Politik – Sida 43 – SVENSSONS SLÄNG

Komplettering till julregler

I går publicerade jag regler för hur julen får firas, så det ska bli lite ordning. Du kan klicka och läsa dem här. De skrevs först på skoj men snart också för att dokumentera hur två 50-talister i en mindre svensk kommun i ett skogslän beter sig. Två envisa traditionalister med (i de här frågorna) viss förändringsbenägenhet. Viss. Vi har ju börjat med strumppresenter, när nu det skedde, och med ledljusslinga för några år sedan.

Trots att vi är kärnkraftsmotståndare.

Alla dagar ska inte se likadana ut. Där har du vårt motto. Alltså äter vi inga semlor i oktober, tar inte in granen vid Lucia och spelar inte in Kalle Ankas jul på video. Så lever vi och det är mycket medvetet.

Du måste inte
Här är några kompletteringar till gårdagens 21 regler:

1. Du måste inte fira jul och Lucia. Alla tror inte på en kämpande kvinna från Sicilien med mörkt skinn och mycket jävlaranamma. Alla tror inte på ett judiskt flyktingbarn i ett stall i Palestina, fött före sex. Alla tillber inte ett turkiskt helgon med vitt skägg, röd rock och säckar fulla med presenter. Det är helt OK. Var och en får bli salig på sin tro. En del tror inte ens att renar kan flyga.

Respektera det.
Själv tror jag inte på kommersialismens avarter.

2. Om du nu firar Lucia så får hon vara en han om han vill och hen måste inte ha mörkt skinn som den ursprungliga lucian, hon eller han kan gärna ha annan hudfärg. Till och med skär.

3. Du måste inte ha gran, stake, klapp eller årets systembolagsglögg. Du blir snäll av pepparkakor och du får önska dig nåt om du lyckas dela kakan i tre delar, men du måste inte.

4. Du måste inte fira den färska traditionen att varje år klaga på en välment luciaannons, ett falskt Facebookinlägg om att pepparkaksgubbar är förbjudna i Närke eller att Stilla Natt inte får sjungas för att den är skriven av en nationellt pålitlig tysk. Det är den inte.

Du måste helt enkelt inte vara med i ett enda julraseri. Rasa och rasist börjar märkvärdigt lika, fundera över varför.

Jesus delade fiskar och bröd på ett berg i Palestina men några hatinlägg på Facebook delade han aldrig.

5. Du måste inte ens följa mina regler även om du firar jul. De är skrivna på skoj. I vårt hus lever vi efter dem – men det är vi. Jag måste ju ärligen erkänna att våra seder har ändrat sig nååååååååågot sedan 1974.

6. Fast… semlor i oktober … Blir inte dina år till slut rätt jämngrå och enahanda om du fortsätter så?

Alla dagar ska inte vara likadana.

Rysk inblandning, dä ru!

Rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet? Inte vet jag. Nu ser jag i alla fall i nyheterna att president Obama har beordrat en undersökning av saken.

Till min enkla blogg har jag kopplat statistiktjänsten Google Analytics. Där ser jag hur många som besökt bloggen en viss dag och från vilken ort. Naturligtvis ser jag inte vilka besökarna är.

De senaste månaderna har jag fått märkbart många besök från Ryssland.

I statistikrapporten dyker samtidigt ett hackermeddelande upp. Det slutar med uppmaningen Vote for Trump. Rösta på Trump.

Om ryska hackare lägger ner energi på att krångla med min lilla sajts statistik. Hur mycket kraft har de då lagt ner på norra Amerika – och på vilket sätt?

För kännedom har jag inte röstat på Trump.

Ett B-lag blir till

Livet har sina utmaningar. Drygt fem år var jag mellanchef och trivdes med det. Arbetskamraterna var duktiga och trevliga. Alla jobbade hårt och självständigt.

En gång om året kom den svåra dagen. Lönesamtalet. Jag brukade klä upp mig i kavaj, av respekt för situationen och den jag skulle tala med. De visste att det var därför.

Det tog ett tag, men så småningom hade vi lyckats jämna ut och höja lönerna bland dem någorlunda, ibland med hjälp av extrapotter som jag tjatade mig till uppifrån.

Nog om det, så hoppas jag varje mellanchef gör, med motiverade och högt producerande medarbetare som är värda det.

”Du får många tusen mindre”
Så gör inte svenska skolpolitiker och kommuner just nu.

Jag undrar hur vissa chefer inom skolan klädde sig inför de lönesamtal de hållit den senaste tiden? Då när de skulle berätta för skolans lärare att:
– Du får nästan inget.
– Du får 2 500 kronor mer. Eller ja, plus de 5 000 mer du hade redan innan.

Hur kan offentliga arbetsgivare bete sig så fruktansvärt illa och klantigt att de i ett par raska drag skapar ett A- och ett B-lag i lärarrummet? Skapar den nya gruppen ”sämstalärare” eller ”andra klassens lärare”. När skolans syfte samtidigt är att lära eleverna att alla människor har samma människovärde.

Hur kan rödgröna politiker göra det?

Jag vill helst inte svära här i spalten men just nu är det så illa att jag inte äger svärord jävliga nog. Lyssna på Catta Jonssons ledsna sång i stället, till Mikael Wiehes melodi.

Isberg har vi på närmare håll än i Nordatlanten.

Andraklasslärarnas sista sång

### Tack till Gun-Britt Karlsson som tipsade om låten.

Då du …

… får du se hur roligt det blir.

Länk: Jonna Sima –
När Arktis sakta smälter bort ökar utrotningsturism

Hur du sällan vinner opinionskrig

Ska man kasta föremål på folk, för den goda sakens skull? Ibland är det nyttigt att tänka efter. Nu har jag gjort det.

Debatten bröt ut för ett tag sedan. De bruna i Norden ville demonstrera i Stockholm, tätt intill den judiska synagogan dessutom, och polisen hade vänligheten att säga ja till färdplanen.

Naturligtvis planerades en motdemonstration. En sådan organiserades också av organisationerna Rött Forum, Seko Stockholm, Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland, Unga Elektriker, Unga Byggare, SSU Stockholm, Ung Vänster Stockholm, Studenter mot Rasism, Vänsterpartiet Storstockholm och Feministiskt Initiativ.

Så långt var frågan enkel. Låt inte de bruna tåga utan att protestera. Låt polisledningen få höra vilket historielöst beslut det var att tillåta dem att samlas precis intill judiska församlingen.

Silberstein: Håll nazisterna borta från synagogan
AB: Nazisterna kräver att vi är tysta

”Släng snö på’rom!”
Nu råkade det ha snöat rejält i Stockholmstrakten. Ett sådant där rikssnöväder som gör att även vi snölösa ute i landet tycker oss höra skorna knarra när vi går ut. Ett som får huvudkommuninnevånare att tro att det var de som först tänkte tanken om jämlik snöröjning.

– Vi kastar snöboll på’rom! tyckte en förhoppningsfull svartklädd ung man i ett socialt medium någonstans. De svarta planerade sin egen bråkigare motdemonstration. Snart var debatten igång. Jag reagerade väl som många andra spontana typer, först.

Kul. Gör’t. Släng snö.

”Var inte snälla”
Den känslan gick över på femton sekunder. Då hade jag insett att en kastad snöboll mot ett brunt tåg inte är som vilken lekfull snöboll som helst. För att citera mig själv:

”Det blir säkert jättekul för stunden att kasta de där snöbollarna. Det kommer säkert att få uppmärksamhet. Men aktionen är otaktisk så det skriker om det, av två skäl:

1. Den riskerar att bidra till en våldsspiral. Nästa gång snöbollar med stenar i, gången därpå stenar utan snö runt, gången därpå… Oavsett vilken sida som står på tur att eskalera. Vi ska inte medverka till en sådan utveckling.

2. Den kommer att ge oss massor av negativ uppmärksamhet och stöta bort folk från den antirasistiska fronten. Det har den redan gjort. De här bilderna kommer att fastna på näthinnorna hos många som hade varit möjliga att vinna för vår sak. Folk som inte gillar gatuslagsmål.

Snällhet mot rasisterna i november 2016 är att ge dem ett snöbollskrig i julklapp. Var inte snälla.”

Bilderna talar till magen
Nu har jag tänkt färdigt. Jag har inte ändrat mig. Ty vilken bild gav våra lättledda svenska riksmedier av den där lördagen? Bilden av snöbollar (och knallskott) som flyger genom luften. Bilden av svartmaskerade kastare.

De bilderna talar inte till förnuftet, de talar till magen. Det ser en ju vilka som är huliganer där.

Opinionskrig vinner du sällan genom kast med liten boll.

Dessa tragiska gubbtroll

Hela den här historien är så himla rolig.

Du har säkert stött på företeelsen du med. Först säger klok kvinna smart sak, sedan går trumpögd karl in och förklarar överlägset hur det egentligen ligger till, fast inte lika smart formulerat och inte hälften så klokt förstått. (Men på något konstigt vis ändå med samma slutsats).

Mansplaining. Korkade karlars sätt att förminska kvinnor.

M-ordet
Ja. Ibland är jag en jädra besserwisser och ivrig sanningssägare. Mmmm, jag misstänker att jag gjort mig skyldig till m-ordet många gånger, suck. Att en aldrig lär sig att vara tyst.

Fast det finns gränser. Jag skulle aldrig komma på tanken att ringa till fackförbundet Unionens mansplainingjour och försöka förklara för begåvade kvinnor i luren vad mansplaining egentligen är. Lääääääääänge.

Skaffa distans
Att ett gäng karlar tydligen gjorde det är så illa bedrövligt dumt, närsynt och galghumoristiskt så jag nästan bryter ihop. Det är dags att ni skaffar er distans till er själva, gôbber.

– Vänta lilla gumman, så ska jag förklara för dig vad distans betyder. Jo förstår du, man tar…

Hela den här historien är så himla tragisk.

Hurra! Ett jubileumsbloggjogginlägg!

I förrgår fyllde bloggen fem år. Det jubileet skedde i tysthet, för jag hade annat att tänka på och glömde hela saken.

En blogg om att ”skriva, springa, leva och förändra världen” kallar den sig. Där visar vi att vi missförstått allting redan från början, Svenssons släng och jag. Vi gör nämligen alla fel som går.

Vill du få många besökare ska du skriva om ett enda ämne, inte drygt fyra. Nu riskerar du att tappa löparna varje gång du skriver om skrivandet, skrivarna varje gång du skriver nåt argt politiskt och alla seriösa när du skriver trams eller gulligheter.

Personlig, inte privat
Lugn. Jag vet. Det är medvetet. Ville vi nå hundra tusen, slängen och jag, då skulle vi satsa på att nå ut. Den delen har vi aldrig lagt ner särskilt mycket kraft på. Jag vill vara en hel människa i bloggen, det är allt. Den här karlen gillar allt det där som står i mottot. Då ska allt få sin plats i spalten också ibland, beroende på dagsform och humör.

Första målgruppen för plitandet är alltid jag själv.

Första regeln: gärna personlig, aldrig för privat. Selfies och familjebilder får andra syssla med. Jag tar de bilderna med men gömmer dem prydligt i mobil & kameraminne. Mina små har inte bett att få hamna på nätet, inte min nuna heller.

I fosterställning
Det är förresten fler än vi kunde ana från början som besöker slängen. Alla gillar inte att gilla, alla finns inte ens på Facebook, de upptäcker mina inlägg i alla fall. Tack alla ni som hittar hit, tack för kommentarer på blogg, Facebook och i verkliga livet. Det samtalet älskar jag.

… och någon enstaka gång ligger jag i fosterställning efter ett inlägg som gjorde ont att skriva. Att en aldrig lär sig. Att en aldrig vill lära sig.

I kväll firar vi 5 år & 2-dagarsjubileum med tacos på bloggredaktionen. (Dvs den blå tv-fåtöljen). I dag på förmiddagen stack bloggaren ut på en pigg jubileumsbloggjogg i värsta vattenfärgsvädret. Släng dig i väggen Lars Lerin.

Skorna luktar skog och lycka.

Länk:
Första riktiga inlägget, 16 november 2011

Att göra under Trumps första 100 dagar

Vad jag ska göra under Donald Trumps första 100 dagar som president.

Kolla nyheterna i datorn.
Äta frukost.
Mata fåglarna.
Läsa tidningen.
Springa.
Läsa ut boken som ligger på nattduksbordet.
Gå till biblioteket och låna fler.
Fika.
Laga mat.
Krama frun och skratta lite grand.
Krama barn och barnbarn och skratta lite grand.
Krama ett träd och skratta tre gånger till.

Svära över nån nyhet från Amerika jag läst på datorn.
Svära över nån nyhet från Amerika jag läst i tidningen.
Svära över nån nyhet från någon annanstans jag hittat.

Äta frukost.
Springa.
Skriva.

Vägra lära mig uttala den jävelns efternamn.

### Han heter Truuump, med Karlsta’uttal av u:et.
### Det ska höras från 15 centimeter uuutanför muuunnen, som från en Herrhagenbo född 1946 precis som han.
### Så får han se hur roligt det blir.

Alltför stora ord får din käft att växa

Sådant som jag tycker är fjantigt:
Att kalla snöröjning för feministisk.

En del kommuner röjer gång- och cykelvägar, förskolor, busshållplatser och trafikleder först. Det är svårare att gå eller cykla i 10 centimeter snö än att köra bil. Detta gynnar kvinnor mest, eftersom fler kvinnor än män cyklar, går och åker kollektivt. Samtidigt sparar samhället pengar när färre medborgare halkar omkull och bryter sig.

Allt detta är bra, bara plogningen i sig är snabb och effektiv efter den nya ordningen. Men snälla du, kalla det inte feministisk röjning. Du verkar bara löjlig.

Säg ”folkpartistisk gräsklippning”, ”vegansk gatsopning” och ”zenbuddhistiska vattentorn” högt för dig själv tre gånger, så tror jag du hör vad jag menar.

Alltför stora ord får din käft att växa fortare än förståndet.

(Tipstack till Gun-Britt Karlsson.
Bilden ovan föreställer en gubbplogning från forna tider).

Glöm aldrig mer de glömda

(2016)

– De glömda männen och kvinnorna i vårt land kommer inte att vara glömda längre.

Det lovar Donald Trump i sitt segertal. Jag tror inte en sekund att han kommer att kunna hålla sitt löfte, men en sak har han anat. Tankarna i folkdjupet.

De glömdas tankar. Vreden och misstron.

Naturligtvis är det illa att han vann. Varför skulle han balansera sig nu, som någon sa? Varför skulle han dölja sitt kvinnohat, sin rasism, sin ilska mot flyktingar, minoriteter och medier när han blir världens mäktigaste? Snus är snus och strunt är strunt, om än i ovala rum.

Ändå kan vi lära av Donald Trumps framgång. Den lärdomen handlar om att vi måste sluta se hans väljare (eller Sverigedemokraternas) genom våra värsta generaliseringsglasögon. Hälften av USA:s väljare är inte idioter. Nära 17 procent av tillfrågade svenskar, som avslöjar sina SD-sympatier för SIFO, är inte korkade. Inte allihop. Tror vi det är vi kulturella rasister själva.

”De som röstade in Trump är hjärndöda Rednecks” skriver någon i en Facebooktråd jag råkar läsa. Den sortens idiotstämpel kommer aldrig att hjälpa oss förstå och förändra.

Inte sådana här bilder heller:

Tolv lager på kartan
För två år sedan skrev jag om olika lager man kunde lägga på Sverigekartan. Jag har inte ändrat mig:

Kanske borde vi göra några stycken lager på kartan och se hur de sammanfaller? Ett antal SD-väljarnas och det spruckna Sveriges egna GIS-lager. Orsaken till de senaste veckornas antirasistiska förfäran.

Det journalistiska grävjobbet vore värt att göra, misstänker jag. Först lägger du ut var det främlingsfientliga partiet fick flest röster. Sedan lägger du på ett nytt lager, var arbetslösheten är hög. Ytterligare två lager visar utförsäkringarna och de långa sjukskrivningarna. Femte lagret handlar om var varg angripit och dödat tamboskap de senaste fem åren. Det sjätte visar buss- och tåghållplatser där det slutat gå någorlunda tät trafik. Sjunde lagret visar skolor i glesbygd som är hotade eller nyss lagts ner.

Har ni svåra myggangrepp? Vi gör ett GIS-lager av det med. En viktig arbetsgivare för bygden som lagt ner? Där har du nionde lagret. Nedlagda bensinmackar, vårdcentraler och lanthandlar? Nu har vi tolv lager.

(Läs gärna hela det långa inlägget, där lade jag ner min själ. Klicka på länken nedan).

Folktalare med visioner
I dag har jag insett att det finns fler lager att lägga ut, men låt oss börja med de tolv. Där bor de glömda. De finns i Amerika med, de som Donald Trump var så mycket bättre än Hillary Clinton på att fånga.

Han har inte rätt men han var en bättre demagog. Demagoger behöver vi inga, däremot gärna en och annan talför kvinna eller man med visioner. Vi har för ont om framåtblickande folktalare på den här kanten. Det kan inte vara meningen att Jimmie Åkesson ska stå för visionen, framtidstron, i svensk politik.

Nederlag för journalistiken
Inom amerikanska medier ser vissa den gångna valbevakningen som en läxa även för journalistiken. Jag tror de har rätt. Läxan de talar om är att media inte borde ha låtit sig luras av spektakulära utspel för att sälja lösnummer och samla klick. Press, radio och tv borde ha satsat på faktagranskning i stället. De borde ha tagit folks vrede och misstro på allvar. De med.

Vänta, känns inte detta igen från den politiska bevakningen också i Sverige? Klickjakt i stället för kontinuitet, spektakel i stället för upplysning. Vad var det vi sa på redaktionerna förr?

– Hur här?

Myterna ser de sannerligen
Har inte många svenska medier också gjort ett dåligt jobb som faktagranskare? När såg du till exempel senast ett genomarbetat nyhetsreportage i din dagstidning om den låga dagersättning en flykting får?

Söker du asyl i Sverige, och inte kan försörja dig, har du rätt till dagersättning medan du väntar på beslut. Bor du på en av Migrationsverkets anläggningar där maten ingår är dagersättningen 24 kr om du är vuxen ensamstående. 19 kr om du delar hushåll. Har du eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen 71 kr om du är vuxen ensamstående, 61 kr om du är vuxen och delar boende. Pengarna ska räcka till maten (i det senare fallet) men också till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter. (Källa: migrationsinfo.se).

Myterna ser folk varenda dag, de finns ett klick bort. Bor du då i din egen filterbubbla är det lätt att du bara hittar det du redan visste att du trodde var sant, fast det inte var en krona rätt.

Röj undan
Så vad gör vi och våra amerikanska vänner? Enkelt. Vi börjar ett mödosamt arbete med att undanröja orsakerna till populismens framgångar. Det kommer att ta ett tag och värst blir det i Amerika. Jag pratar om vita kränkta män (suck, hur botar man en sån?) men också om klyftor.

Klyftan mellan fattig och rik.
Klyftan mellan arbetslös och kvartalskapitalist.
Klyftan mellan glesbygd och centrum.

Det finns fler sprickor, du vet vilka. Glömda människor som känner sig obehövda hittar du längs många gator och grusvägar, om du bara vågar se.

Gör det.
Se.

Det kallas solidaritet.

MINA BEKÄNNELSER
Samtida bekännelser av en miljövän som gillar mångfald (Svenssons släng, 21 oktober 2014)
FAKTA
Hur mycket pengar får flyktingar (Migrationsinfo.se)
Ekonomiskt stöd för asylsökande (Migrationsverket)