

I början av veckan är vår gata ett potatisland, kullrig is, nysmält vatten och halka. Några dagar senare kommer vägskrapan och räfflar bort det mesta men inte allt. Skid-VM på tv och vild snösmältning i kvarteret. Snövitt blir brunfult men Lerinfint ändå. En dag sticker höstens björkstubbe upp ur täcket, en annan tappar jag båda broddarna när jag snöpulsar på lillängen bortom friluftsgården. Får springa tillbaka i mitt löpspår och rota fram dem i tjugo centimeter risgrynssnö. En hackspett i en björk intill varnar irriterat.

Vår? Varför inte. Ge mig bara två eller gärna tre arter till vid fågelborden innan Vasaloppsstarten, det vore fint. Just nu ligger vi tvåa i räknartävlingen. En bofink kanske? Två grönsiskor? En hel steglitsflock? Havsörn går också bra.

Mitt i fredagsnatten har råbocken sällskap av get och unge när jag står vid köksfönstret och tittar, efter ett pass som administratör i vår antirasistiska facebookgrupp. Ungen busar och hoppar rakt upp i luften gång på gång. Det har jag aldrig sett ett rådjur göra förut. Inte i direktsändning.

Granna Grossbolsantiloper.
Gillar.

Jag är inte grinig. Jag är inte grinig. Jag är.

Snöpuls

Foto från en annan gång,
strax intill.

Springer på vattnig, kullrig, isig gata, den liknar en frusen potatisåker. Når ut på ängen, halkar slalom mellan hundskitar (hoppas jag det är), genar över stora vägen, klättrar i lössnön uppför vägslänten och ut på den lilla åkern till vänster om första utförslöpan på femkilometern. Det är tjugo centimeter pulssnö på gärdet och jag ska springa runt runt runt i en halvtimme där, rena backpasset på slätmark. Snö upp på halva vaderna, spåra åt mig själv, varv efter varv. Stanna och ruscha, stanna och ruscha. Bara för att jag kan.

Jag är inte grinig. Jag är inte grinig. Jag är … jo, lite grinig är jag. Inget farligt, bara en släng av löpabstinens. Jädra hundskit, himla ägare.

Det går inte att springa på skidåkarbron, inte i kanten ens. Fast det bara är lunchdags ser jag gott om bilar på friluftsgårdens parkering. Vasaloppsåkarna är snöns blodhundar, de letar sig fram till platser med bra spår även isiga, disiga dagar. Inte kan jag låta dem se mig på bron, då kan de tro att jag går i spåren, vilken evig skam. Gå? I skidspår? Så jag kravlar och klättrar bredvid bron.

Nämnde jag en lätt abstinens?
Lätt, vem har sagt att den är lätt? Har jag sagt det? Har en löpabstinens någonsin varit beskedlig?

Efter en hostvecka för ett tag sedan är jag igång igen och benen och lungorna vill ut. Det vill de praktiskt taget jämt och går det för många timmar blir kroppen grinig. Han vet inte att jag är långsam, han känner bara till behovstillfredsställelsen. En löparkropp, varje löparkropp är en liderlig sälle.

Han är bara ute efter en sak.

Mick Jagger sjunger fint om det där. Satisfaction. Fast vi löpare är bättre, vi kan få till’et, till och med i tjugo centimeter kramsnö. Icke nu. Icke nu. Men NU!

Fråga mig inte om detaljer men efteråt är jag mosig, god & glad och har springrufs i håret. Skit i snön ni hunn’er, skit i snön ni. Dä kvetter.

På Colins kulle

Bilen flyger

 Från Colins Crest. Mobilfoto: bloggarn själv.

Det är finnar med blåvita västar, det är två håriga gorillor och sju gula kängurur, det är ropande norskar och polacker med skogens högsta flaggstänger, det är vedsläpare, det är vedbärare, det är veddragare, det är vedskjutare, det är vedeldare.

Många vedeldare.

Det är banderoller, det är visselpipare, det är knallskott, det är pressfotografer, det är sydeuropeiska motorskribenter i dyra lågskor i 25 centimeter mellanvärmländsk blötsnö, det är högtalare, det är jätteteveskärm på lyftkran, det är norsk och svensk speaker som pratar ikapp. Det är 15 000 hitresta, hitgådda, kommunen är dubblerad. Det är knallskott, det är folk som går mitt i vägen när ingen bil kommer, det är vedeldare, korvgrillare, öldrickare, jägermeisterskålare och koskenklunkare. Det är VIP-tält med snabba servitriser.

Det är pulkaåkare i poncho och mexicohatt, det är snöbollskrig mellan kängurur och hagforsingar, det är finsken som dyker på rygg i en snövall, det är slängkyssar över vägen, det är gula västar som det står Media marshall på. Det är fällstolar, dubbelt medtagna. Det är fyrhjulingar som fraktar 14 personer i taget på öppen flakvagn. Det är småbrasor och en stor en som hade dugt på Valborg.

Det är långt bort’ i skogen bland tallar. Enda furumon hitom Fryken som fått namn efter en skotte som flög. Nu kommer nästa chaufför, han flyger 44 meter.

Det är ju kul.
Utan dubbelmening.

MobilfilmEn som flyger

Fortsätt smälta inlandsisen

Morgonhimlen

Hur kan vi på bästa sätt ta emot folk som behöver oss och som vi behöver? Den frågan borde svenska partier ha tagit itu med för 30 år sedan. Invandringen kallar vissa det, integrationen säger andra.

Jag säger välkomna, ge möjlighet.
Vårt land är stort.

Deras fel
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. ”Är du otrygg?” ropar de. ”Är du orättvist behandlad? Har du blivit av med jobbet, är din bygd nedlagd?”

Sedan ljuger de oss en månghundraårig ramsa. Lögnen handlar om syndabockar, hela folk av syndabockar. ”Allt är deras fel” ropar de och pekar finger. Det är bortåt grannbyn de pekar. Bortåt Väse. Bortåt andra sidan Kilsbergen. Bortåt Europa eller Rumänien eller vad det heter. Där borta, där bor folk som inte pratar som vi. Folk som inte ser ut som vi. Det är deras fel. Här på trakten är vi ofärgade. Varenda en här i socknen är färglös, grisskärt är ingen färg. Inte sitter vi på gatan och fryser.

Varför säger du så”Allting är deras fel!” gapar mörkermännen. ”Allt dumt ni kan komma på och mycket mer ändå”. Folk som flydde från kriget i Jugoslavien. Folk som flydde från kriget i Irak. Folk som flyr från kriget i Syrien. Romer. Judar. Folk med z i namnet (om dom inte spelar i dansband).

Deras fel är det.
Allting är deras fel, nageltrånget också.

Arbetslösa när jobb behöver göras
I många hundra år har mörkermännen ropat. Själva var de alltid här ”först”. På varje bergsknalle, i varje dal, var de ”först” fast samerna var före. Själva har de alltid talat ”rätta ursvenskan”, fast språket ändrar sig hela tiden och en gång kom hit som anhöriginvandrare, det med.

Det finns inga syndabockar. Ramsan var lögn från början. Vi behöver ropa andra ord. Ett särskilt vackert ord kom också invandrande söderifrån. Det ordet heter solidaritet. Solidariteten behöver röster som ropar vackra ord.

Vi behöver bli klokare på att välkomna de nya hit och fort ge dem möjlighet till språk och arbete. Det är vansinne att stänga inne medmänniskor i sysslolöshet när Sverige är fullt av jobb som behöver göras. All arbetslöshet är korkad och bevisar att något är fel. Vi försörjer varandra men den ene sliter kroppen av sig på att arbeta medan den andre sliter själen av sig på att inte arbeta.

Överallt finns jobb som behöver göras.
Att se det.

Sämsta sortens klasskamp
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sakta spricker Sverige och djupt nere i dunklet i klyftan ropar mörkermännen. De vill ställa fattig mot fattig. Fall inte i den fällan, det är den sämsta sortens klasskamp. Sparka nedåt är fegt. Gör om och gör rätt. Det finns en bättre analys.

När isen smälte kom människan hit. Hon är välkommen. Det finns massor att ta itu med. Kom så gör vi det, kom så fortsätter vi smälta inlandsisen.

Hurra!

Skönt att mitt län har två morgontidningar. Här är två glädjeämnen från i dag:
VF-ledarstick: SD:s obehagliga människosyn
VF-ledare: Ta vara på kompetensen

Hur tölig måste en kattbild vara?

Blitt vitt

Har hostat i en vecka och sett världen genom fönsterrutan. Vatt blitt, blitt vitt. Roligare blir jag inte efter ännu en hostnatt som fick gästkatten att jama högt i sympati nerifrån badrummet.

Jag går hem hos katter. Spädbarn och katter förstår mig, jag gör mig inte till för dem. Lägg dig i mitt knä så blir du huvudperson.

FREDAG. Träffar läkare som gör mig glad. Får många muntra tillrop av bloggläsare om mitt pensionsinlägg.

Det ska nog gå att få tiden att gå även efter 65. Några av mina läsupplevelser varje dag kommer från moget folk som vägrar förtröttas. Kära löpargudar, skrattargudar och skrivargudar, ge mig ett par matskedar av B:s, U:s, G:s och L:s glimt och gnista.

Hårdrock för mångfaldLÖRDAG. Åker en mil norrut längs vintervägar till Deje kulturhus. Tre unga killar ordnar Hårdrock för mångfald och vi älskar det. Berörs av berättelserna från tjejen från Somalia som inte hört från sin mamma och sina syskon på en månad, från den unge mannen från Syrien som vill bli Sveriges bästa ögonläkare, från den avhoppade nazisten som småningom lyckades byta värderingar därför att en värmländsk polis såg människan bakom fördomarna, från hårdrockskillarna själva som gjort sina unga livs viktigaste grupparbete. Hittills.

Vi är inte mot, säger Aron, Robin och Jonathan flera gånger, vi är för. För mänsklig mångfald.

Fet typSÖNDAG. Kämpar med datorvård och märker att jag borde göra om omslagsbilden till Facebook där jag springer över ängen. Tio kilo mindre är ett angenämt problem. Kanske kunde dra in kinderna också.

För tredje gången gal hanen att Göran Hägglund har humor, jag blir så trött på den galningen. Ja, han har humor, det har Carl Bildt med. Det förlåter ingenting. Inte den enes vårdköer och apoteksfördärv, inte den andres oljeaffärer i diktaturens utmarker.

Jag vill skratta med folk, inte åt folk.

TIDIGARE FÖRRA VECKAN. En kväll var min vän psykologen i tv. Han fick kommentera trycket som vissa känner inför träningsvågen i världen och tala om den roliga facebookgruppen Minst 100 psykbryt innan midsommar, som någon bildat. Då skrev jag själv på facebook, hoppas glimten syns:

Ser att vissa inte förstår att vi är några som gärna behöver facebookgruppen 100 pass innan midsommar för att må bra. Den är på lek men den tvingar oss att röra oss även regniga tisdagar. Fyra pass i veckan, en del i form av raska promenader, är det så farligt?

Ser att vissa inte förstår att det är helt lagligt att kombinera de 100 passen med medlemskap i grupperna 100 öl före midsommar, 100 psykbryt innan midsommar, 100 töliga kattbilder innan midsommar eller 100 knappt ätliga måltider innan midsommar.

Ser att vissa inte förstår. Otur.

MÅNDAG MORGON, I DAG. Hostar fortfarande, törs inte springa. Många av mina bästa psykbryt har kommit när jag inte fått träna. 100 psykbryt innan midsommar var en kul idé, synd bara att vissa inte förstår att den stora leken är löpträningen. Löparen om någon är Homo ludens, den lekande människan.

Spännande med grupperna 100 töliga kattbilder innan midsommar och 100 knappt ätliga måltider innan midsommar. De namnen hittade jag på själv, snart finns grupperna på riktigt. Det känner jag inom mig.

Löpning och lekfullhet har räddat liv och förstånd på många människor. Det är nyttigt att springa sig trött ibland och rensa skallen. På köpet har du kommit ut och fått se naturen byta om när blött blitt vitt.

KattbildHur tölig måste en kattbild vara för att få kallas tölig enligt internationella Grossbolstorpsreglerna? Knepigt. Inte blir det lättare av att jag känner typen som skriver reglerna.

Den ä’ tölig han.

Tölig: värmländska för tjatig, tråkig.

100 rockriff i rad

100 riff

 

… och där hittade jag Youtube-filmen som hjälper mig hålla ordning på gitarrhjältar jag vill lyssna på och stränggnischlare jag kan avvara. Min musikaliska fortbildning går vidare. Här är 100 av rockhistoriens gitarriff från en och samma gitarr i en enda tagning.

Gillar galenskapen. Få se nu, vem ska jag gå till originalet och lyssna mer på än jag redan gjort? Nummer 6, 11, 13, 14, 22, 24, 26, 48, vänta, byt inte så fort, jag hinner inte med.

Kul idé.
Jag vet ett riff du glömde.
Det gör alla som hör de hundra.
Inte är du den bäste gitarrist jag hört men tack för kom ihåg-listan. Nu ska jag lyssna på The Who.

YOUTUBE: 100 Riffs (A Brief History of Rock N’ Roll)

Hårdrock för mångfald

Hårdrock i Deje

Skatorna har möte, grafiska i sin enkelhet. Dinosaurier kallar den kära vännen dem, de ser så ut när de flyger tycker vi och forskarna tror de är släkt med di gamle.

Skator i snöEnkelhet? Nåja. Den som har sett hur de kan ägna 45 minuter åt att villa bort en katt i trädgården kallar dem inte enkla. Fåglarnas grupparbete var perfekt, på slutet var jag helt säker på att de skrattade. Katten dröp iväg, helt uppstirrad.

Nu har de möte. Det är helgdag, snön är ett mjukt vitt täcke över Grossbolstorp och jag tänker på kärleken. En av mina favoriter har börjat blogga igen. Bodil Malmsten:

Det är väldigt glest med lyckodikter i världslitteraturen.
Lyckan skriver vitt.

Började rycka
Framför mig ligger traktens annonsblad, knappast enkelt i sin grafik. Jag blir så glad över budskapet på förstasidan. Hårdrock för mångfald, det skulle dinosaurierna ha känt till.

Det var en dag i fjol, har glömt vilken. Vi var nere i Forshaga, det pågick någon sorts dagar. Då hörde jag dem plötsligt. Några unga killar stod och spelade på torget vid vår lokala spelbod. Hårdrock så det började rycka i ben, vener och hjärnceller på den här 60-plussaren.

Inte begriper jag mig på hårdrock (fast jag har börjat gilla’t), men det här var ingen vanlig torgmusik. Spelglädje och talang begriper jag mig på. De kallar sig Wendorizer lärde jag mig efteråt.

Musik som manifestation
Nu går de vidare, de unga killarna. Jonathan Agorander, Aron Torstensson och Robin Bidgoli bestämde sig för att de ville göra något mer av sin musik. De ville bidra till acceptans och tolerans för mångkultur och mångfald, skriver de.

Just så. Vem har sagt att antirasism och mångfald måste bestå av långa teoretiska inlägg på facebook och bloggar och mer eller mindre högljudda manifestationer på gator och torg? Det kan vara en hårdrocksdag i kulturhuset i den forna bruksorten Deje också, med både inlägg och högljuddhet.

Avhoppad nazist berättar
Skator i snö
Medan skatorna pickar solrosfrön i snön läser jag vidare om galan i Deje på lördag den 31 januari. Gratis inträde, börjar 12.00 och slutar 21.00, med pauser. Bland föredragen märks den avhoppade nazisten Peter Sundin som pratar om vägen ut, några pratar om sin skolresa till Auschwitz, andra om att komma som flykting till Forshaga och om att vara ensamkommande flyktingbarn. Allt är alkoholfritt och drogfritt och det finns möjlighet att köpa fika och mat under dagen.

Vänta, musiken för höge farao. Browsing Collection, Gonadetectomy, Insane, Serpenth och Wendorizer själva.

Musik är bäst när den vill nå’t. Det vill de här killarna. I höst och vinter har de jobbat häcken av sig för sin övertygelse.

Åk dit.

BAKGRUND: För två år sedan startade Robin Bidgoli och Aron Torstensson hårdrocksbandet Wendorizer. De är 15 år nu. Ett år senare gick Johathan Agorander med, han är 21. Killarnas engagemang för mångfald fick ett annat perspektiv då Aron och Robin fick åka på studieresa till Auschwitz med skolan via ABF. Med på resan var folk från olika föreningar, kommuner och fackförbund. Plus åtta elever från Deje, däribland Robin och Aron. De bestämde sig för att gå vidare med budskapet om mångfald och berätta vad de upplevt i Polen.

Hårdrock i DejeDe kontaktade Studiefrämjandet där de redan kört studiecirklar med sitt band. Beslutet blev att starta föreningen Hårdrock för alla. Du hittar den på Facebook.

Under hösten har de gått föreningsutbildning och bestämt sig för att arrangera sin gala den 31 januari. Budget: 60 300 kr. Då har de ordnat bidrag från Alfa-stiftelsen, Forshaga kommun, olika privatpersoner och Studiefrämjandet. Målet är att det ska komma 100 ungdomar och att stärka mångfalden, antirasismen.

Bra jobbat.
Gillar’t.

Respekt för människan

Ja, jag tycker att de är välkomna. Nej, jag vill inte att vissa kommuner ska ta emot alla men Sverige är stort, än finns det utrymme. Åt tiggarna? Åt flyktingarna från krigen? Gärna, fast nu var det vargen jag tänkte på.

När tillvaron blir absurd måste jag småle. Jag kan inte låta bli. Det var därför jag skojade kärvänligt i går med ett av jaktargumenten. I mina öron låter det dråpligt att vargen ska dödas så han lär sig att bli skygg.

Nu är jag både hundrädd och full av respekt för den som är rädd för ulven. Precis som jag känner respekt för jägar’n som värnar om sin jakthund och som tycker han har fått sin livsstil förstörd.

Respekt.
Det är samma skog vi tycker om.

Rätt att jaga?
VargaffischÄr det rätt att jaga vargen? Kanske. Zoolog är jag inte och kan inte bedöma hur många djur som behövs för att stammen ska överleva. Men masskommunikation och stämningar i folkdjupet vet jag en del om.

Kanske är det nödvändigt att skjuta ett antal vargar, för att folk ska acceptera en vargstam i vår skog. Kanske har Värmland för stor andel av stammen. Kanske går det till och med att göra vargarna mer skygga genom jakt.

Kanhända behöver vi försöka göra det, för allas bästa. Jag tror det.

Fast då, kära jägare, får ni nog spara några överlevare som kan berätta för kommande generationer av vargar vem som är Värmlands farligaste djur.

Annars är ni dåliga skjutjärnspedagoger.

Pang, du är död. Lär dig nu av detta.

VargrevirJust nu håller mina vänner jägarna på och skjuter varenda varg i fyra av Värmlands 29 vargrevir. Det är för att ulvarna ska lära sig bli mer skygga.

Jag tror på den teorin. Har du någonsin hört talas om en död varg som blir riktigt närgången?

Först skjuter vi dem, sedan lär de sig. Vete fanken hur det går till, jag tror det är genetiskt.

Kloka djur det där. Dö’smarta.