Natur – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

Färgglad nytta och nytryckt glädje

Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.

Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.

De har nyttan, vi har både den och glädjen.

Avsevärd skillnad
När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.

De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.

”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”

Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna.
Det är det där med nyttan och glädjen.

Svar på tal
I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:

”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”

### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen?
### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet.
### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.

Gräsyteätarna

Mitt i natten vaknar jag

Skriv om vad de gör med stan,

sa en röst nyss i drömmen

***

-Varför ska jag skriva

om grannkommunen?

-Jo, skriv.

***

Skriv om gräsyteätarna.

Viktor Root

Plan i stan.

Rapport från Mellansvenska Hammock-universitetet

Jag ligger i hammocken och läser att mutkolv förr hette mutkorv och troligen kom av det gamla vedernamnet korv på vaktknektar och polismän.

Murvel är från början dialekt och betydde då inte alls tidningsman utan liten tjur, liten tjock pojke, argsint karl.

Trump, det har jag läst förr, betyder egen och tvär karl, hård metod och gevärskolv – på nynorsk.

Vedernamn kommer det att vara länge.

### Trump-gammal.
### Trump-kriminell.
### Trump-bokföring.

Nu sjunger trädgårdssångaren igen.
Det har jag lärt i år.

Han är lite lik en annan.
Han babblar.

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Med äggsmörgås till Värmlands centrum

Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.

Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.

Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.

Fikar vid sydspetsen
Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.

Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.

Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas.
Mot ett innanhav.

Är det inte Djurö där ute?
Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.

Det tror vi.

Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.

Porten till Värmland
När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.

Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.

Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.

Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden.

Gammal bygd
Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.

Det visste vi inte.

### Film om Millesvik.

Ekenäsleden är välskött.

Utsikt mot Djurö.

Den kära vännen.

En gång porten till Värmland.

Klockstapeln vid Millesviks kyrka är nyrenoverad och numera rödmålad.

När Lång och glassbilen sjöng fritt

Tre textrutor från min tidslinje på Facebook. Tjohoo!

Ny? Het …

Vaknar tidigt.
Det är ingen nyhet.

Elände och krig i mediernas rapportering i dag med.
Det är ingen nyhet.

Varmare och varmare och varmare och varmare och varmare jordklot.
Det är ingen nyhet.

Får man ringa en vän?

– Hurra!

Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.

Göken.

I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:

– Hurra!

Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.

Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.

Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.

– Jag ser dig!
När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?

Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen.
– Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog!
– På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.

Rätt brant
Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.

– Hurra!

Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.

Stolpe 115.

### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.

### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.

Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).

De bevingade orden från Jönköping 1975

Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.

Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.

Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl.
– Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.

### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare.
### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem.
### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.

Jag hoppas så hon har rätt 😉

– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?