Ord – Sida 22 – SVENSSONS SLÄNG

Dags att summera 2019

Det har blivit hög tid att summera 2019, så ingen annan ska behöva slita med den saken.

2019

Allt började med en sovmorgon, sedan gick solen upp, fåglar kom och efter frukost drack vi kaffe. Jag läste högt om en apa och en elefant och funderade på att ta en runda med två gamla bekanta och broddarna.

Bestämde mig för att inte gå och dröna ett år till.
Nu jädrar.

Klimatet blev sämre, Kreml och Vita huset blev inte piggare de heller, någon försökte få en svensk regering att finnas till. Någon försökte få den att låta bli. Klyftorna ökade.

Allt var precis som förut men på ett yngre och färskare sätt, som om det aldrig varit som det varit förut förut.

### Sanningen är alltid oförskämd. (Strindberg, Mäster Olof).

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 907. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gunvald Larsson-versionen

Detta är Alfred.

Det är mycket debatt inför nyårsafton fem i tolv, då Mikael Persbrandt ska läsa Tennysons Nyårsklockan på Skansen och i våra vardagsrum. Kvinnliga skådespelare tycker – bland annat – att fler kvinnor borde fått hedersuppdraget.

Däri har de rätt.

***

Då vet de inte att Persbrandt dessutom kommer att läsa en ny version av dikten. Gunvald Larsson-versionen:

– Nu jävlar skarru se sörru. 
Nu ska vi ta å ringa sörru.

Annars kör jag upp ett altarljus
i aschlet på dig. 
I bistra nyårsnatten.

Sörru.

Kom ihåg var du hörde det först.
Kan bli Persbrandts genombrott.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 906. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nymoderatska nyspråket mot nya höjder

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna. Men det händer faktiskt att de utesluter den politiker som råkar säga vad de innerst inne tycker.

Det är mer än man kan säga om moderaterna. Såhär tycker tydligen de, innerst inne:

(Tweet på från den ledande m-riksdagsmannen och röstmagneten HB, efter att han börjat tweeta igen).

### Fotot från skogen ovan har inget samband med den moderata tweeten. Skägglav kräver frisk luft för att trivas.

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt.

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärlek vid andra ögonkastet

Tror jag på kärlek vid första ögonkastet? Ja, åtminstone när det gäller böcker.
Fast med denna var det tvärt om.

Varför skulle jag annars stå i bokhandel och på bibliotek och läsa förstameningar om jag inte trodde? Varför skulle jag ta till Sara Lidmans gamla knep och bläddra fram slumpmässigt vald sida och läsa första bästa stycke där? Jag vet ju att ibland säger det klick.

Direkt.

Nu är det emellertid drygt 60 år sedan jag lärde mig läsa. Då har man hunnit lära sig att det inte är vackrast omslag som vinner. Inte alltid bästa förstamening eller mest spännande slumpmening någonstans inuti heller. En del lyckas inte leva upp till första förtjusningen.

Då teg jag artigt
Med Joar Tibergs bok Fåglar i färg är det precis tvärtom. Saken är den att jag följde med min vän B på värmländsk bokfestival härom helgen. Givetvis klev vi fram till våra vänner, Heidruns förlag. Där började B bläddra i Tibergs bok med de skönlitterära fågelbetraktelserna. Strax därpå var den köpt. Jag är en artig vän och avslöjade inte att jag själv skaffat den för några år sedan och att den då studsade fort in i bokhyllan där hemma. Fort läst, utan glädjeskutt.

Några dagar senare var det dags för morgonvandring. Vi är tre äldre herrar som stundom promenerar i skog och park. Då kan det hända att någon av oss läser högt vid fikat.

Nu tog B fram Fåglar i färg och började läsa. Först skruvade jag diskret på mig, men då hände något där vid Klarälven. Texten fick liv, jag hörde ju hur Tiberg kan sina svenska fåglar men också är duktig på att gestalta dem.

Alltid en kråkblick
Efteråt går jag till bokhyllan här hemma och letar fram den behändiga volymen. Bläddrar slumpmässigt, känner språket spraka.

Nu däremot säger det klick.

Sidan 48:
Man har alltid en kråkblick på sig.

Sidan 21:
Han kom idag. Han jublar. Han jublar sin absolut enkla strof, tre stavelser, inte mer, och så lyfter han några meter upp i den glasklara morgonen – och faller – leksaksflygplansaktigt, stelt, en papperssvala, ner i björktoppen.

Sidan 52:
Man kanske går i nån skog som har knäppt översta knappen, den står och tiger och hänger med armarna och vilar, vintervilar.

Då kommer alltid kungsfåglarna.

Sidan 101:
Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Sidan 104:
Kungsörnen cirklar över tunet.

Han är utmarkens drönare, han ser allt vi gör.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 895. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man. Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pappa gav prästen svar på tal

En dag får jag mejl från min barndom.
Det brevet skapar bilder inom mig.

Vi har inte många foton från 50- och 60-talen, det saknar jag ibland. Mitt i den tanken kommer mejl från äldre kusin. Hans brev är fullt av berättelser från mina tidiga år på kyrkans arrendegård Almar utanför Karlstad:

Minns Du när Du gick vilse i veteåkern, eller vad det var? Framför köksingången och ner mot färjläget odlades ett år någon gröda. Du som c:a 2-åring kravlade in bland växterna och hittade inte ut. Majken o Sture hörde dig, men såg dig inte. Inte förrän grödan började svaja utan vind – där var Du.

Majken och Sture var mina föräldrar. Jag kan riktigt se hur de försöker lokalisera mig, mellan prästgården neråt älven till och bilvägen till Almars färja. Några år senare skulle farfar lära mig för livet att ”Man Trampar Inte I Maten!!!”. Då hade jag gått i ett sädesfält för andra gången i livet.

”Ser dig aldrig i kyrkan”
I prästgården en bit bort bodde kyrkoherden i socknen:

Prästen ja, han hade fri mjölk. Ingick tydligen i arrendet. En gång sa han till Sture, när han väntade på mjölkkannan: ”Jag ser dig aldrig i kyrkan nu för tiden”. Sture svarade: ”Jag ser dig aldrig på fälten heller”.

Det var min pappa det. Snäll men tydlig och god vän med språket.

Rodde folk för 25 öre
På Klarälven nedanför prästgården gick färjan. Detta var 30 år innan bron byggdes ett par kilometer nedströms. Uppenbarligen trivdes även min kusin bland färjkarlarna, precis som vi något yngre kom att göra, senare:

Nåväl, viss lycka var det när vajern gick av, vilket den gjorde då och då. Det tog i regel 2 dagar att reparera den. Då gällde det att med eka ro folk över älven. För det fick man 25 öre, eller så. Inkomsterna rasade in. Ibland var strömmen så stark att man höll på att hamna nere i Skåre. Ibland körde något lågtgående flygplan av ledningen för ringklockan till vaktlokalen att: ”kom över och hämta mig”.

Så skedde när ”rundflygningen” var där och gjorde uppstigningar från älven. Om jag minns rätt, kostade det 15:-.

Ett svalkande bad
Bristen på reningsverk minns även jag. Bra immunförsvar, det fick vi:

På andra sidan älven badade vi. Att en och annan skitkorv flöt förbi, gjorde inte så mycket. Reningsverk var sparsamt uppfunna, och inte i Klarälven. Vi överlevde även dem. En varm dag efter lunch, var Majken, Du och din bror där, och jag fick följa med, trots att jag egentligen skulle hässja hö. Men ett tag fick jag bada och svalka mig, bland skitkorvar och i gult vatten. Sedan tog hässjandet vid.

Tack för brevet, käre kusin. Inskränkt nostalgi passar jag mig för, men detta är något annat. Den som vill se bra framåt bör skaffa redig backspegel.

Just det, skitkorvarna.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 889. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen. 

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### H ur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren
### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

7 års klåda

På fredag fyller bloggen år. Här är femton favoritinlägg samlade i ett enkelt häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut. Tjohoo!

Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

Jubileum 16 november

I mellandagarna 2004 tackade jag för mig som krönikör i Värmlands Folkblad. Just då var det rätt skönt, jag var trött på min egen röst. Dessutom tycker jag att kommentatorer, narrar och djävulsadvokater ska bytas ut ibland. Särskilt sådana som försöker vara personliga.

Sju år senare orkade jag inte hålla tyst längre. Skrivit hade jag gjort hela tiden men inte krönikor och mest för byrålådan. Nu hamnade jag på Facebook och strax därefter i bloggvärlden. Ännu en sjuårscykel i mitt liv var över. Den 16 november 2011 kunde jag lägga ut de första inläggen på Svenssons släng. Stolt över att ha fixat det tekniska på egen hand och ivrig att lära mig mer.

Sjuårsjubileum i dagarna alltså. Nej, jag ska inte sluta fast det var nära för en tid sedan när tvivlet satte åt. Tvivel både på den egna förmågan och på folks lust att besöka Slängen. Det vände. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

I dag skriver jag det mesta i anteckningsprogrammet i min mobil men det jag vill ha sagt är sig likt.

Hur ska vi nu fira sjuårsjubileet? Jag tänkte uppmärksamma det genom att samla några texter från Svenssons släng, några favoriter i repris. Här ovan är första häftet. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.