Grönheter

Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.

Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.

När grönheterna är hundra gånger fler än orden

Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.

Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.

Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.

*

Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.

– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.

På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.

Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.

– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.

Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.

50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?

Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.

*

Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.

– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.

Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.

Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.

Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.

Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.

– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.

Dä vet ho inte.

– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.

Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.

Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.

*

– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.

Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.

Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.

 

Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.

Mäjl hele ti’a

Jag skulle aldrig ha startat den här bloggen. Det kommer mäjl hela ti’a. Ständigt denne efterhängsheta… Klick på skärmdumpen så förstår du hur jag har’t. Hele dagera.

”Hur gör du i dag”? Jo tack, som jag brukar. Frukost på môran å kvällsmat ôm aftan.

 

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Det är staden som behöver oss

Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.

Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.

Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.

På återbesök i barndomens loge

Kommer tillbaka. För första gången sedan mars 1959 kliver jag in i vår loge. Det som var vår loge den gången. Gården är känd i hävderna sedan 1287 och socknens äldsta, men det är inte det som gör den historisk. Inte i vår historia.

Jag och mina syskon är födda här. Alla mina tidiga barndomsminnen kommer härifrån. Här gav farmor mig och katterna spenvarm mjölk på mornarna. Där borta i hörnet satt kattugglan och klippte med ögonen, hon som hade flugit på en kraftledning och som vi tog hand om. Undrar om hon överlevde? Där var trafikolyckan med den chockade tjejen som var så ful i mun men kom och bad farmor om ursäkt dagen därpå. Där gick gässen som jag var rädd för. De nöp mig ju, säger jag. Där gick bilkön från travet ner till färjan. Där åkte jag flotte på en logdörr ända fram till skivedsvägen, under en av de sista stora översvämningarna.

Vår loge är stjärnkrog
Birger Jarls son Bengt, Magnus Ladulås bror, har ägt den. Varnhems kloster har ägt den. Kronan likaså. Men 1949-1959 arrenderade mina föräldrar och farföräldrar gården av kyrkan. Mjölkbilen kom och for, ibland tog vi bussen till stan. Vårvintern 1959 tog vi en lastbil till en helt annan och glesare del av Värmland och vår tid i den här socknen var slut.

Mars 1959. Det är ett tag sedan. Först kommer han in med aptitretare. Tunnbrödsbitar med sill. Sedan förrätten, Earl grey-kallrökt lax med syltad ingefära, fänkål, rädisor och vin och fänkålsmajonnäs. Huvudrätten är mjukbakad biff med rödvinsreduktion, cognacsgrädde, smörkokt kål, syrlig lingongelé och råstekt potatis. Han, det är Christoffer Schyman, köksmästare på restaurangen. Vår ladugård från början av förra seklet har blivit butik på landet, det var länge sedan. Nu är vår loge stjärnkrog med gott betyg i restaurangvärldens White Guide. Maten är fantastisk och här sitter jag och funderar på vad farmor skulle ha tänkt. Jag vet inte vad hon skulle ha tänkt.

Livets största lekrum
Sakta och andäktigt går vi uppför trappan för att se festsalen. Den är vacker som ett kyrkorum, fast för mig är den livets största lekrum. De där bjälkarna har jag hoppat från. Då var det hö här. Ingen människa kunde tro att vår loge skulle bli krog och hörännet platsen för bröllopsfester. Här, där vi byggde kojor i höet. Jag känner doften än när jag skriver detta.

Till efterrätt får vi rabarberkräm. Precis som på farmors tid.

 

Den bästa nervarvningsfilm jag vet

Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.

Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.

Lugnare och lugnare.

Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.

Löparlärdom nr 26-49

Här är mina löparlärdomar, avsnitt två. Jag är fortfarande inte snabb och långtifrån expert, men så här tycker jag. Använd det som stämmer för dig.

 

Löparlärdom nr 26: vi springer inte för att ge år till våra liv, vi springer för att ge liv till våra år.

Löparlärdom nr 27: nu börjar du råka ut för mobbare som säger att de inte tänker börja jogga förrän de ser en löpare som ler. Fråga dem hur deras egna ansikten ser ut när de har intensiv sex. (Löpare orkar mer, men berätta inte det, folk blir så efterhängsna).

Löparlärdom nr 28: snart kan det börja bli dags att ta fram klockan. Skriv upp dina tider, men var beredd på vågdalar.

Löparlärdom nr 29: du kommer att märka att en del dagar när det känns fint går det sakta och andra dagar när allt känns tungt går det fortare än på länge. Kroppen är ingen maskin.

Löparlärdom nr 30: lyssna på kroppen. Den pratar med dig hela tiden. Träningsvärk? Det finns det bara två sätt att bli av med.

Löparlärdom nr 31: förr eller senare blir du skadad. Ta det lugnt då. Det är bara dumt folk som behandlar sådant med tabletter och fortsätter springa.

Löparlärdom nr 32: inflammation? Ta det lugnt sa jag. Lätt stretchning ökar blodgenomströmningen i muskeln och påskyndar läkningen. Men den ska vara lätt.

Löparlärdom nr 33: nu har du börjat läsa löpartidningar. Svenska Runners World är bra, men förläs dig inte på alla träningsscheman så här i början. Det ska vara roligt, det är viktigast.

Löparlärdom nr 34: läs krönikorna, löplustartiklarna. Än är det de texterna som är bäst för dig. Ju roligare du har i början, desto mer motiverad blir du framöver att hitta den rationella träning som gör dig riktigt bra.

Löparlärdom nr 35: träning är inte bara löpning. Glöm inte maten och vilan.

Löparlärdom nr 36: min bäste löparguru Erik Bengtson har kallat sig för ”vin och kycklingmänniska” i en av sina böcker. Klokt. Man ska ha distans också till löpningen. Men du, ta det lugnt med ölet och vinet och särskilt kvällen innan du ska träna. Själv tog jag ett vitt år inför allra första maran, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen.

Löparlärdom nr 37: löp gärna när det är kallt. Min erfarenhet är att det är bättre att ha för mycket än för lite kläder på sig. Ibland bär jag militärmössan där öronlapparna fortsätter under hakan. Kallare än 10 minusgrader? Då lägger jag glasögonen hemma. Kallare än 12-13 grader? Då föredrar jag crosstrainern. Prova löpbandet på gymmet.

Löparlärdom nr 38: sol och hög värme? Spring då med, men prova dig fram och ta en ljus kepa på och blöt den gärna. Glöm inte vätskan.

Löparlärdom nr 39: intervallträning är tråkigt och nyttigt. Låt det inte ta bort löplusten och börja inte krångla med sådant för tidigt.

Löparlärdom nr 40: backträning är roligt och nyttigt men vänta med det med.

Löparlärdom nr 41: spring inte bara på asfalt och andra hårda vägar. Sverige är fullt av skogsstigar och alla är inte så kuperade som våra elljusspår ständigt tycks vara.

Löparlärdom nr 42: vill du börja springa fler lopp? Tränar du blir du bättre på att träna. Tävlar du blir du bättre på att tävla.

Löparlärdom nr 43: vill du springa längre lopp som halvmaror och helmaror? Kul. Då måste du förstås träna långpass också, det är det vi löpare har våra helger till. En månad innan mina maror brukade jag köra ett testpass på tre mil.

Löparlärdom nr 44: en gång läste jag att återhämtningen efter ett långlopp tog lika många veckor som antalet mil jag hade sprungit. Mina pers på Götajoggen (15 km), Göteborgsvarvet (halvmara) och Stockholm Marathon satte jag samma sommar. Det var – för mig – en idiotisk planering, så tätt som de loppen kom.

Löparlärdom nr 45: jag känner duktiga löpare som aldrig skaffar vare sig gps-klockor eller löparappar. De är lika bra för det.

Löparlärdom nr 46: efter många år skaffade jag ändå min gps-klocka. Den är en ständig glädje, som visar hur många kilometer i timmen jag springer och mäter sträckan ganska exakt, även när jag springer hit och dit i vilda skogen. Ibland plockar jag fram kartbilden och njuter efteråt.

Löparlärdom nr 47: nu börjar du bli riktigt hängiven löpare och vill bli ännu bättre. Dags att kolla pulsen med gps-ens eller pulsklockans hjälp. Dags att börja kolla de detaljerade träningsschemana i löpartidningen eller boken. Men använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 48: ta med skor och löpkläder på semesterresan. Det har gjort mina mornar roligare och piggare på platser som Lanzarote, Gudbrandsdalen, Karlskrona, Kreta, Luleå, Maspalomas, Fuerteventura, Lund, Mallorca och den lilla grekiska ön Telendos. Morgonjogg efter stranden är en höjdare. Du är sällan ensam. Vatten bär jag i en vanlig köpvattenflaska i mindre storlek.

Löparlärdom nr 49: läs löparbloggar. Det finns alltid en som passar dig, själv hittar jag mina via marathon.se, svd.se och genom att googla på löpare och blogg. Här är tre som jag läser: http://allakantrana.se, http://kaffetaren.blogspot.se och http://blog.svd.se/maratonbloggen Läs dem du med, fundera över vad som förenar de tre – och spring sedan!

 

 

 

… här var det kontrolljakt, Friska Forshaga, så då tog jag en del av sträckan per cykel. 40 kontroller, en rolig dag.

Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 50-89
Löparlärdom nr 90-116
Löparlärdom nr 117
Löparlärdom nr 118-122