Se vad bräckliga snöflingor kan göra när de håller ihop

År 2001 slutade han som kulturchef i Karlstad efter att ha varit kulturtjänsteman i 31 år. För tre år sedan debuterade han vid 78 års ålder med boken Minnenas långrev. I fjol gav han ut tre böcker: Ny minneslångrev, Stadgenörden och Författare okänd.

Nyss låg den senare boken i min brevlåda. En samling aforismer som har det gemensamt att författarna till visdomsorden är anonyma för Kjell Fredriksson som samlat dem.

Visste jag det inte förut, så inser jag nu att vi inte bara är krönikörkollegor, Kjell Fredriksson och jag, vi är aforismtypen också båda två, mitt i våra ordströmmar.

Själv fick jag namn om mig att vara långskrivare när jag skrev krönikor i Värmlands Folkblad och chefredaktören gärna ville att jag skrev längre, så det fyllde hela sidan tre. Inte blev det bättre när jag skrev i Springtime/Runners World. Där ville redaktören att mina texter skulle vara sju-åtta matsedlar långa.

– En krönika? Så lång?
– Ja. Skriv. Långlöpare har tålamod.

Ett par kortprosaböcker senare var det fortfarande ingen som trodde mig, när jag försökte förklara att jag trivs fint i det lilla formatet.

Samlade och delade ut
I förordet berättar Kjell Fredriksson hur han i många år roat sig själv och sin omgivning med att samla aforismer under rubriken Bra sagt – nå’t att tänka på och dela ut dem. I maj i fjol kom samling nummer 122, sedan länge i form av ett dubbelsidigt A4. Nu har han gjort 48-sidig bok av sådana aforismer som han inte hittat någon författare till, även om en upphovsman naturligtvis finns.

Denna känns brännande aktuell, kanske inte bara för oss solidariskt lagda vinterälskare:

Snöflingor är något av naturens bräckligaste ting, men se vad de kan göra, när de håller ihop!

Att uppfatta vad som inte sägs
Här är några andra som jag fastnat för ur boken:

Erfarenhet är det som gör att ens misstag känns så välbekanta. 

Muskler och kondition är färskvara. 

Tecknet på en riktigt bra semester är att man har glömt lösenordet till datorn när man kommer tillbaka till jobbet.

Hur kan du klaga på att det fattas tid – det kommer ju ny tid hela tiden.

Vi visste inte att det var omöjligt, så vi klarade av det.

Komedi är bara ett roligt sätt att vara allvarlig.

Det svåraste i allt skapande är att börja.

Det viktigaste på alla sammanträden är att uppfatta vad som inte sägs.

Vitlök – de intellektuellas ketchup.

Vi slutar inte att leka för att vi blir gamla; vi blir gamla för att vi slutar leka.

Tiden är naturens sätt att hindra allting från att hända på en gång.

De bästa sakerna här i livet är i allmänhet inte saker.

### Aforism – kort och kärnfullt formulerad fundering, gärna med poäng i både form och innehåll.
### I många år skrev Kjell Fredriksson krönikor i Karlstads-Tidningen: länk till krönikorna
### Författare okänd är utgiven på förlaget Bild, Text & Form i Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Invald bland trägna förklarare


Mötesfoto: Lennart Wettmark

Jag hade gärna blivit invald i ett Värmlands Motionslöpares Hall Of Fame om en sådan hall hade funnits. Så mycket som jag har tränat och strax därpå skrivit om löpning i svenska löpartidskrifter och lokala medier.

Jag hade inte lika gärna blivit invald i Värmländska Akademien, om nu någon mot förmodan hade kommit på tanken att bjuda in mig. Monarkfjäsk är inte min melodi, såvida det inte gäller fjärilen.

Jag hade möjligen kunnat bli medlem i Gustaf Frödingsällskapet igen, för den poeten älskar jag.

Men – nu har jag blivit invald i styrelsen för Karlstads Bokcafé. Det trägna sällskap som bjudit in folk för att försöka förklara världen tillsammans med oss sedan 1981.

Tjohoo!

### Nästa program är vårens andra filosofiska café den 21 mars kl 18.00-20.00 på museicaféet. Hans-Åke Scherp, lektor på Karlstads universitet, inleder och rubriken är Förledd skola och välfärd? Diskussionen handlar om vilka idéer kring ledning och styrning som härskat de senaste decennierna.

### Den 24 mars kl 15.00 talar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier på Café Gjuteriet, också i Karlstad.

### Här är webbplatsen: https://karlstadbokcafe.se

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När hörde jag det kära ljudet senast?

Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.

Ett älskat ljud.

Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.

Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.

Jag menar inte flygplansljudet heller.

Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.

Har en mård något läte?

Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.

Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.

Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.

Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?

Hurra.

Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Anteckning till mig själv om hur jag bör uppträda på Facebook

 … och annars med:

1.
Kalla aldrig någon människa för idiot, inte ens den som försöker uppträda som en.

2.
Gör aldrig narr av den som har mer kroppsfett än du. Du är förresten inte det minsta mager själv.

3.
Kalla ingen för mongo, cp eller andra funktionsetiketter.

4.
Ta reda på om det heter funktionsetiketter, under tiden får du hoppas att godhjärtat folk vet vad du menar.

5.
Använd aldrig kräk-emojin. Kräk studsar.

6.
Klicka på gillasymbolen när du gillar vad någon har skrivit men finns det en länk så läs den länkade texten först.

7.
Använd den arga symbolen om du tycker illa om ett inlägg eller texten den länkar till. Du får vara arg.

8.
Använd hjärtesymbolen sällan och mena den då innerligt.

9.
Blanda dig inte i folks privata diskussioner.

10.
Ge dig inte in i hatbranschen, den kan hatarna syssla med.

11.
Tänk kritiskt. Det som verkar påhittat är ofta det.

12.
Protestera mot främlingsfientlighet så ofta du orkar.

13.
Tyck om människor, det är grunden. Försök så länge det går. Alla har vi samma människovärde.

14.
Tyck inte alltid om deras åsikter och handlingar.

15.
Protestera mot förakt riktat mot folk som känner hopplöshet.

16.
Prata ibland med folk som tycker tvärt emot vad du tycker.

17.
Lev inte ditt liv på skärmen.

18.
Enda sättet att lösa motsättningar inom folket är att prata med varandra. Det kallas övertygelsemetoder.

19.
Ibland får du låta bli att vara så helig som de här reglerna. Men det finns en du aldrig får bryta mot. Den om att kalla någon för idiot.

20.
Det finns fler obrytbara regler ser jag nu.

21.
Förlåt den som ångrar sig.

22.
Hata en sak. Orättvisor.

23.
Skratta ofta.

  

(Förslag till mig själv i mars 2018).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tankar om språk

Språk är komplicerat. Varför är det lättare att skriva om sorg än om glädje? Varför ser den innerligaste vänskaplighet platt ut?

***

När vi höll kurs i Levande reportage på högskolan i Kalmar sa vi till reportrarna: – Måla hellre hötorg än att inte måla alls.

***

Ett av kraven om du ska berätta bra är: konflikt. Så var det vid lägereldarna, så är det i dag på scen och i media. Varför?

***

Ibland hamnar mina texter i tystnaden, ibland inte. De som märks har en sak gemensamt. Jag är arg eller elak.

***

Varför tiger hälsan still? Varför är det så svårt att skriva uppmärksammade reportage om allt som fungerar bra?

### Såhär kan man formulera modern nyhetsvärdering: människa, konflikt, kulturell och/eller geografisk närhet samt att det ska ha hänt nyss eller helst hända nu.
### Vad är det för uråldrigt mänskligt behov som kräver en konflikt för att vi ska bli nöjda?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När vi var fler än en per by

Onsdag. Tittar på ett program om samer som lagen placerade utanför renbetesskötseln. Sedan förlorade de samiskan.
Där är inte jag men jag älskar ungdomarna som försöker vinna sitt språk tillbaka. Ett av de nio samiska språken.

Där är inte jag. Ändå försöker jag då och då kämpa för mitt modersmål. Den sydvärmländska centralvärmländska dialekten. Vi som sa töser om flickor tills de var ungefär fjorton och sedan sa vi fruntimmer. Det var ett neutralt ord den gången, där jag växte upp.

Jag vet vad det betyder i dag, för de flesta.

Det var vårt samhälle. De flesta av oss var småbrukare. Karlarna var bönder, vi barn likaså. Kvinnorna var starka i det samhället. Jag tror det berodde på deras ställning i produktionen. Utan min mor och hennes vänner hade inte våra företag fungerat. De kallades fruntimmer och vi visste vad de gjorde. Höll hemmen vid liv men också kor, grisar och åkrar. På mötena hade de en röst. En stark röst.

Det hade de i jordbruksföretagen med.

Samerna har sitt, de med renar och de utan. All respekt för det. Den situationen kan jag inte lösa men jag vet vems vän jag är.

Själv har jag gjort en klassresa. Ibland tror jag att min resa är väldigt lik många samers. Uppåt eller neråt har vi rest.

Småbonde var jag inte skapt att bli. Skrivandet var min syssla, det lärde mig mina tänkande grannar att bli. Småbönder blir gärna filosofer som hör skogen susa.

Jag saknar den svenska byn.
Då, när vi var fler än en familj per by.

Än susar skogen. Den är fortfarande fattigmans tröja.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

 

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)