Kärlek – Sida 20 – SVENSSONS SLÄNG

Om otydliga frågor på helgdagskvällar

Helgdagsafton och jag läser Olle Hammarlund. Hur vet gökungen att han är gök? frågar jag på Facebook, inspirerad av texten.
Min fråga fungerar sådär.

Olle Hammarlund var journalist. Efter succén med sin andra bok, Fårets gröna öga, 1967 blev han författare på heltid men dog bara några år senare. Bäst av hans essäsamlingar gillar jag Resan till paradiset. Fast nu har jag kommit till Fåröboken igen i min omläsning. Den handlar om familjen Hammarlunds sommarhus på Fårö och jag misstänker att boken bör ha fungerat som öns nationalepos. Det är den värd. En klok och levande skildring av kalkhuset på heden, av Fårös historia och av människorna på ön.

Väljer utseende efter bo
Det är i den jag hittar de intressanta och högst seriösa tankarna om göken:

”Sen ställer mina barn den oroande filosofiska frågan: vet han egentligen vem han är? Vet han överhuvudtaget att han är en gök?”

Först har gökhonan noga studerat vad det finns för bon att lägga sina ägg i. Sedan värper hon gråprickiga ägg om det är hos sädesärlan och blågröna om det är hos rödstjärten. En skicklig bedragare.

Hur känner de igen varandra?
”När alltså gökungen är kläckt, naken och blind men inte okunnig, sätter han ryggen mot värdfolkets egen avkomma, kläckt eller okläckt, och puffar styvsyskon efter styvsyskon över kanten. Fosterföräldrarna som av blind instinkt bara matar det största gapet gör inget för att rädda sina äktenskapliga barn. Till slut är den inneboende ensam kvar och äter allt hans värdfolk kan sträva samman. Han blir flygfärdig på tre veckor.”

”Han har aldrig sett sina föräldrar eller syskon, han borde i rimlighetens namn inte veta hur en gök ser ut.

Men i september (hans riktiga föräldrar for i juli) samlas dessa unga snyltare i skaror, hur de nu kan hitta och känna igen varandra, och drar söderut till Afrika.
…
Och till våren skall de, utvuxna och beslutsamma och styrda av instinkten, komma tillbaks till sina svenska gökhagar, hoa från väster och öster och söder och norr och para sig och distribuera ägg.”

För moderna ekologer (ja, han använder ordet ekologer år 1967) är detta bara ett biokemiskt problem och inte ett filosofiskt, misstänker Olle Hammarlund. Det misstänker jag också. Men ändå. Mitt i helgdagsaftonen kan jag inte låta bli att göra min notering i det sociala medium där pensionärer och annat löst folk flyter omkring. En textruta:

Ja, hur vet han?

Får skylla mig själv
Mitt inlägg fungerar sådär. Det är helgdagskväll och folk svarar skojfriskt, trots att frågan är synnerligen seriöst menad. Jag får skylla mig själv. En annan har ju skojat själv någon gång.

I diskussionen avslöjar jag min stora förundran inför gökungarnas förmåga. Förundran, bättre ord kommer jag inte på. En vänlig själ svarar att nåja, i så fall undran. Jag vidhåller förundran och fortsätter leta information om Olle Hammarlund på nätet. Där hittar jag en person som skrivit läsarbrev till författaren. Hammarlund svarade långt och intressant, berättar han. Bland annat skickade han med en aforism av James Thurber som brevmottagaren sedan gjort till sitt motto:

”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”

Jäspalt. Jag har hittat en tvillingsjäl. Han gillade storspoven också, Hammarlund. Nämnde jag det?

Denna fullständigt befängda idé till tv-sändning

Jag är uppväxt i kanten av skogen. Rådjur, salamander och tornfalk såg vi ofta. Storspov med. Älgen var mer sällsynt men nog har en skådat älg i sin da’r.
Trodde jag. Tills jag fick för mig att följa Den stora älgvandringen på SVT Play.

Den älg jag kommit närmast hängde slaktad i vår tvättstuga.

En vinter hade vi en flock som åt på några havrenekar som inte gått att skörda den gångna blöta hösten. Nu var det snöig vinter och de flyttade sig inte när vi kom med traktorn och skulle till skogen. Dem kom jag också nära.

En tredje gång, med bilen, var jag bra nära en tjur på 62:an bortåt södra infarten till Forshaga.

– Sikt på rava, sikt på rava! mumlade jag tyst för mig själv men slapp smälla ihop med den ståtlige.

Det där är undantagen. Annars har jag bara sett dem på halvdistans eller ännu längre bort. Älgar tror att jag är farlig när de möter mig till fots och så sticker de. Det är jag inte. Farlig. Mitt värsta vapen är mobilen. Ingen trådlös telefon har någonsin ringt ihjäl och flått någon alces alces. Den uppdateringen har inte lurtillverkarna fått till än.

Jag hade fel
Nå, jag har sett dem vid Ölman, nära Nygårdskällan. Jag har sett dem bland furorna på Brattforsheden. Jag har sett dem i dimma, snö, solsken och på svamppromenad. Jag har sett dem från tåget, bilen och cykeln. Jädrar vad älg jag träffat i blixtsnabba möten.

Älgar, di’ vet en hur di’ är.

Nej, jag visste ju inte det. Vad säger ett blixtmöte på distans mellan lövslyet på ett hygge på Grossbolstorps höjder? Inte mycket. Älgens själ hade jag inte förstått.

Nu har jag det. Slow TV kallar de det men sanningen är att Den stora älgvandringen lärde mig massor av nytt om älgen fortare än det tar att simma över Ångermanälven.

– Jäspalt vad fort en älg kan simma, förresten. Det hade jag heller aldrig sett. Stor och tjock och med alldeles för långa smala ben stapplar han ner i det 1,6-gradiga vattnet och simmar i väg, som om han aldrig gjorde annat hela dagarna.

Borde vara uselt
I tusentals år har älgarna vandrat samma sträcka på väg till sommarbetet. För två år sedan kom någon på att börja filma vandringen där uppe vid Kullberg och lägga ut den i direktsändning, praktiskt taget dygnet runt.

Det borde vara usel TV. Bilderna från de drygt 20 kamerorna är inte alltid perfekta, sådär som på naturfilmer du är van att se. Här har ingen klippt och klistrat, allt sker direkt.

Ibland vänder älgen ändan till.
Ibland är han skymd bakom en tall.
Ibland försvinner de ur bild, när kameran i skogen inte går att vrida mer, på distans.
Ibland är det inte en älgjäkel på bild på lååånga stunder. Den förmiddagen kan höjdpunkten vara en järv som skymtar förbi, en ekorre, bäver eller utter. Eller taltrastsång och blåst i en tall.
Eller så händer inte det minsta. Tiden går och skogen bara står där dyr still.

Då – kommer det en älg. Han funderar. Ska jag ta ett steg till? Nej jag väntar lite. Jo, nu går jag. Tre steg. Ska jag äta lite? Nej jag väntar. Lite till väntar jag. Lite till. Nu äter jag. Ska jag gå en bit? Johan (eller vad den andre tjuren nu heter), Johan ska vi gå en bit till? Nej vi väntar. Lite till väntar vi.

Det är väl inte så bråttom.

Älgens avspända livsrytm
Jag som skriver detta är som sagt uppväxt i kanten av skogen. När jag var 12 år hade jag gått många fler mil på sviktande tallstig och bland gran och björk än på trottoar. Och ändå. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om älgens avspända livsrytm i månaden maj, som av denna fullständigt befängda idé till tv-sändning.

Ett lysande program.

Semester i blå rummet med Bosse, Elmore och Olle

Tältprojektet är inställt. Som det ser ut nu är det inte lämpligt att resa runt inom Sverige heller i sommar. Då respekterar vi det.

Vi får göra som vi gjort en och annan lördag i vårt liv. Flytta ner till blå rummet. Den gästsängen är husets skönaste. Kanske tar vi med oss Bosse också.

Semester!

Jag anar att du inte känner Bosse. Du kanske tror att han kommer att bli femte hjulet under vagnen. Inte alls, inte våran Bosse. Saken är den att han är en bärbar högtalare. Bosse gillar blues och gitarrhjältar från 60-talet i senare inspelningar samt visor och kampsånger och allt möjligt.

Barbro Hörberg har han hittat igen. ”Ja hej…” är en nyupptäckt låt. Ulf Lundells ”Tranorna kommer”. ”Kosters klippor” med Totta Näslund och Josefin Nilsson. Allman Brothers konsert på Filmore East 1971. ”Dust my broom” med Elmore James förstås, den får vi aldrig glömma.

Böcker ska vi ha med på semestern. ”Osebol” av Marit Kapla, den hittar jag nya finställen i hela tiden. Werner Aspenström tror jag vi tar. Hur var det han skrev om fjärilen i isstacken?

Det fina med läsning är att jag så ofta har en favorit. Olle Hammarlund tipsade bibliotekarien i Sunne om för 40 år sedan, honom har jag nyss hittat i hyllan igen. ”Om konsten att cykla” i ”Resan till paradiset” från 1969, är det den bästa essä jag någonsin har läst?

Just nu är den det.
Olle tar vi med.

Kan vi inte äta tunnbröd med räkost som förr om åren när vi tältade? Sedan går vi ut ibland och cyklar en bit. Vi kan ha kaffe i termos och hembakta bullar. Jag läser kartan som en roman.
– Jo du vet, Grossbolstorp heter så därför att…

Så gör vi. När vi kommer hem dricker vi Pommac i badkaret, äter färska egna hallon, läser Vi-tidningen och spelar sudoku. Dom svåra sidorna.

– Bosse! Spela nåt fint. Har du Tom Petty? Eller ”Rättvikarnas gånglåt” med Kebnekaise? Sen vill vi höra skrothandlare Valfrid Lindeman.

Goa hallon förresten. Ingår påtår?

Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

Vad har vi då kvar?

Tack, ni som såg till att jag fick skriva i två veckor på Sunnebloggen. Det har varit ett kärt uppdrag. Sunne gillar vi.

”Glöm bara inte att Teaterbiografen, biblioteket, Västanå Teater, Lars Anderssons romaner och Ingalena Klenells glaskonst också är livsviktiga. Kulturen är viktig. Kom ihåg vad Winston Churchill svarade när han fick kritik under andra världskriget, för att han lade så mycket pengar på kultur.

– Om vi drar ner på kulturen, vad har vi då kvar att försvara?”

Dagens inlägg, mitt sista på Sunnebloggen: – Hej själv, älskade Sunne!

När jag blir trött på’t

Ibland blir jag en aning trött på allt arbete med friskvårdssatsningen Hittaut. Den som tidigare hette Stolpjakten. Vi sätter ut stolpar som fasta orienteringskontroller över sommaren. Sedan får folk en karta i brevlådan och kan ge sig ut och registrera att de besökt den och den stolpen.

Det är mycket jobb.

Då kommer rapporten från de första två dagarna med stolpar utsatta i vår lilla kommun. Över 2 000 registreringar. En vän skickar bild från ”runstenen” vid kommunens mittpunkt ute i skogen, som jag valde som kontroll. ”Här har jag aldrig varit förut.”

Det är svar på tal, allt det. Vi behövs. Vi gör nytta. Coronan gör att många väljer skogen eller mina två cykelbanor med stolpar. Naturen har en annan sorts respektavstånd.

Sedan är jag inte trött på’t längre.

Hem | Om mig | Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen
Inlägg nr 2 063. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Annorlunda intervallrunda i Fryksdalen

(Foto: Inger Nilsson)

Vänliga människor bad mig gästblogga på Sunnebloggen. Ett hedersuppdrag, vi minns med värme våra år i Sunne.

Härom dagen fick jag så idén till ett stolleprov. Att springa alla 2,5-kilometers elljusspår i kommunen, dvs de som fanns uppräknade på kommunens webbplats. Nio stycken. På en dag.

Här är rapporten på Sunnebloggen: Sunne Elljus All In
Se den som en hyllning.

Fem år som präglat mig

Åren 1978-1983 bodde vi i Sunne. Det var lyckliga år (där med) som präglat mig på minst två sätt.

Nu har kommunen bett mig blogga på Sunnebloggen i två veckor. Kul! Här är första inlägget:
– Sunne, det är väl fint?

Lilla fotokursen för ettriga

Dagens inlägg har en sensmoral. Sälj dig aldrig till Mammon och inte till någon annan djefvul heller. Det straffar sig.

Såhär är det. Just när coronan kom till trakten fick jag min kallelse från sjukvården. ”Kom till hudmottagningen, nu är det dags.” Någonting i den stilen stod det. Hudförändring på ryggen. Jag for till stan, intygade i entrén att jag inte hade hosta, feber eller snuva och släpptes in. En trevlig doktor bedövade, skar och sydde tre stygn. Sedan såg han mig djupt i mitt före detta hårfäste och ordinerade salva, solskyddsfaktor 50 och en vacker solhatt.

Han sa så. En vacker solhatt.

Nu är jag sådan skapt att jag lyder doktorer. Efter en afton på nätet hittar jag den. Vacker solhatt, 224 kronor. Lycklig går jag till brevlådan tre dagar senare och hämtar kartongen. Provar, blir kär vid första påtagningen, trivs.

Det ligger ett reklamblad i kartongen också: – Lägg ut bild och rätt hashtag på Instagram så kanske du blir den som får din hatt gratis.

På så vis.

Fnittrig ber jag den kära vännen om hjälp. Min solhatt ska få sina 15 minuter av berömmelse.
– Kan du ta en bild av mig och hatten? Bakifrån. Det är hatten som är huvudsaken.
– Hattar brukar vara det.
– Ja ja, knäpp nu.

Sedan börjar en äktenskaplig cirkus, trädgården runt. Ju längre tid det tar, desto mer stressad blir jag. Nej, inte riktigt så mycket byggnad i bakgrunden. Nej, försök få med mer hatt och gör bakgrunden renare. Nej vänta, bilden behöver att det händer nåt. Mer kratta. Mer hatt och kratta!

Jag är stressad för att grannarna ska se mig. Inte ser vi hur bilden ska bli när vi tar den heller, sol på skärmen gör att inget syns här utomhus. Till sist muttrar jag, ja jag gnäller högljutt faktiskt. Står där på knä med en krattjäkel i näven och skäller på henne jag älskar.

Den bilden blir bra. Den tar vi. Tack! Fort in nu.

***

Två dagar senare ser jag vad jag har missat. Det är då jag upptäcker hur bra hennes första foto blev, det som jag skällde på. Där är solhatten, där är krattan, där är lekstugan. Allt. Bilden är perfekt. Hela fotot vibrerar av längtan i coronans månad. Hon har tagit årets bild och jag såg den inte.

Ser du inte hur gubben med krattan riktigt suktar efter ett slut på pensionärskarantänen, längtar efter liv i trädgården igen, vill att vi åter ska bli tre generationer, inte en?

Ursäkta, har jag sagt vilken lyhörd och fin bild du tog?
Den är underbar.

Längtan våren 2020. (Foto: Inger Nilsson).

Schysst! ni som kom på

Sliter med en text. Det är så roligt. Han är lång och besvärlig för strukturen måste göras om och jag måste stoppa in en och annan belöning och plantering, tvätta språket och kontrollera fakta. Berättar du om en bro måste det vara rätt bro, inte en annan bro tre mil nedströms.

Det vattnas i munnen när jag tänker på det, precis som med löpning.

Han är bara till för min egen glädje, texten, men varje dag denna vår gör han mig glad. Särskilt när tre stygn i ryggen fortfarande gör att jag inte vill springa.

Tjechovs gevär
Tack, ni som hittade på språket. Tjohoo! ni som uppfann bokstäverna. Schysst! ni som kom på att vi människor är berättare, ett påhittarsläkte. Alltså hittar jag på.

Belöning? Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Du kan kalla det den långa textens vätskekontroll. Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

Plantering? Kanske som Tjechovs gevär? Det som hänger på väggen i början och därför måste avfyras innan berättelsen är slut.

Smått yra
Det är vår. Solen skiner och luften är frisk så låt oss plantera. En och annan litterär blinkning med ena ögat, går det också för sig?

”Det var en man som gick i hallen och rotade. Nu fann han ett par löparskor. De var smått yra av morgonluften.”

Sliter med en text när andra möten är inställda. Dödar älsklingar, stryker upprepningar, byter tid. Jag har massor av onyttig nytta att uträtta.

Trivs.

### Våren 2020 drabbas även synonymordlistorna av galghumor.
### Söker på ordet inställda.
### Får svaret: motiverade, manade, sporrade, uppeppade, peppade, laddade, sinnade, inriktade, lagda, hågade.

Ska jag alltså se det som att jag suttit med på massor av inställda möten i min dar? Hmmm.