Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.
Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.
Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.
Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?
Ukraina är lätt, Israel är svårt. Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.
Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.
Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.
Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?
Suttit? De sitter där än. Inlåsta.
Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.
Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?
Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.
### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”
Det här är det sorgsnaste inlägget jag har att skriva varje år. Klyftorna är fortsatt djupa i Sverige. Nu går det 90 städare på en topp-vd. 67 industriarbetare. Detta är skamligt.
Varje år publicerar LO resultatet av sin rullande undersökning Makteliten. Nu har siffrorna för 2022 kommit. Läs inte den rapporten om du vill tro att Sverige är jämlikt.
Sverige är inte jämlikt. Det är ett klassamhälle.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen.
Jag läser De hemliga breven. Boken med breven mellan författaren Jan Myrdal och hans föräldrar, de inflytelserika socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal.
En av dem var min favoritskriftställare 1968 och ett antal år framåt. Jag slukade hans kolumner i Aftonbladet, så småningom i Folket i Bild/Kulturfront och med jämna mellanrum i de obligatoriska pocketböckerna. Jan Myrdal var den svenska vänsterns mest dominerande röst, vid sidan av Sara Lidman.
Mest dominante, fast det tänkte jag inte på i början.
Barndom var väl bra? Så småningom föll han från piedestalen. Att försvara de röda khmerernas illdåd var ingen klok linje. Inte att börja flirta med högerextremismen heller. – Men serien om hans barndom hos de strängt upptagna makarna Myrdal var väl välskriven? – Absolut. Mycket välskriven.
Avslöjar sig själv Problemet var bara att vad halva svenska folket trodde var sant om hans barndom inte var sant. Det kanske inte var så konstigt att Jan Myrdal i det längsta försökte få tillbaka sina gamla brev som han skrivit till föräldrarna. De breven avslöjar honom.
Nu är de offentliggjorda. Fram träder en evigt bortskämd pubertal dretonge som långt upp i vuxen ålder krävde att bli försörjd av sina föräldrar. Och som blev det. Han behövde ju skriva, då kan man inte ha ett vanligt arbete. I ett brev till modern Alva den 14 mars 1948 förklarar han:
”Jag är fullt medveten om att jag inte någon gång på ett praktiskt sätt kommer att kunna lösa det reella problemet att överleva.
Jag vet min linje – och jag kommer att fullfölja den – skriva skönlitteratur småskriva politik etc skriva essayer – men det är inte en chans på miljonen att det kommer att gå ihop ekonomiskt. Det är jag fullt klar över.”
Köp ett hus Till sist bad Jan pappa och mamma att köpa ett hus åt honom och hans Gun. Ett rymligt. – Biblioteket behöver vara större!
Hans mest kända bok, Rapport från kinesisk by, var tillrättalagd. De intervjuade kinesiska bönderna fick svara i boken så att det stämde med ideologin. Osv, osv, osv.
Mitt i köldvågen, det är visserligen bara 10 minusgrader just då, kommer en liten regnskur. I sociala medier frågar en kvinna om vi som bott länge i Forshaga känner till någon exceptionell frisör?
”Exceptionell”?
Nya Wermlandstidningen publicerar en karta över alla skyddsrum i Sverige, Guldbaggegalan stoppar debutanter och HC Andersens land får en ny kung, han har kläderna på sig.
Så där rullar det nya året på. När jag ordnar 2024 års första vandring med Gryningspatrullen får jag herrarna att traska på snöig skogsstig drygt fyra kilometer innan vi kan trampa plogad gata. Vad är väl en exceptionell frisör och en konge mot frisk morgonpigg snöpuls?
När 20-graderskylan gör nästa uppehåll slänger jag in löp-pass två dagar i rad, det är inte varje vecka nuförtiden. Det brukar vara löpfria dagar emellan. Jag springer Grossbolsgatan fram i gnistrande solsken och hör snön knarra under icebuggen.
Vet inte om släkten lever En tanke uppehåller skallen varje träningsrunda numera, när jag inte tänker på vacker vit nederbörd och Forshagas fina snöröjning. Tanken på kriget Israel-Palestina. Det som så många klokare tyckare än jag tiger om fast det är förfärligt.
Medan löparskorna får tätortens välvårdade snö att knarra tänker jag på mannen jag träffade vid en uppläsning för några veckor sedan. Han är från Gaza, berättade han. – Jag vet inte om mina släktingar där nere lever. Det går inte att ringa. – Kan ni inte skicka e-post? – Nej. Det finns ingen ström.
Varför tiger så många? Varför tiger så många? Varför stormar det inte på insändarsidor, hos ledarskribenter och krönikörer? Varför fylls inte tidningarna av krigsrubriker? Detta tänker jag på medan utandningsluften ryker och hundägare efter hundägare möter mig på trottoaren mellan Nisse Nilssons damm och färgaffären.
Hamas attack var förfärlig. De dödade 1 200 människor. Över 200 människor togs som gisslan.
Israels svar var förfärligt. Ingen ska få mig att tycka att det är proportionerligt att svara med att döda 24 000 människor, majoriteten av dem också civila.
20 döda mot 1 Det finns grader av förfärlighet. Om du skjuter dina egna när de kommer gående mot dig med vit flagg och händerna i luften, då säger det något om ditt krig.
– De är instängda som i ett fängelse, sa mannen jag talade med, om sina släktingar och grannar i Gaza.
Det är ett fängelse man bombar till grus. Just nu är dödskvoten 20 döda palestinier mot 1 israel.
And counting.
### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.
Statsministerns närmaste man åker dit för ålafiske. Då finns bara en sak att göra. Tillåt mer ålafiske.
Hans efterträdare som närmaste man anklagas för brott mot strandskyddslagen. Då finns bara en sak att göra. Försök mildra strandskyddslagen.
Statsministern själv anklagas för löftesbrott när han bryter sitt löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried. Då finns bara en sak att göra. Bryt fler löften.
Hela regeringen, även de före detta liberala så kallade liberalerna, anklagas för att gå i det främlingsfientliga partiets ledband. Samma parti som statsministern lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med. Då finns bara en sak att göra. Gå ännu mer i det partiets ledband. Är du lydig hund så är du.
Vi har en regering av hundar.
### Ropar husse ”Sitt!” så sitter de, ropar han ”Apport!” så hämtar de. Vem vet vad de hämtar härnäst. ### Eller vem husse vill visa ut.
Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år. Jag pratar om 2023.
Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.
Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.
Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.
I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?
Blev inget bättre? Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.
Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.
Mitt privata 2023 Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.
Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.
Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.
Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!
Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.
När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.
###
Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.
Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.
Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd. Det blir det inte om du dör i jobbet.
Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.
År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.
Även för redaktörerna är den värd mer.
Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.
Det är det jag vill ha sagt.
Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.
