Tidigt 1970-tal, slidegitarristen Duane Allman får frågan:
– Hur hjälper du revolutionen?
Grundaren av The Allman Brothers Band, långt senare räknad som den näst bäste gitarristen genom tiderna av tidskriften Rolling Stone, svarar:
– Det finns ingen revolution, bara evolution, men varje gång jag är i Georgia äter jag en persika för fred.
Vad annat kan han svara.
Sedan kör han ihjäl sig. Då döper de nya skivan efter persikan.
Medmänniska med mugg. Forshaga 2014, när det fortfarande var varmt.
”Ska inte Europas fattiga få hjälp i sina hemländer? Är inte rumänska romers trygghet ett jobb för Rumänien?”
Absolut. Men prova gärna att ha två tankar i huvudet samtidigt. En om Där, en om Här. Det går.
”Därför ger jag aldrig några pengar till en tiggare, det bara lockar hit fler.”
Jaha. Och om du blir vittne till en trafikolycka låter du bli att ge den skadade fria luftvägar eller komma ut ur den brinnande bilen. Fast det skulle ha räddat hans liv. Det är myndigheternas sak tycker du, vi betalar faktiskt skatt. Så du väntar tills brandkåren och ambulansen kommer. Från personens hemkommun. Annars kan det locka fler att ställa till med trafikolyckor.
– Från hemkommunen!?
Hårt.
Hård människosyn.
Frän typ du.
Länk till ett tidigare inlägg om fattigdomens ansikte:
Europeiska Unionens pedagogik
– Utomparlamentarisk? Absolut. Det mesta jag tycker om är utomparlamentariskt.
Flocken av sidensvansar i december, rådjurens stig på vår tomt, provsmakningen av sillsallad dan före dan, Lars Lerins akvareller, Aspenströms rader om skorna som står vid dörren och längtar ut, Bengt Bergs om hundskallet som soundcheck inför älgjakten. Soluppgången över Blånande bergen.
Vinterns första snöpulsjogg på obanad stig, snön vräker ner, blöt upp till vaderna. Allman Brothers liveinspelning från Filmore East. Att se en metallskimrande parasitstekel såga sig ner i halvgammal stubbe bakom lekstugan. Grilla korv i vilda skogen. Stå på scenen själv när texten bär. Hitta en orienteringskontroll. Få till en formulering.
– Familjen. Men den räknas väl som parlamentarisk?
– Vi har ju papper på’t.
Kornknarr i juninatt.
Något bra har väl EU gjort? Absolut. Finns det bättre pedagog, när det gäller att visa oss den europeiska fattigdomens ansikte?
Förr satt det ansiktet på en rom långt borta i Rumänien och andra länder i söder. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.
Ingen låtsades se, fattigdomen var dold.
Nu sitter samma ansikte på en rom precis utanför entrén där du köper något gott till onsdagmiddag. En medmänniska, förföljd sedan hundratals år, förtalad, berövad utbildning, anständig bostad och mänsklig värdighet.
Se den människan, människa.
Ser du vårt Europa?
Sjungande fisk.
Jag försöker inte vara originell för dess egen skull. Det hör ungdomen till, när du går med två teskedar och tre hjärter ess i höger byxficka och tycker det är viktigt. Vi är alla udda, det finns inga genomsnittsmänniskor.
Fast visst blir somliga dagar mer udda än andra gråvädersdagar. Här är ett par av mina lekar genom åren, du har säkert dina:
◊◊◊ Tränat på att cykla och äta pinnglass längs fem kilometer grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem till Nybyggeras. Utan att hålla i styret. När glassen var slut skulle pinnen roteras på längden i munnen utan hjälp av hand. ◊◊◊ Tävlat med yngre syskon i skidskytte i brant nerförsbacke. Hemgjord pilbåge, avklippt spik som spets på nytäljd träpil. ◊◊◊ Klättrat uppför 35 meter höga lerbankar vid Rosenlund i Jönköping utan att 
falla ner och dö ett enda dugg. ◊◊◊ Stått på elva scener och låtit sjungande fisk framföra Take me to the river. Fisken gillade det. ◊◊◊ Sprungit och gått från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad, via Bjurberget, Röjdåfors och Kil och berättat om det varje dag i tidning. ◊◊◊ Fått en chefredaktör och en vargkännare att åka tur och retur Karlstad-Nyskoga, 14 mil och två kilometer i sommarnatten, enkel väg, för att titta på död rävunge. Jag påstod att det var död varg, det tyckte de med när de såg bilden, så vi for. Värmlands första döda varg i modern tid var en räv och det var jag som upptäckte den. ◊◊◊ Blivit arg och gått hem till fots från Karlstad till Forshaga, 21 kilometer, i vit kortärmad skjorta och med attachéportfölj för att jag inte fick betala med check på bussen. ◊◊◊ Sprungit 200 varv på skare eller i tjugo centimeter djup snö, en tvåhundrafyrametersbana på undanskymt gärde vid vår friluftsgård. ◊◊◊ Sprungit alla gator som var utritade på tätorterna på vår kommuns turistkarta, Forshaga 2014, utom de två som inte fanns. ◊◊◊ Samlat sedda nummer på svenska bilnummerskyltar, från 001 och uppåt till 433, just nu. ◊◊◊ Stått på Mariebergsskogens scen i Karlstad och läst dikter iförd snäva löparshorts och Götajoggen-nummerlapp, på begäran från tv-producent. ◊◊◊ Stått på scenen vid 
personalfest, iförd 1978 års bruna velourdress 24 kilo senare, liknade en mogen bajskorv. ◊◊◊ Lärt elva katter att ligga och sova på rygg med benen rakt upp i luften. ◊◊◊ Kunnat låta som orre. ◊◊◊ Kunnat vissla som visselpipa. ◊◊◊ Haft det enda tänkbara nummer i lumpen som en soldat med civila initialerna SOS bör ha. 112.
Tage hade rätt
Jag har ett nytt projekt på gång, vi får se om det blir av. Homo ludens, den lekande människan, ibland vill jag vara hon utan att för den skull jäkta efter originalitet. Det får ge sig själv i så fall. Ställer mig på diktarscenen i löparshorts för en tv-bilds skull gör jag inte igen.
Tage Danielsson hade rätt, utan tvivel är man inte klok.
Mest udda jobbet
Det mest udda jobb jag gjort som anställd var när vi passade elektroniska leksaksdjur, tamagotchi, på brinnande arbetstid. Det var ett evigt blinkande och pipande när några av dem ville bajsa, äta eller leka. Allt gick bra, ingen tamagotchi dog på mitt skift.
Chefen visste ingenting.
Chefer ska inte veta allting.
Han kanske trodde det var ett räddningsverk han ledde.
Vild snösmältning på vår gata.
I början av veckan är vår gata ett potatisland, kullrig is, nysmält vatten och halka. Några dagar senare kommer vägskrapan och räfflar bort det mesta men inte allt. Skid-VM på tv och vild snösmältning i kvarteret. Snövitt blir brunfult men Lerinfint ändå. En dag sticker höstens björkstubbe upp ur täcket, en annan tappar jag båda broddarna när jag snöpulsar på lillängen bortom friluftsgården. Får springa tillbaka i mitt löpspår och rota fram dem i tjugo centimeter risgrynssnö. En hackspett i en björk intill varnar irriterat.
Vår? Varför inte. Ge mig bara två eller gärna tre arter till vid fågelborden innan Vasaloppsstarten, det vore fint. Just nu ligger vi tvåa i räknartävlingen. En bofink kanske? Två grönsiskor? En hel steglitsflock? Havsörn går också bra.
Mitt i fredagsnatten har råbocken sällskap av get och unge när jag står vid köksfönstret och tittar, efter ett pass som administratör i vår antirasistiska facebookgrupp. Ungen busar och hoppar rakt upp i luften gång på gång. Det har jag aldrig sett ett rådjur göra förut. Inte i direktsändning.
Granna Grossbolsantiloper.
Gillar.
Ena dagen
Jag måste sluta göra facebooktecken i trafiken. Den senaste tiden har jag märkt att både bilister och fotgängare gärna missförstår min varma gest. De tror inte det är tummen upp. De tror det är ett annat finger, två knogar bort.
Skulle jag aldrig göra.
Andra dagen
På bussen, sätter på mig bältet, lyssnar på det glada sorlet. Hur var det Hasse & Tage sa att man skulle be statisterna säga i kör, om man ville få det att låta som hotfullt mummel?
– Rabarber, rabarber.
Tredje dagen
Undrar om han begriper varför jag plötsligt ökar hastigheten? Det är en ren nöjestur, vi ska i väg och ha lite kul, och då blir jag omkörd av en karl som har mer bråttom än 91 kilometer i timmen på 90-vägen hitom södra kommungränsen.
Inte gör det mig något, sådant händer hela tiden. Kör om du. Jag är gammal SOS-operatör och vet att det inte är den höga hastigheten som bucklar, skrotar och dödar, det är det tvära stoppet.
Men ändå.
Han kör om, hej hej, välkommen förbi tänker jag, jag ska inte hänga dig i ändan som en förstorad analkudde av bindväv och blodkärl. Inte om jag slipper … och sekunderna efteråt är det flat out, som vi säger på Grossbolstorp. Jag klämmer gasen i botten, är fort ikapp och uppnår fin manlig närhet.
Tyckte jag inte att jag såg någonting i ögonvrån när karln for förbi? Nummerskylten var dyngig, men var det inte … Nu, med sju meters, sex meters, fem meters lucka ser jag det säkert, fast han har skylten nerkletad av februarismuts från vår närmaste riksväg:
433! Den som jag har väntat på så länge. Tjoho!
Undrar vad han tror när jag gör min tjurrusning, ligger i ändan på honom i fem sekunder och sedan släpper fort av och går ner i 91 igen. Han kan ju inte veta att jag är platespotter.
En del vet inte ens vad det är.
Kultur, det är fult det… Hittade den här länken i en facebookgrupp för beundrare av Jan Stenmark. Vem gillar inte honom, tack du som tog in mig.
Mitt i en tråd om någon bild jag har glömt dök länken upp. Den låten hade jag aldrig hört. Tack gode Marx som såg till att jag aldrig blev r:are. 1970 års splittring kostade mig en gratis Kinaresa under en period när Kina var stängt, det var säkert lika bra. Smittkoppsvaccinet hade vi redan fått innan jullovet, nu fick hela delegationen stanna hemma och vaccinera Sverige mot vänsteravvikelsen. Eller höger, det beror på hur du vill se det.
Lyssna. Ett underbart pekoral på bästa götebosska (r). Eftersom historien andra gången upprepar sig som fars ser jag liknande splittring även i dag bland folk som tror att de har rätt. Den beror på att en del av dem tror att de har mer rätt än de andra som tror det och att dessa tror precis samma sak fast tvärt om. Mitt i enhetsfronten händer detta.
Då brukar jag känna eftertänksamt på smittkoppsvaccineringsärret.
Fars eller tragedi, endera är det.
Lyssna:
Knutna nävar: Lär av historien
Foto från en annan gång,
strax intill.
Springer på vattnig, kullrig, isig gata, den liknar en frusen potatisåker. Når ut på ängen, halkar slalom mellan hundskitar (hoppas jag det är), genar över stora vägen, klättrar i lössnön uppför vägslänten och ut på den lilla åkern till vänster om första utförslöpan på femkilometern. Det är tjugo centimeter pulssnö på gärdet och jag ska springa runt runt runt i en halvtimme där, rena backpasset på slätmark. Snö upp på halva vaderna, spåra åt mig själv, varv efter varv. Stanna och ruscha, stanna och ruscha. Bara för att jag kan.
Jag är inte grinig. Jag är inte grinig. Jag är … jo, lite grinig är jag. Inget farligt, bara en släng av löpabstinens. Jädra hundskit, himla ägare.
Det går inte att springa på skidåkarbron, inte i kanten ens. Fast det bara är lunchdags ser jag gott om bilar på friluftsgårdens parkering. Vasaloppsåkarna är snöns blodhundar, de letar sig fram till platser med bra spår även isiga, disiga dagar. Inte kan jag låta dem se mig på bron, då kan de tro att jag går i spåren, vilken evig skam. Gå? I skidspår? Så jag kravlar och klättrar bredvid bron.
Nämnde jag en lätt abstinens?
Lätt, vem har sagt att den är lätt? Har jag sagt det? Har en löpabstinens någonsin varit beskedlig?
Efter en hostvecka för ett tag sedan är jag igång igen och benen och lungorna vill ut. Det vill de praktiskt taget jämt och går det för många timmar blir kroppen grinig. Han vet inte att jag är långsam, han känner bara till behovstillfredsställelsen. En löparkropp, varje löparkropp är en liderlig sälle.
Han är bara ute efter en sak.
Mick Jagger sjunger fint om det där. Satisfaction. Fast vi löpare är bättre, vi kan få till’et, till och med i tjugo centimeter kramsnö. Icke nu. Icke nu. Men NU!
Fråga mig inte om detaljer men efteråt är jag mosig, god & glad och har springrufs i håret. Skit i snön ni hunn’er, skit i snön ni. Dä kvetter.
Dagen före julafton gav författaren Crister Enander det bästa svaret jag vet på frågan som sysselsätter en del av mina vänner. ”Jag har en enkel lösning. Kalla SD vad f*n ni vill, bara ni inte röstar på dem.”
Svårare än så är det inte. Då behöver vi inte käfta med varandra om huruvida Jimmie Åkessons parti är fascistiskt eller inte. Stefan Löfven behöver inte kalla det nyfascistiskt.
Och dock är vi 80 personer som dyker upp på Migrationscentrum i Karlstad på tisdagskvällen. Lokalen är knökfull, Henrik Arnstad ska tala, han har skrivit boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Karlstads bokcafé, Humanisterna och Etisk pub arrangerar och Arnstad vet vad han tycker.
Fascister.
En ny sort – men fascister.
Synen på demokratin är avgörande
Innan mötet passar jag på att läsa om en debattartikel som statsvetaren och forne karlstadsbon Mats Lundström skrev för en månad sedan. Fasciststämpeln på SD är missvisande, skrev han. Här är några citat ur Mats artikel i Uppsala Nya Tidning den 17 januari:
”En central komponent i fascismen, så som begreppet vanligen förstås, är ett avståndstagande från demokrati. Det just därför termen fascism är så negativt värdeladdad.”
”Oenigheten om huruvida SD bör kallas fascistisk beror främst på en terminologisk oenighet, inte en oenighet i sak. Om man skulle beskriva SD:s ideologi utan att använda termen fascism skulle de flesta vara ganska eniga. Partiet är starkt nationalistiskt och kan i viss mening sägas sträva efter den svenska nationens pånyttfödelse. Men ingen hävdar på allvar att SD vill ersätta demokratins spelregler med diktatur.”
”Det finns ingen ’ism’ som passar perfekt för att beskriva SD:s ideologi. Men att avstå från att kalla den fascism, hindrar inte, snarare underlättar, att man tydligt kan tala om SD:s fascistiska ursprung, om deras islamofobi och om deras nationalistiska högerpopulism.”
”Avgörande är om SD bekänner sig till demokratins spelregler, vilket ingen har visat att de inte gör.”
”Men kan man vara demokrat och samtidigt vara emot invandring av nationalistiska skäl? Javisst kan man det. Demokrati är en rättsordning, inte en morallära”.
Folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse
Nu börjar mötet. 80 personer och så Henrik Arnstad. Ämnet är Fascismen 1919-2015: Från Mussolini till Sverigedemokraterna. Arnstad är inte överens om att kärnfrågan är synen på demokratin. För honom är två saker typiska för fascismen. En folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse. I modern fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt, menar han.
Föredraget är på många sätt intressant, när det gäller den historiska delen. Allt från rörelsens födelse vid torgmötet på Piazza San Sepolcro i Milano den 23 mars 1919 och till de tillfällen då fascistiska partier praktiskt taget växt som svampar ur jorden i många länder. Samtidigt. Lärorik är berättelsen om hur fascisterna till sist anpassade sig under 60-talet. Då, när de övergav ordet fascism och den biologiska rasismen.
– Nu sa man att rasen är inte hotad men det är däremot kulturen.
– Fascismen underskattas alltid, säger Henrik Arnstad. Fascister ses alltid som obildade, ofarliga, dumma. Ändå var det Adolf Hitler som bäst förstod den politiska situationen i Tyskland 1932.
Efter kafferasten blir det frågestund. Flera herrar ställer frågor. En av dem påpekar att definitionen av fascism borde utgå från demokratisynen. Henrik Arnstad håller fortfarande inte med, det är därför han kan kalla SD för fascistiskt.
Valet är ditt
Välj själv vad du vill kalla det Sverigedemokratiska partiet, fascistiskt eller ej. Jag vet vad jag tycker. Kärnfrågan är demokratin. Partiet är gräsligt nog ändå men fascistiskt är det inte. Många som kallar dem fascister gör det utifrån känslomässiga grunder, även om detta inte gäller Arnstad. Den känslosamheten är i sig ett problem, eftersom vi riskerar att slita ut ordet fascism om vi använder etiketten för lättvindigt.
Tv-serien Seinfeld hade en episod om en ”soppnazist”, det var åtminstone roligt.
Nå, vilken av de båda definitionerna du än föredrar, så fungerar Crister Enanders svar lika utmärkt. Kalla SD vad du vill bara du inte röstar på dem.
Läs mer:
Mats Lundström, UNT: Fasciststämpel på SD är missvisande
Henrik Arnstad, DN: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD