Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.
Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.
När grönheterna är hundra gånger fler än orden
Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.
Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.
Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.
*
Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.
– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.
På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.
Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.
– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.
Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.
50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?
Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.
*
Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.
– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.
Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.
Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.
Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.
Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.
– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.
Dä vet ho inte.
– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.
Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.
Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.
*
– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.
Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.
Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.
Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.
