Dumheter – Sida 23 – SVENSSONS SLÄNG

Ett B-lag blir till

Livet har sina utmaningar. Drygt fem år var jag mellanchef och trivdes med det. Arbetskamraterna var duktiga och trevliga. Alla jobbade hårt och självständigt.

En gång om året kom den svåra dagen. Lönesamtalet. Jag brukade klä upp mig i kavaj, av respekt för situationen och den jag skulle tala med. De visste att det var därför.

Det tog ett tag, men så småningom hade vi lyckats jämna ut och höja lönerna bland dem någorlunda, ibland med hjälp av extrapotter som jag tjatade mig till uppifrån.

Nog om det, så hoppas jag varje mellanchef gör, med motiverade och högt producerande medarbetare som är värda det.

”Du får många tusen mindre”
Så gör inte svenska skolpolitiker och kommuner just nu.

Jag undrar hur vissa chefer inom skolan klädde sig inför de lönesamtal de hållit den senaste tiden? Då när de skulle berätta för skolans lärare att:
– Du får nästan inget.
– Du får 2 500 kronor mer. Eller ja, plus de 5 000 mer du hade redan innan.

Hur kan offentliga arbetsgivare bete sig så fruktansvärt illa och klantigt att de i ett par raska drag skapar ett A- och ett B-lag i lärarrummet? Skapar den nya gruppen ”sämstalärare” eller ”andra klassens lärare”. När skolans syfte samtidigt är att lära eleverna att alla människor har samma människovärde.

Hur kan rödgröna politiker göra det?

Jag vill helst inte svära här i spalten men just nu är det så illa att jag inte äger svärord jävliga nog. Lyssna på Catta Jonssons ledsna sång i stället, till Mikael Wiehes melodi.

Isberg har vi på närmare håll än i Nordatlanten.

Andraklasslärarnas sista sång

### Tack till Gun-Britt Karlsson som tipsade om låten.

Hur du sällan vinner opinionskrig

Ska man kasta föremål på folk, för den goda sakens skull? Ibland är det nyttigt att tänka efter. Nu har jag gjort det.

Debatten bröt ut för ett tag sedan. De bruna i Norden ville demonstrera i Stockholm, tätt intill den judiska synagogan dessutom, och polisen hade vänligheten att säga ja till färdplanen.

Naturligtvis planerades en motdemonstration. En sådan organiserades också av organisationerna Rött Forum, Seko Stockholm, Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland, Unga Elektriker, Unga Byggare, SSU Stockholm, Ung Vänster Stockholm, Studenter mot Rasism, Vänsterpartiet Storstockholm och Feministiskt Initiativ.

Så långt var frågan enkel. Låt inte de bruna tåga utan att protestera. Låt polisledningen få höra vilket historielöst beslut det var att tillåta dem att samlas precis intill judiska församlingen.

Silberstein: Håll nazisterna borta från synagogan
AB: Nazisterna kräver att vi är tysta

”Släng snö på’rom!”
Nu råkade det ha snöat rejält i Stockholmstrakten. Ett sådant där rikssnöväder som gör att även vi snölösa ute i landet tycker oss höra skorna knarra när vi går ut. Ett som får huvudkommuninnevånare att tro att det var de som först tänkte tanken om jämlik snöröjning.

– Vi kastar snöboll på’rom! tyckte en förhoppningsfull svartklädd ung man i ett socialt medium någonstans. De svarta planerade sin egen bråkigare motdemonstration. Snart var debatten igång. Jag reagerade väl som många andra spontana typer, först.

Kul. Gör’t. Släng snö.

”Var inte snälla”
Den känslan gick över på femton sekunder. Då hade jag insett att en kastad snöboll mot ett brunt tåg inte är som vilken lekfull snöboll som helst. För att citera mig själv:

”Det blir säkert jättekul för stunden att kasta de där snöbollarna. Det kommer säkert att få uppmärksamhet. Men aktionen är otaktisk så det skriker om det, av två skäl:

1. Den riskerar att bidra till en våldsspiral. Nästa gång snöbollar med stenar i, gången därpå stenar utan snö runt, gången därpå… Oavsett vilken sida som står på tur att eskalera. Vi ska inte medverka till en sådan utveckling.

2. Den kommer att ge oss massor av negativ uppmärksamhet och stöta bort folk från den antirasistiska fronten. Det har den redan gjort. De här bilderna kommer att fastna på näthinnorna hos många som hade varit möjliga att vinna för vår sak. Folk som inte gillar gatuslagsmål.

Snällhet mot rasisterna i november 2016 är att ge dem ett snöbollskrig i julklapp. Var inte snälla.”

Bilderna talar till magen
Nu har jag tänkt färdigt. Jag har inte ändrat mig. Ty vilken bild gav våra lättledda svenska riksmedier av den där lördagen? Bilden av snöbollar (och knallskott) som flyger genom luften. Bilden av svartmaskerade kastare.

De bilderna talar inte till förnuftet, de talar till magen. Det ser en ju vilka som är huliganer där.

Opinionskrig vinner du sällan genom kast med liten boll.

Televisionens fiskmåsar

Anteckning till mig själv: titta aldrig på Aftonbladet-tv, där bor televisionens fiskmåsar. Skriker och skiter gör jag hellre själv.

En del barfotajournalister är inte charmiga. Till och med Bandet går var proffsigare; Sveriges Radios insändarprogram för källarmusiker på 70-talet, då alla kunde spela.

Alla kan inte spela programledare.

Skrik inte.
Vill du ha lite fisk?

Dessa tragiska gubbtroll

Hela den här historien är så himla rolig.

Du har säkert stött på företeelsen du med. Först säger klok kvinna smart sak, sedan går trumpögd karl in och förklarar överlägset hur det egentligen ligger till, fast inte lika smart formulerat och inte hälften så klokt förstått. (Men på något konstigt vis ändå med samma slutsats).

Mansplaining. Korkade karlars sätt att förminska kvinnor.

M-ordet
Ja. Ibland är jag en jädra besserwisser och ivrig sanningssägare. Mmmm, jag misstänker att jag gjort mig skyldig till m-ordet många gånger, suck. Att en aldrig lär sig att vara tyst.

Fast det finns gränser. Jag skulle aldrig komma på tanken att ringa till fackförbundet Unionens mansplainingjour och försöka förklara för begåvade kvinnor i luren vad mansplaining egentligen är. Lääääääääänge.

Skaffa distans
Att ett gäng karlar tydligen gjorde det är så illa bedrövligt dumt, närsynt och galghumoristiskt så jag nästan bryter ihop. Det är dags att ni skaffar er distans till er själva, gôbber.

– Vänta lilla gumman, så ska jag förklara för dig vad distans betyder. Jo förstår du, man tar…

Hela den här historien är så himla tragisk.

Att göra under Trumps första 100 dagar

Vad jag ska göra under Donald Trumps första 100 dagar som president.

Kolla nyheterna i datorn.
Äta frukost.
Mata fåglarna.
Läsa tidningen.
Springa.
Läsa ut boken som ligger på nattduksbordet.
Gå till biblioteket och låna fler.
Fika.
Laga mat.
Krama frun och skratta lite grand.
Krama barn och barnbarn och skratta lite grand.
Krama ett träd och skratta tre gånger till.

Svära över nån nyhet från Amerika jag läst på datorn.
Svära över nån nyhet från Amerika jag läst i tidningen.
Svära över nån nyhet från någon annanstans jag hittat.

Äta frukost.
Springa.
Skriva.

Vägra lära mig uttala den jävelns efternamn.

### Han heter Truuump, med Karlsta’uttal av u:et.
### Det ska höras från 15 centimeter uuutanför muuunnen, som från en Herrhagenbo född 1946 precis som han.
### Så får han se hur roligt det blir.

Alltför stora ord får din käft att växa

Sådant som jag tycker är fjantigt:
Att kalla snöröjning för feministisk.

En del kommuner röjer gång- och cykelvägar, förskolor, busshållplatser och trafikleder först. Det är svårare att gå eller cykla i 10 centimeter snö än att köra bil. Detta gynnar kvinnor mest, eftersom fler kvinnor än män cyklar, går och åker kollektivt. Samtidigt sparar samhället pengar när färre medborgare halkar omkull och bryter sig.

Allt detta är bra, bara plogningen i sig är snabb och effektiv efter den nya ordningen. Men snälla du, kalla det inte feministisk röjning. Du verkar bara löjlig.

Säg ”folkpartistisk gräsklippning”, ”vegansk gatsopning” och ”zenbuddhistiska vattentorn” högt för dig själv tre gånger, så tror jag du hör vad jag menar.

Alltför stora ord får din käft att växa fortare än förståndet.

(Tipstack till Gun-Britt Karlsson.
Bilden ovan föreställer en gubbplogning från forna tider).

När jag kommer i otakt med mobilen

En tvångstanke som drabbar mig allt oftare är att jag ska komma i otakt med mina kommentarer på Facebook, utan att märka det.

Plötsligt skriver jag ”Trevlig helg goding!” till en riksdagskvinna jag känner, ”Sötiz!” till min forne chef och ”Nu tar vi dom!” till en främlingsfientlig person jag stundom debatterar med. Mitt framför ögonen på släkt och vänner skriver jag, rakt in på det världsomspännande nätet där alla kan läsa det.

Hur jag kommenterar på den värmländska flygplatsens sida, när jag tror det är siklöjefiskets vänner, törs jag inte berätta här ens en gång. Då går jag väl och gör’t. Sedan åker både jag och flygplatschefen fast för tagande av muta.

”Har ni klämt dom på nån rom än?”

När du spår men inte vill få rätt

Än en gång verkar livet lära en: lita inte på opinionsundersökningar.

I somras satt jag bland goda vänner vid ett middagsbord på Geijersgården i Ransäter och spådde Donald Trump som segrare i det amerikanska presidentvalet. Motvilligt, så motvilligt att tungan vägrade uttala hans namn rätt. Som om jag inte ville tro det jag trodde.

I går kväll när jag gick och lade mig var det fortfarande troligt att Amerikas Förenta Stater skulle få sin första kvinnliga president. Hillary Clinton är inte direkt någon svensk socialdemokrat, vänsterpartist eller miljöpartist men hon är det minst dåliga valet om alternativet är fastighetsmagnaten Trump.

När jag vaknade 04.45 i dag var det otroliga på väg att bli troligt. Opinionsundersökarna på väg att få fel. De onda aningarna från CNN-sändningen jag tittade på så länge härom kvällen höll på att få rätt.

En folkförförare
CNN-sändningen i måndags bestod av ett långt valspurtsmöte med Donald Trump i talarstolen. Hans budskap var förfärligt, tonen förskräcklig, hela han oberäknelig. Men framförandet var mycket skickligare än du någonsin kunnat tro, om du bara sett dessa minutkorta nyhetsinslag i svensk tv.

Karln är en folkförförare. Sådana har vi sett förr i historien.

Just nu ser han ut att vinna. Hur var det en svensk kommentator sa i dag på morgonen? Vinner han blir det ännu värre för svenskarna än för amerikanerna. I svensk public service låter reportrarna besvikna, utan att de själva märker det.

En framväxande människosyn
Valet i USA har mycket att lära oss om hur vi ska se på Sverige. En lärdom: vi bör bli mer som filmaren Michael Moore. Han som for till Trumpland för att försöka förstå hur Trumps väljare tänker och varför. Den arbetslöse. Den utsorterade. Den som känner sig övergiven av maktens centrum. Den som hamnade på fel sida av klassklyftan. Den som eliten gör narr av.

Moore försöker ärligen sätta sig in i vad som får dem att välja republikanernas kandidat hösten 2016. Då duger det inte att bara klistra etiketter på Trump och kalla hans vänner korkade. Världen är inte enkel.

Jag bävar för Trumps politik. Vinner han verkligen vill jag dra ett gammalt täcke över mig och gå i ide i fyra år. Men jag bävar också för den framväxande människosynen hos sådana som mig själv, om vi börjar tro att halva det amerikanska folket – och 17 procent av det svenska – är korkade dumhuvuden.

Den analysen kommer aldrig att hjälpa oss förstå och förändra.

# Se Michael Moores film: Jag älskar Donald Trump – Michael Moore in Trumpland.
# Den finns på SVT Play och Youtube, enklast är att du klickar på länken ovan.
# Jag hoppas fortfarande att Trumps seger i Amerika är en ond dröm och att min spådom från i somras aldrig blir sann.

(I all hast, onsdag morgon, kl 06.33)

Hoppfull

Person som försöker bli omåttligt rik genom att sälja fula julgranar: riskapitalist.

Och och och

Sverigedemokraterna vill utvisa alla låneord. Det är rejäla tag. Av uttrycket ”ärans och hjältarnas språk” blir bara ett ord kvar: ”och”. Resten är hitfraktat.

För att inte tala om ”demokrati”. Det ordet är importerat från strax hitom Särkland.

Nästa steg i SD:s programarbete blir att velocipeden, automobilen och tandborsten förbjuds. Tandborsten är kinesisk, för höge böveln. Den går bort! Varje riktigt blåögd karl bär gula tansebissingar i kors i truten, när han häver upp sitt stolta:

– Och och och.