Lärdomar – Sida 13 – SVENSSONS SLÄNG

Nu vet jag hur vi ska få ordning på elpriserna

Jag har kommit på hur vi ska bli av med de förfärliga elpriserna.
Vi ska gå med i klubben.

Det finns två problem med svensk eldebatt:
-Alldeles för många tror att de höga elpriserna beror på elbrist. Här.
-Alldeles för få retar sig på att bygderna där strömmen produceras får så lite tillbaka.

Sverige har inte brist på elström. Tvärt om, tack vare oss har kontinenten mycket mindre elbrist än man annars skulle ha. Vi är Europas största exportör av el. Varje gång jag tittar på produktionssiffrorna så ser jag att vi skickar massor till andra länder. Vi gör mer ström än vi behöver själva.

Bra.

Vinterns problem har varit att i samma stund som vi exporterat vårt elöverskott – så har vi importerat kontinentens fantasipriser. De putinpriser som bristen på gas ställt till med där nere under Rysslands anfallskrig. Detta kallas marknadsekonomi och är en särskild sorts finurlighet, som i det här fallet gör att den som hjälper sina grannar får betala dyrt för nåden att ha hjälpt dem.

Gillar du inte marknadsekonomi?! frågar en och annan vän i sociala medier. Nja, inte den här speciella marknadseffekten.

Bengt var först
Nu finns det en karl som heter Bengt Ekenstierna. Han vet en aning mer om elström än vad jag gör. Karln har 40 års erfarenhet från energibranschen, bland annat har han i mer än 15 år varit VD och dotterbolagschef för flera av Sydkrafts och därefter EON:s dotterbolag i Norden. I dag är han industriell rådgivare.

För mig har Bengt Ekenstierna en merit till. Det är han som står bakom den så kallade Beken-modellen. Förslaget innebär att den el vi förbrukar i Sverige ska prissättas efter vad den kostar att producera. Lågt pris, så som vi gjorde förr. Däremot ska den el som vi exporterar till utlandet få en annan prissättning.

Bengt var först. Sedan följde Vänsterpartiet efter och döpte det till Sverigepriser. Flera gånger har partiet föreslagit ungefär samma sak, det vill säga ett inhemskt pris på elströmmen och ett annat för den el vi exporterar.

Vare sig Bengt eller Nooshi har hittills fått som de vill.
Synd tycker jag.

Då kommer jag på lösningen
När ännu en trevlig karl påpekar att marknadsekonomi är marknadsekonomi slår det mig hur vi kan slippa de förfärliga överpriserna. Vi kan lösa frågan med hjälp av marknadens egen metod.

Det vet väl alla som handlat en adapter på Kjell & Company vilken fråga vi alltid får i kassan, när vi ska betala. Alla som köpt löparskor på Stadium eller bott på ett Clarion-hotell. Alla som inhandlat en bok på Akademibokhandeln, en eltandborste på Clas Ohlsson eller ett par solglasögon på Synoptik.
– Är du medlem?
Är vi det så får vi rabatt. Marknaden tycker om medlemmar.

Vi får bilda en kundklubb
Här är alltså mitt förslag till ny prismodell för elström i fosterlandet. Modellen bygger på Bengt Ekenstiernas och Vänsterpartiets förslag men är en vidareutveckling, helt inom marknadsekonomins gränser.

Vi får bilda en kundklubb.

Kalla den Strömklubb Sverige och låt den vara öppen för var och en som bor intill ett elskåp i detta land. Varje gång vi får en elräkning för elström producerad i riket så står det två alternativa priser på den. Sedan är det bara att välja.
– Är du medlem?
Är du det, då betalar du det låga priset.

Är du inte medlem, så blir det tyvärr en aning dyrare. Åtminstone så länge Vladimir Putin, 70, bedriver anfallskrig i Ukraina och det därför råder gasbrist på kontinenten. Glöm inte skriva in din epostadress så klubben kan skicka dig nya billiga erbjudanden och fråga hur nöjd du är på en skala.

”Hade du en bra upplevelse med strömmen vi skickade dig? Vad tyckte du om det här meddelandet? Hur upplevde du att vi frågade dig om hur du upplevde det? Var det en bra upplevelse att vi frågade dig om hur du upplevde upplevandet? Nej, inte det första upplevandet, det andra upplevandet.”

Vi tar swish
Så där, då var den frågan löst. Kundklubb med rabatt. Nu ska jag fundera på hur de bygder där strömmen produceras, som exempelvis Deje, Forshaga, Norrland och socknarna där omkring, ska få mycket mer än bara några ynka kronor i ersättning för att de släppt till sina forsar och vattenfall.

Jag kallar den Forsavgiften. Fors Maschör. Den blir hög.

Kraftbolagen har surfat färdigt. De betalar inte marknadsmässigt för den natur de förstört, de guldtackor de plockar ut ur våra forna forsar och fall.

Fram med pengarna, bolagsgubbar, en marknad är en marknad. Vi tar swish.

### Hur upplevde ni att vi sa att vi tar swish?

En hel och levande karl

Varför liberalismen och arbetarrörelsen glömt honom är en gåta. I dag fyller han 240 år.

Det handlar om Erik Gustaf Geijer. Mannen som betytt mer för liberalismen och småningom den framväxande arbetarrörelsen än de själva minns.

På lördagen fick jag och 70 andra chansen att möta honom hel och levande i Ransäter. Geijerska släktföreningen, Geijerskolan och Humanistiska föreningen ordnade en heldag kring honom på folkhögskolan, med studiebesök på gården där han växte upp. Vi fick möta hans liv i årtal, lära oss mer om den tid när stångjärnshamrar som de tre vid Ranån försåg världen med järn, höra kunnigt folk diskutera hans insatser som filosof och historiker, först konservativ sådan, sedan – efter ett uppmärksammat avfall – liberal. Hans dikter lästes, hans musik speltes och sjöngs.

En allsidig karl som till slut blev rektor vid Uppsala universitet:

”Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. – Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera.”

Jag kommer att leva länge på inspirationen från den lördagen nära Ranån. Tack för det arrangörer och grattis på födelsedagen, Erik Gustaf.

### I Ransäter hugger de av orden i slutet. När jag som bor längre söderut säger ”e mösse” säger de ”e möss”. En mössa.
### Ofta när jag passerar kommungränsen norrut funderar jag över om Erik Gustaf Geijer också talade så när han växte upp.
### Eller höll de sig med en ”finare” sociolekt i herrgårdsgemaken?

Snögen, Geijer och den mellansvenska morgonrocken i mörker

Hur är det de säger i Deje? ”Dä ene ga’ dä andre.”
Sådant kan drabba även en lagom tjock man i sina bästa år när snön faller.

Nej, jag har inte fallit med snön. Däremot fallit för bilden av Geijer som sin tids Ulf Lundell, men det är en annan sak. Lyssna på P1 här nedan, om du vill höra mer om den liknelsen. Författarna Per Svensson och Ola Larsmo samtalar intressant om Erik Gustaf Geijer.

Larsmo kommer till Ransäter i morgon, lördag, när Erik Gustafs 240-årsdag firas med en heldag fem dagar i förväg. Geijer var en betydelsefull tänkare, viktig både för den framväxande liberalismen och kommande arbetarrörelsen, men det har båda rörelserna glömt.

Lyssna på P1, Filosofiska rummet:
Erik Gustaf Geijer – en europeisk intellektuell

Torsdag och snön faller. Alltså smyger jag ut på vår veranda, tidigt i kolsvarta morgonmörkret. Jag ska bara sopa av bilen det värsta innan jag förvärmer den inför en tur ner till vårdcentralen. Men det ena ger det andra. Snön har yrt in överallt på verandan, jag får lov att sopa rent så ingen halkar.

Älskade snög.

Strax därpå hittar jag snöskyffeln. Skottar jag det, så skottar jag det … Nu blir det väg till förrådet och garaget. Nu bort till Eliza, vår bil. Nu ner till gatan.

Älskade mörka vintermorgon, så här ska det vara i januari på norra halvklotet. Blåst och snödrev, tjohoo!

Jag blir ertappad
Det är då jag inser att jag står ute på gatan iklädd en vildmarksjacka och ett par stövlar som bara delvis döljer min morgonrock och pyjamas.

– Gôtt att en är pensionär, säger jag till grannen på andra sidan gatan.
– Hur då?
– Då behöver en inte tänke på sin värdighet.

***

Efter det fortsätter vi skotta våra ägor, som om båda vore klädda för stärkande friluftsliv. Inte bara han.

Men en fin morgonrock, det är det.

Då blev det storm i papperstidningsvärlden

När gratisartiklarna började dyka upp på nätet
sjönk tidningarnas upplagor småningom drastiskt. (Genrebild).

Jag känner en person som stundom sysslar med framtiden. Han gör scenarier. ”Så här kan det bli”.
Ärligt talat blev jag inte särskilt imponerad när jag först hörde talas om hans jobb. Steget till schamaner och veckotidningssierskor kändes inte särskilt långt.

Han är högt utbildad, trevlig och klok – men framtiden kan han inte veta mycket om. Det kan ingen, tänkte jag.

Så, i slutet av 1990-talet, fick han ett uppdrag av en stor organisation i mediebranschen. När han var färdig blev det sannerligen storm i spalterna.

Det skärande muntra ljudet
Saken var den att det hade kommit något nytt som hette Internet. Det skulle stavas med stort I den gången, ty det var ett namn. Aftonbladet Kultur hade varit Sveriges första tidning med artiklar på nätet, nu hade även andra tidningar börjat dyka upp där med artiklar. Allt fler svenskar skaffade hemdator och modem, ofta med hjälp av facket eller lokala datorföreningar som ordnade billigare inköp. Många arbetsgivare började träffa flerårsavtal om personaldatorer.

Medan html-tekniken med webbsidor slagit igenom i världen började ett nytt ljud dyka upp i svenska hem och på redaktioner. Det skärande muntra ljudet av ett modem. Apparaten som band ihop våra datorer med världen genom koppartråden.

En dag mot slutet av 1900-talet såg jag en rörlig film på nätet. Någon hade filmat en flygande duva underifrån. Tre sekunders vingrörelser, längre orkade inte nätet. Detta var dagar när vi lärde oss att blå understrykning betydde länk men att bilder på startsidan tyngde och borde undvikas.

Hemsidan sa folk. Ordet betydde startsidan men det har folk inte lärt sig än. Somliga kallar webbplatsen för webbsida, det är inte mycket tydligare det.

Nu var det 1997 och pionjärtid. Inte visste vi då vad den skulle ställa till med för svenska tidningar.

Hotade deras framtid
Storm blev det. Storm i spalterna och storm bland de tidiga brukarna bland journalisterna. Här satt de på redaktionerna och gjorde en pionjärgärning och så kom det en karl och hotade hela deras framtid. Ska det vara tacken det? När man ligger på teknisk framkant och allt. Inte dör papperstidningen. Den har ju alltid funnits.

Nåja. Min bekant är en snäll och timid person. Det skulle aldrig falla honom in att hota en endaste människa, än mindre en hel bransch. Ändå var det så de uppfattade hans utredning.

Uppdraget han fått var att undersöka tidningsbranschen, att se vilka framtidsmöjligheter den hade och att göra några möjliga scenarier för det.

Han gjorde fyra stycken.

Det var det första som fick redaktionshjärnorna att koka över. Själv kokade jag inte, jag känner honom, men nog tyckte även jag att scenario nummer ett var ett stycke teknisk nonsens. Den var både för optimistisk och pessimistisk på en och samma gång. Papperstidningen är flera hundra år gammal, den är starkt inarbetad, alla svenskar har en. Den står stadigare än i ditt scenario.

Papper är ändå alltid papper.

Papper för de äldre
Följande var vad han förutsåg i sitt första scenario år 1997: Cyberworld 2000. Det där både medborgare och tidningsföretag snabbt accepterar alla nya tekniker och apparater.

Han såg en läsare som läste sin morgontidning på en digital apparat. ”De nyaste modellerna kan till och med fällas ihop och stoppas i en större ficka.” ”…om jag hittar något extra viktigt så kan jag tanka hem det via mobilkommunikation ifrån nästan var som helst. Nästa månad ska det till och med fungera i tunnelbanan och på X2000”.

”De lokala tidningarna har sedan länge följt utvecklingen och hänger med bra. De flesta har definierat om sin roll, från att ha producerat nyheter tryckta på papper till att vara sitt områdes nyhets-, kunskaps- och resurscenter.”

”Kostnaden för läsplattan uppvägs för de flesta av det lägre abonnemangspriset, jämfört med abonnemangspriset på de papperstidningar som fortfarande finns kvar”.

”…många har ett uttag så de kan koppla in ett smidigt tangentbord och använda sin läsplatta för e-post och göra enklare arbetsuppgifter etc”. ”Vissa av de dyrare modellerna har inbyggd kamera för videokonferens via mobiltelefon. Den funktionen blev populär när en av de första som ägde en sådan modell råkade ut för ett bankrån och diskret kunde sända ut en direktsändning till teve och tidningar sekund för sekund. Inte minst polisen uppskattade hjälpen.”

I scenariot säger en fiktiv chefredaktör: ”Visst, vi trycker fortfarande en mindre upplaga på papper, någon gång per vecka, för våra äldsta läsare, men det ser vi mest som en service till gamla trogna prenumeranter.”

Och så här skriver scenariot om handel på nätet: ”Att handla elektroniskt har bokstavligt talat blivit vardagsmat.” ”Dubbelarbetande föräldrar slipper tillbringa sin tid i bilköer eller storköpskassor. Skivköpare handlar skivor direkt från USA och cineaster kan hyra sina älsklingsfilmer från franska filmbolag. Även vanliga människor säljer och köper, både saker och tjänster idag.” ”De köpstarka och medvetna konsumenterna upptäcker att man kan hitta information om priser, produkter etc via nätet”.

Vad han inte förutsåg var att så många så länge skulle låta bli att ta betalt för så mycket, när det gäller tidningen. Att den gratisläsningen skulle prägla en hel generation. Vadå betala? Det är ju gratis.

Han fick rätt
I övrigt fick han rätt. Värre rätt än vad vi gamla pappersmurvlar befarat i våra värsta mardrömmar. År 2022 har en hel bransch lärt unga människor att hellre läsa nyheten gratis på nätet i dag än att betala för att få den i brevlådan i morgon. Det är klart att sådant får prenumerationer, annonsintäkter och redaktionellt material att minska.

Under tiden har tidningsupplagorna krympt katastrofalt och sociala medier tagit över mycket av nyhetsförmedlingen. Alldeles för många svenskar har gått från ett kritiskt tidningsläsande folk till ett gäng lättbluffade facebookare, twittrare och googlare. Och visst köper vi våra julklappar på nätet.

Per hade rätt.
Det har tidningsbranschen glömt.
Tyvärr lyssnade de inte och lärde sig ta betalt i tid.

Den dumheten har fått stor politisk betydelse.

När jag far till ett uterum i Deje och skrattar allvar

Jag tycker så mycket om människors möten. När de är som bäst får de vardagen att skimra.

Elektriker M
Som när vi ringer elektriker M för att vi fått ett fasfel i huset. Strax står han i vår garderob, lyssnar på en babblande gubbe (jag) och en tydligt förklarande dam (den kära vännen) medan han glad och vänlig rotar bland proppar och jordfelsbrytare och får vår värld att fungera igen.

Gudskelov för händigt folk med mobiltelefon, skruvmejsel och rätt attityd. Gudskelov för effektiva medmänniskor i skåpbil som kommer farande och lagar vad som trasigt är.

– Detta går på garantin.

Politiker E
Som när vi har möte i vår partiförening och bjuder in henne som vi tycker om. Röda dukar på borden, röda tankar i rummet, stearinljus som glimmar och kloka ord om sjukvård, kollektivtrafik och kultur från hon som ska bli regionråd. Medan vi äter våra färska lussekatter byter vi tankar kring den organiserade medmänsklighet som kallas region.

– Personalen, säger hon som vi ringde och bjöd in. Vi vill satsa på personalen.

Jag har sett den personalen slita i höst och vet att hon har rätt. Gudskelov för den personalen.

Glöggmys hos T
Som när vi vandrargubbar har traditionellt decembermöte i Gryningspatrullen med extra allt. Lax- och tomatsnittar och annat gott till glöggfikat efter vandringen genom Dejes historia. (”Där ligger kanalen som inte blev färdig när pengarna tog slut”).

Medan snittarna smälter i munnen i T:s inglasade uterum blir vi till den leende och samtidigt djupt seriösa mansgrupp vi innerst inne är. Snart bjuder vi lite till mans på våra skröpligheter, kroppsliga bekymmer och sjukvårdserfarenheter och stärks av det.

– Är du orolig? undrar en av oss, medan jag tänker på orden som en klok chef lärde mig i den stora statliga förvaltningsbyggnaden i Karlstad.
– Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte prata allvar med.

Gudskelov för pigga gubbasinnen som törs skratta allvar.

Det finns två sorters folk

Jag har gjort en ny förvånande upptäckt. Det finns två sorters människor.
De som lägger glasögonen på rygg och de som lägger dem på mage.

Herregud! Stoppa pressarna! Stoppa allt möjligt! Här har jag gått omkring sedan jag fick mina första glasögon i det militära 1971 och trott att vi alla gör likadant. Varenda gång.

Det gör vi inte.

### Finns det fler skillnader i människors beteende?
### Varför har inte jag fått någon information om dem i så fall?
### Byt regering.

Tankar i den politiska kylan

Putinhöst, snönfladder mot rutan, vitt ute men nollgradigt. Här är ännu en samling ordrutor från de senaste månaderna.

Jag eldar ved i braskaminen, elprissättningen är befängd och uppvärmningen av jordklotet gör de älskade vintrarna kortare.

Varmare, blötare, mindre snö
Det har blivit 1,9 grader varmare i Sverige jämfört med 1800-talet. Samtidigt snöar det mindre och regnar mer. Det visar en ny rapport från SMHI. Klimatet håller på att förändras, det syns jättetydligt i observationerna säger Semjon Schimanke på SMHI till SVT.

Snösäsongen är i snitt 16 dagar kortare om man jämför åren 1961 – 1991 med 1991 – 2020. Numera regnar det 17 procent mer än på 1930-talet, vilket ökar risken för översvämningar.

### Ja, det här inlägget är paradoxalt.
### Putins organiserade gasbrist på kontinenten har drivit upp elpriserna där, vilket spiller över på våra svenska elpriser, trots att vi är Europas största exportör av el.
### Klimatet blir varmare men politiken gör att många svenskar kör sin uppvärmning på sparlåga hösten och vintern 2022.

Just nu sparar många precis så mycket som vi sa i folkomröstningskampanjen 1980 att det skulle vara möjligt att göra.

Den mellansvenska snöplogsgränsen

Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.

Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.

Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.

Ryssjäddrakyla
Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.

Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.

Stå på er vänner.
Det kommer en vår.
Då börjar vi sörja men er sörja slutar.

Djur och barn är läsning

Vardag och ännu ett gräv ur arkivet från de månader när bloggen låg stilla och teg. Det är alltså ordrutor som jag tidigare publicerat på Facebook. Mappen heter Djur och barn.

Hur var det vi sa på redaktionerna? Djur och barn är läsning.
Trevlig måndag, var god!

Om gubbars framtidstro och ungt folks livfullhet

Herre med pension. Foto: Inger Nilsson.

Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer.
De äldre håller framtidstron vid liv.
De yngre håller mitt sinne levande.

Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.

Tack för hjälpen
Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.

Eller vad en hamburgare är på en webbplats.

Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.

Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.

Orden går fortast
Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.

Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!

Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.

De förklarar min optimism
Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.

Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.

Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.

– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst.
– Då var inte vi födda…

Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.

Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.

Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.