En sådan här dag tänker jag gärna på en fågel som kommit i skymundan på senare år. Hugsvalan. Fågeln har blivit känd för sin speciella sång. Den påminner om sidensvansens ”ringande i silverklockor” och detta ringande utförs med förkärlek från toppen av en gammal lind. Så kallad lindring.
Hugsvalan. Snart är hon här igen.
Jag behöver en målgest.
Ifall.
En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.
Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?
Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.
Så kan en typisk 2-dag se ut.
Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.
De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.
Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.
Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.
Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.
Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!
Nu vattnas det i munnen igen.
Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.
Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.
Prova inte det där hemma.
Men vänta nu, vad är det här? Ett gammalt ok på ett bord mitt i Grossbolstorp? År 2014? Sliter du för brödfödan? Ska du börja sälja nödvändiga träverktyg från Alliansens dagar?
Lugn. Klicka på länken och läs min Ida-krönika så fattar du:
Ibland blir jag trött på bonderomantiken
När Jan Malmsjö slutar läsa Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen blir det Mikael Persbrandt som tar över, erfar Svenssons släng. Texten blir något reviderad:
– Nu jävlar skarru se sörru.
Nu ska vi ta å ringa sörru.
Annars kör jag upp ett altarljus i aschlet på dig.
I bistra nyårsnatten.
Sörru.
Alfred före revideringen.
Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.
17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.
Så jag ändrar mig.
21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.
Så de ändrar mig.
55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.
De ändrar mig.
Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.
En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.
All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.
Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?
Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.
Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.
När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.
Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.
Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.
Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.
Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.
Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.
Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.
Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.
Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.
Lördag. Springer i skymningen när snön fortfarande är blåvit men konturerna mjuka. Två decimeter pudersnö där jag pulsar fram genom skog, äng och villakvarter i västra delarna av mitt Forshaga. Orörd snö på ängen, rätt ofta orörd även på skogsstigarna. Korsar ett harspår, delar stig med ett rådjur som vandrat här före mig, funderar över varför en korp följer mig och kraxar.
Spejar han åt någon?
När jag kommer ut ur skogen drar fyra barn sina pulkor uppför den stora pulkabacken. Alla tittar ner på farbrorn som skyndar fram tvärs över deras uppkörda spår.
– Hej, va heter du?
– Sven-Ove. Va heter du?
Hon svarar med sitt namn och fortsätter:
– Va gör du?
– Springer.
– Varför springer du?
– För att det är roligt. Men det är roligt att åka pulka också.
– Varför åker du inte pulka då?
Hur mår feminismen? Den debatten lägger jag mig inte i, är för dåligt insatt. Att kvinnor och män är lika mycket värda och ska ha samma lön för samma jobb och lika möjligheter är förstås självklart.
Fel.
Det borde vara det.
En sak förstår jag mig på. Att det då och då dyker upp folk som lyser med lånta fjädrar. Den här gången heter hon tydligen Helene Bergman, om man får tro författaren Katarina Mazetti. Bergman var med i SVT:s Debatt i torsdags kväll och presenterade sig själv som programledare från legendariska Radio Ellen. Så här skriver Katarina Mazetti om saken:
Jag blir vansinnig! Inte bara på Belinda Olssons ”feministprogram” som kommer att ge henne en massa hyllningar på Avpixlat men på en detalj som jag råkar känna till bättre än det flesta: I Debatt efteråt släpper man fram en kvinna som är ren mytoman. Hon har bland annat gått ut på Newsmill och kallat sej ”legendarisk programledare för Radio Ellen” – och sen tagit avstånd från programmet. Detta upprepade hon i debatt i går. SÅHÄR ÄR DET: Helen Bergman fick chansen att göra ett par inslag i Radio Ellens barndom på åttitalet men resultatet var så uselt att hon inte fick göra flera. Då stämde hon Sveriges radio!! ”Programledare” eller anställd har hon ALDRIG varit. Hon nämndes över huvud taget aldrig, annat med en rysning, under de åtta år jag arbetade med programmet. Hur står det till med SVT:s research? Det finns bara en ”legendarisk programledare” och det är Isa Edholm, som skapade programmet och ledde det i 25 år. Denna Bergman har t o m lagt sej till med Isas frisyr och hoppas kanske på att folk ska ta fel…
Hade någon månne gjort en dålig koll? När jag går in på Svensk Mediedatabas och söker på Radio Ellen och Helene Bergman är det inte legendariskt många träffar jag får. Klicka på länken så ser du. Byt sedan ut hennes namn mot Isa Edholm och döm själv.
Den dagen det finns lika många kvinnliga som manliga mytomaner är jämställdheten nådd. Där är vi inte än. Kanske ska vi än så länge betrakta HB som kvinnlig pionjär i grenen ljug-så-du-tror-dig-själv? Kanske blev hon ”nyttig idiot” nummer två i årets första feministdebatt? Jag tror det.
Är det supervalår så är det.
Den politiska journalistikens svar på rötmånaden.
Suck.
… hur gick detta till?
All respekt för folks tro. Men tänk om inte Vår Herre har det minsta emot preventivmedel men nekar fullständigt till att ha skapat celibatet?
Grattis, förresten. Det är gudomligt, varje barn som föds. Kul när Gud får barnbarn, det är verkligen livets efterrätt.