SVENSSONS SLÄNG – Sida 127 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

”Dags att deportera dessa snyltande parasiter”

Förra året blev 44 amerikaner skjutna av muslimska terrorister, skriver Jeremy McLellan och fortsätter: Som en jämförelse blev 52 amerikaner skjutna av småbarn.

Toddlers, kallar han de små. Ett vackert engelskt ord för en grupp mördare. Detta reser frågan, fortsätter Jeremy, varför regeringen inte gör mer för att försvara oss mot småbarn?

– De delar inte våra värderingar. De talar knappt engelska. De stjäl vår välfärd. De har inga efterfrågade färdigheter. De är benägna till arga utbrott. Värst av allt: många av dem är inte ens kristna. Hur länge ska det gå innan vi säger att nu räcker det – och deporterar dessa snyltande parasiter en gång för alla?

Varför skrev inte jag detta? noterar jag avundsjukt i kanten. Sedan klickar jag för att kolla vad Jeremy McLellan är för en.

Hans parallell är underbar. 52 om året alltså, på grund av en dåligt hanterad vapenkultur.

### Jeremy McLellan är en amerikansk ståuppkomiker som även publicerar sig på internet.
### Här är en annan av hans texter, från Facebook:
### ”Modest Proposal: If we’re going to ban Muslims from coming into Western countries, maybe we should stop sending Western soldiers into Muslim countries.”

Länge leve jordaxeln

Samma nerförsbacke och tillbakablick 7 mars, 16 mars och 20 mars. Bilder som har något att berätta.

Hon rör på sig, hon gör faktiskt det i år med. Ett fyrfaldigt leve för jordaxeln, solvärmen och själva jordklumpen.

Nu är det bara nio månader tills jag får snöpulsa igen.

Hurra!

Tre mobilbilder från en skuggig del av min vardagsrunda. Från snöpulsvinter till nässelfjärilsvår på tretton dagar.

”Man har roligt ibland”

I mitt stilla klassikerläsande har jag nu kommit till Moment 22. Visst, jag har läst den flera gånger förut men här är det jag som bestämmer reglerna. Moment 22 får räknas i alla fall.

En solig dag i mars går jag till biblioteket, ber om ett nytt bibliotekskort i stället för det jag städade bort, letar rätt på Joseph Hellers antikrigsroman, lånar och börjar läsa på plats. Det första som slår mig är att K-E Almblad måste vara Sveriges största självplågare. Han är citerad på baksidan av den tummade boken:

”…vanvett och flabb blandas i skildringen av vad ett krig innebär. Man har roligt ibland när man läser Joseph Hellers roman…”

Ibland? Jaså du.
Flera gånger vänder jag på boken för att kontrollera att jag inte läst fel.

Svart satir om kriget
Moment 22 berättar om amerikanska bombplansflygare på en ö i Medelhavet under andra världskriget. Om livet på sjukan, de vilda permissionerna i Rom, svartabörsaffärerna, kärlekshistorierna och jobbet de har att göra. Svart satir, människor som blir sina egna karikatyrer, känslan av meningslöshet.

Blir vi inte alla karikatyrer i det militära? Det är som om skillnaderna syns tydligare när alla bär uniform.

Inte tokig om du påstår att du är tokig
Här är regeln som gav boken dess namn och världen ett begrepp. Huvudpersonen Yossarian diskuterar moment 22:

– Är Orr tokig?
– Ja absolut, sade doktor Daneeka.
– Kan ni avföra honom ur aktiv tjänst?
– Visst kan jag göra det. Men först måste han be mig göra det. Det ingår i bestämmelserna.
– Varför ber han er inte göra det då?
– Därför att han är tokig, sade doktor Daneeka. Han måste vara tokig för att fortsätta med bombflygningarna så många gånger som det har varit på håret för honom. Visst kan jag stryka Orr ur aktiv tjänst. Men först måste han be mig om det.
– Är det allt han behöver göra för att bli avförd ur aktiv tjänst?
– Det är allt. Låt honom be mig om det.
– Och sen kan ni stryka honom? frågade Yossarian.
– Nej. Sen kan jag inte stryka honom.

Haken, det är moment 22 i bestämmelserna. Du slipper flyga om du är tokig men om du påstår att du är tokig är du inte tokig.

Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktningsfull vissling.

Köper för sju, säljer för fem
Milo som köper ägg för sju cent stycket och säljer dem till mässen för fem är en annan av mina favoriter. Länge ville jag minnas att han sa att det är mängden som gör det, fast så säger han inte, ser jag nu. Be mig bara inte förklara uträkningen bakom ägghandeln, den påminner om att lägga anbud på mellansvensk busstrafik. Fast bara nästan.

Gång på gång läser jag beskrivningen i kapitel 22. Än förstår jag inte matematiken bakom Milos syndikat, men jag ger inte upp.

Jag är inte tokig.

### ”Man har roligt ibland.”
### Jaså du, Almblad.
### Själv småler jag från första sidan och har jag inte slutat så småler jag än.

Alla uttalanden är inte lika mycket värda

Vad är det med gamla kärringars hjärnor? skriver en person i en facebookgrupp jag tycker om. Dom fryser till is, skriver hon.

Allt tycker jag sannerligen inte om.

Ty så långt har det gått med det offentliga samtalet, att en och annan som kämpar för alla människors lika värde också börjar trilla dit. De börjar använda våra motståndares ton, samma förfärliga ton, som om människosynen vore den samma.

Citaten är kommentarer till ett uttalande från SD-kvinnan på bilden ovan. Det är alltså inte hon som skriver, det är folk som är emot hennes hårda syn på andra människor som låter sig provoceras:

Galning. Sjuka jävel. Idiot kärring. Hon är störd. Psykopat. Hon verkar behöva en gyttjemask i fejan. Ormansikte. En stackars surkärring, ansiktet säger allt. Den ruggugglan hade nog väldigt ont, väldigt ofta som barn. Pack. Hon måste vara lågbegåvad.

Så tycker vissa av de mina att politiskt samtal ska föras.

Jag suckar, tar ett djupt andetag och kämpar vidare. Alla människor är lika mycket värda. Alla uttalanden är inte det, ens bland mänskovänner.

När vi var barn sa vi såhär:
Den som nämnde’t han klämde’t.
Den som sa’t han va’t.

Skogspromenad i solen utan mössa

Nu blir jag snart förbaskad. Här har en varit dagledig i över två månader och själen tror fortfarande att det är bråttom.

Varför har jag inget ljudminne? Såg en korsnäbb i en grantopp bortanför skärningen på väg 62, memorerade lätet noga men när jag kommer hem är det alltid glömt. Detaljerna är borta. Var det större-, mindre– eller bändelkorsnäbb? Mindre kan jag tro, men det hade varit fint att vara säker. I fortsättningen ska jag spela in mig själv med mobilen, när jag härmar lätet.

Det blir nog hörvärt. Tjipp tjipp.

Kaffe och ostsmörgås smakar bäst i solglänta. Mandarin är vackrast mot marssnö. Efter två timmar här ute tror inte själen längre att det är bråttom. Det tror däremot vattnet som nyss var vitt och kramt. Hör hur det rusar, pånyttfött och spralligt, neråt neråt, framåt framåt!

Alla vatten jag hör ska till Göteborg. De har möte där.

### Vet du vad det är för likhet mellan en mindre korsnäbb och Bengt Alsterlind i för stora skor?
### Tjipp tjipp tjipp.

Vårbäck i mars, turen Grossbolstorp-Göteborg, enligt tidtabell.

Böcker i cirkel

Bokcirkel i går kväll. Förra gången missade jag, på grund av sådant som gör att du missar bokcirklar. Verkligheten. Nå, böckerna har jag läst hela tiden och nu är jag på plats.

Vi sitter på biblioteket, vi är nio stycken och Helena som brukar leda cirkeln har bestämt böckerna. Det är bara bra. E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta och Lisa Genovas Fortfarande Alice skulle jag inte läst annars.

I förra boken fäste jag mig vid den långsamma upptrappningen. Hur författaren låter oss veta mer och mer om huvudpersonens tragedi. Utvecklingen från stark familj via den påstådda olyckan till det som verkligen hände. Miljön. Huvudpersonens intressen. Lögnarna.

– Migränet är bra skildrat, fast nu finns det förstås medicin. Skulle den ha hjälpt i hennes fall? Stark inledning. Stark familj men författaren planterar att den har problem. Gestaltar vad som kan hända om du fixerar dig vid egendom. Systrarnas gräl, orsak till branden. Inte en tillfällighet att huvudpersonen börjar ge bort allt hon äger. Formuleringen på sidan 14, pappa tog upp en pistol och sköt mig i bröstet.

Det skulle jag ha pratat om, ifall jag varit med första gången.

Var sitter vårt jag?
Vi dricker kaffe och småpratar eftertänksamt om universitetsläraren Alice som drabbas av Alzheimers sjukdom. Själv noterar jag den sakkunniga (tror jag) inlevelsen och gestaltningen av hur Alice långsamt förlorar mer och mer minne. Kärnfrågan kan man fundera mycket över. Var sitter vårt jag? Är Alice fortfarande Alice när sjukdomen mer eller mindre har raderat både språk och kunnande hos henne?

Till sist kommer hon till den gräns hon själv har satt. När hon inte längre minns svaren på sina fem kontrollfrågor ska hon ta livet av sig. Det är bara det att vid det laget förstår hon inte längre sina egna instruktioner i självmordsmappen.

Vem är hon då?

Nästa gång ska vi se filmen som bygger på boken. Hur lyder den gamla minnesregeln? En manussida, en minut film. Romanen Fortfarande Alice är 266 sidor lång. Så lång är inte filmen.

En klassiker i månaden
Runt omkring mig sitter läsare som inte slutade sluka böcker för att de blev vuxna. Själv är jag en glad amatör i gänget, splittrad mellan många intressen. Det är klart jag läser men inte tre böcker i veckan längre.

Helena har en blogg där hon skriver om sitt läsande: Fiktiviteter. 28 februari 2011 skrev hon om boken: ”Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla säger.”

Ett av mina egna mål för pensioneringsåret 2016 är att läsa klassiker som jag missat. En i månaden har jag tänkt, hittills ligger jag på två. Inget att skryta med men jag läser ju annat. Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde var läsvärd, rena citatboken. Mrs Dalloway av Virginia Woolf fick mig verkligen inte intresserad av inre monolog. Här några rader ur Dorian Greys porträtt:

### ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt.”
### ”Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den.”
### ”Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på”.

Arla långpass

Första veckan med den nya 5:2-kuren går jag upp ett kilo. Jädra skitvåg.

Första vårvintern som dagledig struntar jag i veckonummer och glömmer veckodag. Bra kalender.

Första gången du möter en sädesärla på våren ska du bära en stör. Då får du ett långt liv, sa de gamle. Metspö går också bra. Börja nu, lång sak, ho’ kommer snart.

”Dagledig”? Jag? Hahahahahahaha hohoho hahaha. Glöm det, jag ska strax gå på mitt bärpass.

# Ärlobics.
# Stör? Långa?
# Ål in

Du vet väl varför det heter Mello?

Att bo i Sverige och klaga på vädret är som att springa Lidingöloppet och sms:a hem att det är backigt.

I förrgår var det Mello, i går var det Konsumstämma, i dag är det 2-dag och där har du berättelsen om Sverige. Det är inte fri falukorv varje dag. Ibland är det köpta chips eller vesna Varma koppen.

Du förstår, Lidingöloppets banprofil är som en grundkurs i kvartalskapitalism. Konjunktur ner, konjunktur upp, fort ska det gå och nerförsbackarna är värst. En gång föll jag handlöst och skrapade hela fronten.

Blog i bägge hannflatera.

Att bo i Sverige den 14:e mars är att för en gångs skull år 2016 ha en gemensam berättelse i fikarummet, som inte handlar om vädret.

– Titta’ ru på’t?
– Ja.
– Först tatuerer di sej. Sen ser hele Mello ut som en laserklinik.
– Du vet väl varför det heter Mello?
– Nej.
– För att mellanakten är bäst.

Ren siktröjning

För några år sedan ville jag gå ner i vikt och bli smalare om midjan, eftersom livet är mig kärt. Det gick bra, 5:2 var som gjort för mig.

Målet nåddes. Många kilo blev det och envisheten mådde fint.

Vad jag inte räknade med var en höst och vinter 2015-2016 med benhinneproblem, kyla och virus som fick mig att ersätta löpningen med ryggbiffar, chokladkakor och ett även i övrigt fettbildande leverne.

Nu står jag här med skymd sikt igen. Inget allvarligt men tillräckligt för att störa. Jag vill inte känna brösten jogga när jag skumpar. Eller tvärtom. Jag är en sådan människa som inte ens ska ha bröst. När jag står naken och blickar söderut vill jag se vad jag äger och har. Nu ser jag mest vad jag ätit och har.

I måndags morse inledde denna midjemåttsinnehavare stolt en ny 5:2-kur. Buken har 3,7 kilo som ska bort.

Jag ser det som ren siktröjning.

När har de tänkt sluta undra?

Världen är full av folk som ”inte vill dö nyfikna”.
Det är deras val. Själv vill jag vara vetgirig ända in i kaklet.

När har de tänkt sluta vara intresserade? Direkt efter bröllopet? Första måndagen efter att de fått tillsvidareanställning? Samma dag de fyller 65?

Det är jag nyfiken på.

### … eller vetgirig, frågvis, förveten, forskande, intresserad, undrande, snokande, alltför intresserad – om du så vill.
### Inte kan jag sluta med det. Hur skulle det gå till? Jag VILL veta mer.