Etikett: Råd

– Du syns! sa Anneli

Det finns yrken där du står på en scen hela tiden. Du jobbar inför öppen ridå, folk ser vad du gör, de betalar din lön och blir arga om du bär dig dumt åt. Jag tänker på yrken som lärare, bussförare, präst och butiksbiträde.

Och polis.

Karusellängen näraBlir du förvånad när vissa lärare, präster och biträden inte inser detta? Det blir jag. Du läste väl om kvinnan i en skoaffär i Karlstad som förklarade för en kund att små tjejer leker inte, därför sliter de inte skor så hårt? ”Tjejer har inte det behovet.” Du minns väl prästen som porrsurfade och läraren som bodde på skolan i smyg?

Som ett russin i synen
Eller skånepoliserna. Dessa klämmiga kamrater med datamaskin, som har gjort så att rikspolischefen just nu ser ut som ett romrussin i ansiktet, varje gång han får en tv-kamera framför näsan.

KarusellängelFattar de inte? Begriper de inte att de står på en scen? Jag säger som en arbetskamrat på Räddningsverket. Det var informationsövning på en länsstyrelse någonstans i Sverige, vi övade informationsberedskap och skulle samverka med en karl från försvarsmakten. När karlen kom gående emot oss i den långa korridoren på morgonen fick Anneli se att han bar militär kamouflagedräkt, m/90. Nu är hon från Deje och där är de rakt på sak när det ska pratas.

– Du syns! sa Anneli.

Jag tror inte han har hämtat sig än.

 

Fotnot: För dig som inte läst det, så skrev Magdalena Dahlgren så här på facebook den 3 september och fick det delat 453 gånger:

”Tack kära expedit på Bergkvist skor som talade för mig och min dotter att de skor vi köpte för två veckor sen som sulan redan släppt på (rejäla svarta kängor) inte tålde att ’leka och sparka boll’ med utan var till för ’tjejer som vill va snygga och tuffa och gå på stan och bio’. När jag (givetvis!) ifrågasatte denna kvinna (som måste ha tidshoppat hit från 1950-talet) om inte BARN ska kunna leka i sina skor så Bergqvistsfick jag det fantastiska svaret ’Tjejer har inte det behovet’. Vilken jävla avhyvling hon fick ska ni veta. Tack kära expedit som öppnade upp ögonen på min nioåriga dotter hur jävla dumt det är ställt. Världen har fått en ny purfärsk FEMINIST! Vi kokar bägge två.”

Den som planterar en palm

En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.

Yngve Stoor.

Yngve StoorDetta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.

Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.

Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.

Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?

 

Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.

Skarp kritik mot 24:7-dieten

– Efter flera dygn i sängen
gick han upp!

Vi har tidigare publicerat herr doktor Viktor Roots uppmärksammade rön, den så kallade 24:7-dieten. Se illustrationer, första delen och steg 2.

 24-724-7 steg 2

Nu kommer allvarlig kritik mot metoden. Inte är han doktor heller, han är en pensionerad skogsarbetare och småbonde som skriver kônstiga dikter och en gång konstruerat en tryckkokare som exploderade.

– Han gick UPP när han gick ner från sovrummet! hävdar kritikerna från sin position på samma parksoffa mellan ICA och Konsum nere i köpingen. 

Viktor själv bara ler och funderar på ett svar. Steg 3, nu ska vi se, hmm, steg 3. Var la jag mopedhjälmen?

Munkfors sak är vår

Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.

Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.

Jag får ont i magen av folkförakt.

Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.

Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.

En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.

Då vaknade slöfocken
BookI kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.

Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?

Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.

Brinner det hos Gösta?

– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans?
– Göstahult.
– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans? Vi ska skicka brannkårn.
– Göstahult.
– Ja jag hör vad du heter, Gösta. Kan du inte berätta var det brinner nånstans?

Tänkbart scenario om SOS-centralen i Karlstad flyttas till Örebro, som det föreslagits. Lokalkännedom är inget du skaffar dig på en kafferast. Våra dialekter i provinsen kan också ställa till problem. Orten ”Kalann” står knappast på några kartor.

Antal Rud i VärmlandVad händer om någon får hjärtinfarkt i Rud och en anhörig från annan ort ringer åt honom? Vet du hur många Rud det finns i Värmland?

 

 

 

Replikskiftet i början skulle kunna hända med larmcentralen i Karlstad med. Fast risken blir större,  ju längre bort de som larmar ut blåljusen  ska sitta. Svaret är 24, förresten, det finns minst 24 Rud. Du ser dem på kartan här intill. ”Vilket Rud menar du? Jaså Rud i Ämtervik? Vilket Ämtervik?”.

 

Men blir det helt omöjligt…

Forshagalinje

… för er, karlstadsbor, så är ni alltid välkomna att besöka Forshaga. Här har vi raka linjer på cykelbanorna och vita cyklar utritade här och där, så ni från stan ska veta hur ni gör.

Välkomna hit, Petruskiosken har gôtt mos och i forsen finns det lax.

Fotnot: detta apropå fredagens inlägg. Här kan du läsa mer om konsten. (Vad viktigare är: var 15:e sekund flyr en medmänniska från det blodiga kriget i Syrien. Sex miljoner är på flykt, inom eller utom landet).

 

Höst i den lilla världen, hot i den stora

Hösten 2013… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.

I Malmö har de försökt lyncha en medmänniska. I Norge har de röstat fram både högern och främlingsfientligheten till köttgrytorna.

Blad faller. Tolv grader varmt. Vi får inte ge tappt.

 

Lundsbergarna, kenyanen och verkligheten

Sagt om Lundsberg:

– Ett pojkstreck.
(Lundsbergs styrelsemedlem Ulf Rehnmark om brännmärkning av yngre kamrat med hjälp av strykjärn).

– Den största kränkningen som en myndighet har gjort fram tills i dag.
(Galenskaparen och Lundsbergsföräldern Jan Rippe om stängningen av skolan).

– En sund själ i en sund kropp.
(Skolans motto).

Orden får mig att tänka på när jag stod nyduschad och naken framför spegeln efter en träningsrunda och sa till den kära vännen att vi grossbolstorpare, vi är Värmlands
kenyaner vi. Jag såg ju det framför mig: en lagom brun karl, lång och smal men med starka ben och lungor som klarar vilken mil som helst på en bra bit under 30 minuter. När som helst, gärna i uppförsbacke.

Den kära vännen såg en annan syn:
– Min lelle mandelkubb… sa hon.

Inbilska män mår bäst av att skaffa sig kontakt med verkligheten. Omgivningens bild och självbilden bör helst sammanfalla om karln inte ska verka löjlig.

Jag är kort, blek, rund och långsam.

 

Tortyr är tortyr och inget pojkstreck. Stockholms blodbad var liiiiiiite värre än att stänga en skola där själen inte är sund.