Politik – Sida 58 – SVENSSONS SLÄNG

”Musik är bäst när den vill nå’t”

Det är lördag. Läs inlägget från förra lördagen om du inte sett det förut. Åk dit. Människovärdet är ett och okränkbart.

REPRIS:
Hårdrock för mångfald

Partiet som blir grinigt mot främmat folk

När folkpartiet mår dåligt blir det främlingsfientligt.

Jag förstår ju hur det går till även om det inte förlåter något. Vem blir inte grinig när man inte får mat på ett bra tag? Skillnaden är bara att jag inte är ett politiskt parti.

Samt sällan blir grinig mot främmat folk.
Folkpartiet är fegare.

BAKGRUND: En gång i tiden, när folkpartiet låg dåligt till i opinionsmätningarna, föreslog man språktest för invandrare. Nu ligger partiet illa till igen och kräver sämre anställningstrygghet för dem och att de har jobb här innan de får flytta hit och återförenas med sina anhöriga. Det ska kännas att du inte heter som en svensk dunge av lövskogstyp.

Faxade varenda räddningskår och bad om hjälp till barnen i Rumänien

Ligger sjuk och somnar om. Det är en världslig sak, att hosta slem dör jag inte av. När jag vaknar igen läser jag ikapp några facebookinlägg. Min vän Björn fångar det jag tänkt.

”När Rumäniens diktatur föll och landet blev fritt så var vi inom fackföreningsrörelsen snabba med att starta insamlingar till Rumäniens barn. Andra insamlingsorganisationer gjorde detsamma. Svenska hedervärda medborgare stod utanför butiker och ’tiggde’ pengar till de behövande i Rumänien. Om jag inte minns fel så var det även en insamlingsgala på TV. Ingen ropade då på tiggeriförbud, det var ju inte dom som behövde pengarna som tiggde.

Nu finns det människor från Rumänien på de platser där vi stod med insamlingsbössor tidigare. Då kommer kraven på tiggeriförbud från olika håll. Vad är skillnaden? Är det att vi nu tvingas se dom behövande i ögonen?”.

Bra skrivet, Björn Samuelsson. En gång var Björn med och arrangerade studieresan till Auschwitz som jag skrivit mycket om.

Faxade hela blåljus-Värmland
Rumäniens barnhemsbarn, det gick ett program om dem på svensk tv. Programmakarna hade hittat ren misär. Efteråt var alla goda människor upprörda. Då fick några av kamraterna på SOS-centralen i Karlstad, där jag jobbade, en idé. De skulle starta en insamling till dessa barn bland blåljusfolket.

Vana som de var att få något gjort hade de snabbt fått ut fax till varenda räddningskår, bärgare, ambulansstation och vad det nu fanns för resurser i länet till människans hjälp. Ställ upp, hjälp till, gör din insats! De här barnen behöver oss.

Sedan satte de igång med att ringa.

Lika som larmnumret
– Hur mycket har ni tänkt försöka få ihop i Värmland? frågade jag en av eldsjälarna.
– 90 000, svarade hon.

Det var en lämplig summa tyckte hon, eftersom det råkade vara det svenska larmnumret då på 1980-talet.

Efter några kvällar hade vi nått målet.
Vardagssolidariteten levde och ingen människa hade försökt förbjuda oss att tigga.

Hårdrock för mångfald

Skatorna har möte, grafiska i sin enkelhet. Dinosaurier kallar den kära vännen dem, de ser så ut när de flyger tycker vi och forskarna tror de är släkt med di gamle.

Enkelhet? Nåja. Den som har sett hur de kan ägna 45 minuter åt att villa bort en katt i trädgården kallar dem inte enkla. Fåglarnas grupparbete var perfekt, på slutet var jag helt säker på att de skrattade. Katten dröp iväg, helt uppstirrad.

Nu har de möte. Det är helgdag, snön är ett mjukt vitt täcke över Grossbolstorp och jag tänker på kärleken. En av mina favoriter har börjat blogga igen. Bodil Malmsten:

Det är väldigt glest med lyckodikter i världslitteraturen.
Lyckan skriver vitt.

Började rycka
Framför mig ligger traktens annonsblad, knappast enkelt i sin grafik. Jag blir så glad över budskapet på förstasidan. Hårdrock för mångfald, det skulle dinosaurierna ha känt till.

Det var en dag i fjol, har glömt vilken. Vi var nere i Forshaga, det pågick någon sorts dagar. Då hörde jag dem plötsligt. Några unga killar stod och spelade på torget vid vår lokala spelbod. Hårdrock så det började rycka i ben, vener och hjärnceller på den här 60-plussaren.

Inte begriper jag mig på hårdrock (fast jag har börjat gilla’t), men det här var ingen vanlig torgmusik. Spelglädje och talang begriper jag mig på. De kallar sig Wendorizer lärde jag mig efteråt.

Musik som manifestation
Nu går de vidare, de unga killarna. Jonathan Agorander, Aron Torstensson och Robin Bidgoli bestämde sig för att de ville göra något mer av sin musik. De ville bidra till acceptans och tolerans för mångkultur och mångfald, skriver de.

Just så. Vem har sagt att antirasism och mångfald måste bestå av långa teoretiska inlägg på facebook och bloggar och mer eller mindre högljudda manifestationer på gator och torg? Det kan vara en hårdrocksdag i kulturhuset i den forna bruksorten Deje också, med både inlägg och högljuddhet.

Avhoppad nazist berättar
Medan skatorna pickar solrosfrön i snön läser jag vidare om galan i Deje på lördag den 31 januari. Gratis inträde, börjar 12.00 och slutar 21.00, med pauser. Bland föredragen märks den avhoppade nazisten Peter Sundin som pratar om vägen ut, några pratar om sin skolresa till Auschwitz, andra om att komma som flykting till Forshaga och om att vara ensamkommande flyktingbarn. Allt är alkoholfritt och drogfritt och det finns möjlighet att köpa fika och mat under dagen.

Vänta, musiken för höge farao. Browsing Collection, Gonadetectomy, Insane, Serpenth och Wendorizer själva.

Musik är bäst när den vill nå’t. Det vill de här killarna. I höst och vinter har de jobbat häcken av sig för sin övertygelse.

Åk dit.

BAKGRUND: För två år sedan startade Robin Bidgoli och Aron Torstensson hårdrocksbandet Wendorizer. De är 15 år nu. Ett år senare gick Johathan Agorander med, han är 21. Killarnas engagemang för mångfald fick ett annat perspektiv då Aron och Robin fick åka på studieresa till Auschwitz med skolan via ABF. Med på resan var folk från olika föreningar, kommuner och fackförbund. Plus åtta elever från Deje, däribland Robin och Aron. De bestämde sig för att gå vidare med budskapet om mångfald och berätta vad de upplevt i Polen.

De kontaktade Studiefrämjandet där de redan kört studiecirklar med sitt band. Beslutet blev att starta föreningen Hårdrock för alla. Du hittar den på Facebook.

Under hösten har de gått föreningsutbildning och bestämt sig för att arrangera sin gala den 31 januari. Budget: 60 300 kr. Då har de ordnat bidrag från Alfa-stiftelsen, Forshaga kommun, olika privatpersoner och Studiefrämjandet. Målet är att det ska komma 100 ungdomar och att stärka mångfalden, antirasismen.

Bra jobbat.
Gillar’t.

Jag ska bli finansminister

Jag ska bli finansminister ser jag på nätet. He he he he, hahahahaha, hohohoho, hihihi. Ha ha ha. Hahahaha, hehe.

En vän har fyllt i ett av alla dessa tester på Facebook. Den här gången handlade det om att låta Facebook utse en regering bland vännerna. Statsminister blev han själv, sedan kollade det sociala mediet vad hans vänner brukar gilla och skriva om, och utifrån det valdes ministrarna ut.

Jotack. Finansminister blev jag.

Hoho.

Ho.

Som den undersökande reporter jag är går jag till källorna. Vad är det för finanssidor jag har gillat egentligen, som får Facebook att tro att jag kan sköta inte bara min egen ekonomi utan också fosterlandets? Det är fort gjort, för några traditionella ekonomisidor har jag inte gillat. Då börjar jag från början på listan och inser snart att tanken kanske inte är så dum. De här sysslar onekligen med den sortens ekonomi som jag tycker är viktig:

Romhjälpen, Vi-skogen, Vem ljuger om Nuon?, Coop Konsum Forshaga, Konsum Värmland, Insamling till asylsökande flyktingar på Glava Gästgård, Rädda mjölkbönderna, Påskupprop mot utförsäkringarna.

OK, jag tar jobbet Lars. Nu kör vi. Säg inget till min fru.

Vad är viktigt?

För att sammanfatta några egna och andras tankar den senaste tiden:

Det viktiga är inte om Sverigedemokraterna är fascister eller ej, det viktiga är att du låter bli att RÖSTA på dem. *
Det viktiga är inte om din satirteckning passar min smak eller ej, det viktiga är att du FÅR rita den och trycka den.
Det lustiga är inte att Göran Persson var statsminister en gång i tiden, det lustiga är att i dag har han blivit sin egen satir.

Tack för ordet.

(* Fritt efter Crister Enander).

Tyst minut i kanten av skogen

http://www.charliehebdo.fr/index.html

Torsdag, springer på lunchen. Härom natten fick vi drygt en decimeter snö, nu är den redan förvandlad till klafs. Ett ljudhärmande tillstånd som får varje steg att höras.

Då, i kanten av skogen, kommer jag på att det ska hållas en tyst minut klockan 12, för att hedra de döda i attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Snabb titt på klockan, hinner precis stanna i sluttningen och stänga av tidtagningen. Där står jag sedan i blöta löparskor med snömodd till anklarna, alldeles ensam mellan högresta granar, och tiger med nedböjt huvud.

Det är inte kristendomens fel att inkvisitionen plågade livet ur människor, tänker jag.
Det är inte kristendomens fel att Frankrike och Amerikas Förenta Stater förde krig mot det fattiga bondelandet Vietnam.
Det är inte kristendomens fel att Ryssland tvingat till sig delar av Ukraina.
Det är inte kristendomens fel att katolska präster förgripit sig på unga pojkar.
Det är inte kristendomens fel att jordklotet värms upp mer och mer i profitens namn.
Det är inte islams fel att terrorister tror att de kan skjuta ihjäl det fria ordet och den fria satirteckningen.

Du har din fria vilja, människa. Använd den. Låt aldrig 1,6 miljarder muslimer få skulden när några få, som vi inte vet vilka de är, bryter mot varje religion.

… tänker jag och tittar på klockan. Nu har minuten gått.

Har den äran på födelsedagen, Gun-Britt!

NWT 25 maj 2014.

Ser att en av mina facebookvänner fyller år i dag. Jag har några vänner som jag beundrar mer än andra, Gun-Britt Karlsson i Fensbol är en av dem. Här ett tips till er som beslutar om kulturstipendier i Torsby kommun, provinsen Värmland och vårt land:

– Det finns kvinnor också.

Vet ni inte vad Gun-Britt gjort och gör som förtjänar henne alla stipendier i världen, så bör ni snarast läsa på. Ni kan börja med en utmärkt artikel som Anette Persson skrev i Nya Wermlands-Tidningens söndagsbilaga på nätet den 25 maj i fjol.

Jag pratar förstås om Gun-Britt som tillsammans med livskamraten driver Heidruns förlag och bok- & bildcafé i Fensbol norr om Torsby. Ett givet utflyktsmål om somrarna, både för pajerna och scenprogrammen. Heidruns har snart gett ut 200 böcker och i år fyller förlaget 25 år.

”Utåt är hon kanske mest känd för sina goda bakverk. Men de som känner henne vet att hennes bidrag till verksamheten är betydligt bredare” skriver NWT. Själv utrycker Gun-Britt det så här i artikeln, apropå att livskamraten Bengt Berg syns mer utåt och hon själv finns mer i bakgrunden:

– Det har bara blivit så. Jag är praktiskt lagd och Bengt är social. Han är bra på ord och jag på siffror. Jag sköter prosan och han tar poesin. Men tillvaron är inte statisk och på ett litet företag gäller det att dra nytta av varandras olikheter och komplettera varandra. När han suttit i riksdagen är det jag som drivit förlaget.

Till synes outtröttlig
I artikeln beskrivs Gun-Britts liv från födseln i Ena mellan Sörby och Munkfors och flytten i barndomen till Västergötland. Jobb som hembiträde i Hagfors och Karlstad, lillvärdinna i Sälen, servitris i Marstrand, våningsstäderska på Park Aveny i Göteborg, köksarbete i Sigtuna, ekologiskt jordbrukskollektiv i norra Värmland, föreståndare för köket i Munkfors Folkets hus, cirkelledare i ABF i Karlstad, svenska för invandrare, arbete med utvecklingsstörda, solidaritetsprojekt för Nicaragua. Grupp 8, FiB/Kulturfront,
miljörörelsen, småningom flytt till Torsby och Heidruns.

Själv har jag glädjen att samarbeta med Gun-Britt. Vi är båda med och administrerar en antirasistisk grupp på Facebook. Även där är hon till synes outtröttlig, vare sig det gäller att introducera den här nykomlingen i administratörsgruppens små finurligheter eller att hålla ordning på skrivglada unga män vars sociala medie-egon stundom växer om fredagskvällarna.

Människovärdet är ett och okränkbart, det är det viktiga. Främlingsfientligheten måste bekämpas.

Värd båda två och ett stort tack
Grattis på födelsedagen, Gun-Britt. För mig är du värd både landstingets kulturstipendium och folkrörelsestipendium på en och samma gång. Samt, inte minst, ett stort kamratligt tack från alla oss som du gör livet vackrare, gladare och tydligare för.

För visst är du bra på ord med. Har du inte märkt hur många som tycker om dina kvällsbetraktelser efter ännu en engagerad dag?

Fina bilder till NWT-reportaget: Olle Persson

Dags att tolka skyltarna

Du ska inte krångla till saker och ting. Var sak på sin plats, tavlorna på tavelavdelningen. För en värmlänning betyder det där sista ordet två saker, det gör inte saken sämre.
– Inga tavling, titt på bildera nu’ra.

Ett vanligt budskap ombord på bussar är: Fortsätt bakåt.
– Hur långt bakåt? Det är en vägg längst bak.
– Öppna fönstret (ler ironiskt).

En tredje skylt fann vi på timmerväggen vid en kaffestuga bortom Ludvika. Den varnar för orm i vissa partier. Jag vet vilka ormar den skylten menar. Vilka partier med.

Får man hälsa? Då vill jag hälsa till ormarna:
– Fortsätt bakåt, det räcker nu. Tavlor kan ni göra bland hötorgskonsten, inte i Sveriges riksdag. Hör ni inte vad jag säger? Fortsätt bakåt.

Ordet ”tavel” på värmländska kan betyda tafs och ”tavling” tafsande.
Bilden på ormskylten är från Långsjöns kaffestuga
vid väg 50 mellan Ludvika och Borlänge.

Mitt slitna gamla 2014

Kontorslandskap i Karlstad sommaren 2014. Någon ställde sin stol mitt i älven.

Det var det bästa av år, det var det sämsta av år. 2014. Två dagar i rad kom vänliga män och tackade för mitt skrivande, krönikor de hade följt till för tio år sedan. En tredje dag fick det främlingsfientliga partiet 12,86 procent av rösterna i riksdagsvalet. Medan jag gick ner tio kilo, satte millennierekord på milen och sprang alla gator i kommunens tätorter flyttade fattigdomen i Europa hit, till entrén utanför vårt Konsum. Det dåliga var inte att tiggarna kom hit, det var att de behöver tigga.

– Förbjud tiggandet… suckade de inskränkta, få.
– Förbjud fattigdomen, svarade folk med inlevelse.

Den här bloggen fyllde tre år och såg sitt tusende inlägg. Nå’t ska en bokstavsvän göra när huset blir tommare och jobbet bara är på 100 procent.

Här är några av inläggen i repris. Börja inte med att läsa dem. Börja med att gå med i facebookgruppen Front mot rasism och fascism. Vi är en bra bit över 16 000 medlemmar numera, det hände också 2014.

Bästa ordet är fortfarande solidaritet.

På allvar
Du har inte funderat på att tänka lite själv?
En särskild plats i helvetet
När Charlie Weimers missade förlåtelsen
Antirasistiska FAQ (del 3)
Tal på nationaldagen 2014
Jaså gick det att ta ett ännu dummare beslut…
Landet där de rika drar ifrån