Det är fredagkväll och han är nyvald riksdagsman. Han har ställt upp för att han tycker Saken är viktig, inte hans egen person.
Det är fredagkväll och nu funderar han över hur han bäst kan stärka de kollektiva lösningarna. Hur ska han prioritera? Vad kan han göra som gör bäst nytta för Saken, inte bara för att han själv vill synas?
Nu kommer han på det. De gröna damskorna.
Det är fredagkväll. Snart är det tisdag.
I den ena länstidningen diskuteras en kommunsammanslagning i Värmland. Extremaste förslaget: slå ihop hela länet till en enda storkommun.
I den andra länstidningen berättas det att praktiskt taget alla kommunfullmäktigeledamöter i Karlstads kommun bor i innerstaden. Nästan ingen bor i ytterområdena.
Kan det sägas tydligare?
Krönika i Tankesmedjan Ida 19 mars:
Hur många politiker behövs det?
– Nu går vi och äter, sa chefredaktör Årnäs. Det var på den centerpartistiska länstidningen Värmlandsbygden och den han pratade med var en legend. Riksdagsman Bertil Jonasson (C) från Ekshärad. Själv fick jag följa med lite på köpet.
– Vart ska vi gå? sa den trevlige herr Jonasson, som var tidningens styrelseordförande.
– Vi går väl dit vi brukar, sa Sven Årnäs och travade i väg med oss.
När vi närmade oss Domusvaruhuset i Karlstad började den gode Jonasson att konstra. Nej, vänta, där kunde han inte visa sig. Det var möjligt att restaurang Mirò på Domus serverade god och näringsrik föda, kanske potatis från Ekshärad till och med. Men han kunde verkligen inte visa sig där. Aldrig i livet.
– Tänk om nån från Nya Wermlands-Tidningen ser mig… sa riksdagsmannen.
Sven och jag visste vad vi visste men vi sa ingenting. Nu ville vi bara ha mat och vi var trots allt en generation yngre. När Jonasson satt sig till bords upptäckte han vilka som hade stambordet intill. Halva redaktionen för moderata NWT. Det fick gå det med. Maten var bra och vad i all sin dar skulle de journalisterna ha kunnat skriva om centerriksdagsmannens lunch på kooperativa Mirò? De åt ju själva där varenda dag.
Vem sa ni?!
Det är Konsum Värmlands utmärkta krishantering de senaste dagarna som får mig att tänka på den här händelsen från 1980-talet. Konsum har haft sin kris, den pågår nog än, och jag har sannerligen hört till de arga. Fast jag har räknat till hundra nu och uppmanat mina kamrater att hålla fast vid kooperationen. Det är när det blåser som vännerna behövs allra bäst. Det går att göra om och göra rätt.
En ny tf verkställande direktör är tillsatt. Han får inte ens hälften av den lön som föregångaren hade. Bra. En ny och större styrelse är tillsatt. Bra. En av de nya i styrelsen – är förre centerriksdagsmannen Erik A Eriksson.
Erik?!
Övriga i styrelsen var väntade. Erik, som är en lika klok och bra människa, var oväntad. Jädrar vad jag gillar det, ibland finns det hopp om mammas och pappas gamla parti. Varför skulle inte en centerpartistisk bonde kunna tycka att Konsum är en bra idé och dra sitt strå till stacken? Det är ju samma mat vi pratar om, den som han har producerat och den som vi äter.
Världen går framåt, världen går förbaske mig framåt.
Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.
Hon fortsätter:
”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”
En syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.
Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.
Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss
Här tar bloggen semester en ynka vecka och genast är skendebatterna i gång. De som är till för att skymma sånt som är viktigare. Trillingnötter var helst du knäpper på en dator, folk som vill radera negerkungar i litteraturhistorien, svarta t-tröjor i riksdagskammaren.
Mitt i tröjdebatten står vår andre vice talman och mumlar hotfullt. Björn Söder har uttalat sig om klädkoder förr. I höstas berättade denne ordningsman att han inte vill se några kurdiska folkdräkter i riksdagens talarstol. Det skulle bädda för penisfodral.
Varje gång jag hör sådana dumheter från helsingborgaren önskar jag att jag vore elak. Då hade jag kunnat skriva att freden i Roskilde var ett elände och borde rivas upp. Fast så elak är jag inte. Aldrig att jag skulle komma på tanken att någon i Skåne borde ha använt ett modernt, elastiskt penisfodral på vårvintern 1975.
När jag skriver 38-årige Söders namn på Eniro får jag träff på Svenska Rovdjursföreningen. Internet har humor. Björn ÄR en naturlig del av vår svenska fauna.
Hans idéer är det inte.
Jag har bytt åsikt några gånger. Om landsbygdspolitik, pacifism, kriget i Vietnam, synen på demokrati och två frågor till. Kanske tre. Tungvänd som en oljetanker men vändbar.
Fast en sak är säker. Det har aldrig hänt genom att någon har skrikit åt mig och klistrat på mig etiketter. På mig fungerar det bara med samtal, dialog, resonemang, samspråk, åsiktsutbyte och därefter lugn eftertanke.
Jag tror att samma sak gäller 100 procent av svenska folket. Inte 87.
Går vi att vända så beror det på samtal med någon som vill ha detta samtal.
Är det inte konstigt att Reinfeldt bara försvann? Ett gripande tal på valnatten, sedan är han borta. Borg tiger, Bildt tiger, bara Batra babblar.
Tänk dig tanken att Ingvar Carlsson skulle ha gjort samma sak 1986. Hoppat av sitt parti i dess svåraste stund och skickat fram en ung människa, som svenska folket bara hört talas om en enda gång. Och det var när hon stolt förklarade att alla lantisar är dumma.
Tänk dig det.
Tänk inte på råttor och skepp.
Tänk inte på att ha alla indianer i kanoten.
Historisk Stå upp-komedi:
Stockholmare är smartare än lantisar – nu kan hon bli ny ledare för M
Fikar på lokal med den kära vännen. Då faller blicken på en damtidnings förstasida. ”Sådan är Silvia som mormor”.
– Hon är säkert lika bra som jag, säger min vän.
– Aldrig i livet. Du behöver inte tvinga våra barn att vara protestantiska kristna och uppfostra dem till prinsar, prinsessor och i värsta fall tronföljare.
– Hon är säkert…
– … snäll mot hundar och barn. Det tror jag med. Men du kan ju tänka dig hur hon skulle reagera om barnbarnen gick med i Unga Örnar. Eller, hemska tanke, Ung Vänster eller Republikanska föreningen.
Silvia kan helt enkelt inte bli en bra mormor. Det går inte i den rollen. En riktig mormor låter sina barnbarn tänka fritt och vara rationella varelser. Tänk dig när hon får frågan om hur en statschef bör utses i Sverige. Ska hon ta dem med till sängkammaren då och berätta? ”Jo, först klädde jag av mig. Sen gjorde Kongen det också. Sen kröp vi ner under täcket och släckte ljuset…”
Arma mormor. Arma barnbarn.
Arma land.
Septembersöndag i mitt Forshaga. På Konsums anslagstavla annonserar det fackföreningsfientliga centerpartiet. Strax intill entrén sitter en tiggare med tom pappmugg. Solen skiner, vår gräsmatta behöver klippas.
Sverige behöver inte mer ansade gräsmattor.
Sverige behöver mer solidaritet.
– Tack! säger han till mig.
– Thank you! till min fru.
Nästa gång ska jag våga prata med honom om hans liv.
I natt satt jag uppe länge framför tv:n. Det var vi fler som gjorde. Här är en dikt av min vän Viktor Root, hans beskrivning av den egohöger som styrde Sverige nyss men inte längre, verkar det. Hur det går nu vet jag inte, men det finns sannerligen hopp. Vi vann ju. Gôtt. Filosofin från dikten är vi trötta på.
Sanningen om hur vår ekonomi är tänkt
Tanken med vårt nuvarande
ekonomiska system
ä’ att alle ska få det
lite bättre.
Än alle andre.
Viktor Root