När svenska kvinnor bar tunga bördor på sina huvuden

Bärkransen

Titta på filmen med den afrikanska kvinnan. Se hur elegant hon balanserar bördan med äpplen på huvudet. Samtidigt kör hon moped i den ivriga trafiken och bär ett spädbarn på ryggen.

Respekt.

Det är när min vän Gunnar Svensson lägger ut filmen på Facebook jag ser den först. En lång stund beundrar jag kvinnans balans i trafiken:

Länk till filmen:
Mama Africas video på kvinnan med bördan

Då dyker ett minne upp. Var det inte en föreläsare som påstod att svenska kvinnor också brukade bära tungt på huvudet? Jag var på kurs i lokal historia och nu stod en karl framför oss och höll upp ett föremål jag aldrig tidigare sett. Minns jag rätt hade han varit på en hembygdsgård utanför Kalmar och lånat den. En bärkrans.

Nu tittar jag en gång till på filmen från Afrika. Visst bär hon en hårt stoppad tygring på huvudet?

Fördela trycket
Budskapet från föreläsaren på journalistkursen var att svenska kvinnor också bar tunga bördor på sina huvuden förr i tiden. Det är bara det att folk har glömt bort det. I länsmuseet i Kalmar har de belägg för saken, både genom berättelser och sparade tygringar.

TygringBärkransen var rund och stoppad och skulle hjälpa till att balansera kärlet och minska trycket på skallen. Den kunde till exempel användas när du skulle bära mjölken hem till gården från kornas betesmark. Eller när du skulle in till staden och sälja ägg eller andra varor på torget.

Nordiska museet i Stockholm berättar samma historia. En av deras bevarade bärkransar användes ända in på 1930-talet.

Som sagt, respekt.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vilstol är för sanatorier

Kapar

Arbetslust

Det svåraste är duktighetssyndromet. När du har ett jobb ska du arbeta. När du kommer hem ska du jobba. Du ska inte gå med händerna i fickan. ”Fryser du om händerna?”

Vilstol är för sanatorier.

I grund och botten gillar jag det där. Är du frisk ska du arbeta, den möjligheten ska du och företagsamheten och samhället skapa. Ingen mannamån, inget latoxeri. Fryser du om händerna?

Vi har en värld att skapa, en rättvis. Det finns mycket att göra. Dessutom behöver barnen filmjölk.

Listor byggde landet
Sitter jag, då tänker jag på handtag att utföra. Ligger jag, då funderar jag ut listor med göromål. Trimma gräset borta vid aspen, gräva runt krusbärsbusken, plocka hallon, svamp och blåbär, dammsuga övervåningen, vattna på altanen, handla morgonfil, ringa en vän.

Det finns ett utmärkt dataprogram, papper och penna har vi också. Listor byggde landet. Göra listor är väl också ett arbete?

Friherre, skojar en del. Kompledig, kallar en annan det. Jag vet inte jag, hur skulle det gå till? När en aldrig har ro att sitta i någon vilstol, särskilt inte om det syns. Nu måste jag göra en lista igen.

Verkställa listan är en annan sak …

*

Varför tror du jag springer?
Jag vilar. 

Yogi Berra kommer in i mitt liv 

Sportgrodor

Man kan ägna sig åt mycket när solen går ner. En kväll ser jag ett avsnitt av den amerikanska serien Navy CIS. Där citeras en Yogi Berra.

– Yogi Berra? Hmm, barnfilmsfigur va’? tror jag först. Nja. Snarare amerikansk mästare i den sortens citat som Lasse Anrell brukar göra roliga böcker av. Sportgrodor.

BerraYogi var legendarisk baseballspelare och coach och tycks ha sprutat ur sig anrellare. Fast citatet jag hör på tv är både klokt och eftertänksamt:

”Om världen vore perfekt skulle den inte vara det.”

# Ledsen att listan med Yogi Berras 50 bästa citat är på engelska: Yogi Berras bästa
## Ibland tror jag de flesta som Lasse Anrell citerar har gått i skola hos amerikanen.
### ”Never answer an anonymous letter.” ”It gets late early out here.” ”Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t come to yours.”

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Jädra Ronaldo, detta är ditt fel

Ronaldo

Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.

Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.

Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.

Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.

Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!

Mitt livs dyk
Kvinnor kan
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.

Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.

Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.

Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.

Länk: Filmen jag härmade

Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.

Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.

Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.

En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.

Jädra Ronaldo.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Får en bli trött på kajor?

Jeans

Hur du säkert vet att du är en man på 65 år och 6 månader:
Du köper samma jeansmärke i samma storlek varje gång.

Du påpekar envist för smakråd, provrumsgrannar, expediter och förbipasserande elmontörer att: – Slita dem, det vill jag göra själv.

Du tränar framför spegeln hemma med höger tumme nonchalant instucken i fickan.

Varje gång.

Tre frågor, två svar
En fråga till Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen, Ornitologiska föreningen, Greenpeace, tv-programmet Mitt i naturen samt världens alla goda naturfotografer och -skribenter:

Får en BLI trött på kajor?

*

Nu vet jag varför vi har kvar vår fasta telefon.
För att hitta mobilerna.

*

Hur kan en se att det är en brandman som stukat sig på innebandyn?
Låghalt.

### När politiken i världen liknar anfall i oorganiserad flock glimtar fotbollen då och då till och visar politik som den borde vara.
### Nyckelord: vi.
### Det är inte flottast kostym som vinner.

Äventyr i gullfladdreland

Stulen gullfladdra

Hur var det han skrev?

”Naturen själv är bästa blogg. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.”

Eftertänksamt formulerat. Här på trakten bloggas det på, vill jag lova. Varg har vi, rådjur som gillar rödbetsblast, översvämningsmygg i norr, hjortlusflugor som kastar vingarna, vildsvin som rotat på mitt särskilda svampställe när jag kom dit i går, fästingar i gräs och kajor på tak.

De kanske behövs allihop. De har samma rätt att fara runt här i gräset och skogsgläntorna som vi. Mot slutet av 1800-talet bredde vi människor ut oss som mest i skogslandet. Nu tar naturen landet tillbaka, fast vildgris på svampställena hade kunnat kvitta. Fästingarna kan jag också tänka mig att skicka till Skansen.

Superlim gudskelov
Häromdagen berättade jag om hur det vilda kom och åt upp vår konstgjorda fågel, stôllibrin som jag kallade den. En plast- och fjäderfågel från Kina, bra på att fladdra, köpt på Lanzarote med solmotor och allt. Läs mer.

Den kära vännen fick sätta dit en påskfjäder i stället.
Då blev det roligt: Gullfladdrefilmen.

Som tur var använde hon superlim till sin skapelse gullfladdran. Tur, för det är ett hårt liv där ute om nätterna. Plocka eller plockas. När jag vaknar nästa morgon har Det Okända Rovdjuret varit här igen. Förmodligen lika förvånad som sist, efteråt. Superlim är superlim och inte är det mycket mat på en grossbolstorpsk påskfjäder i juli, något begagnad.

Vemodigt ligger fjäder, vajer och fäste oätet i gräset, några meter från själva solenergiaggregatet. Vi får börja ta in gullfladdran på nätterna, så här kan vi inte ha det.

Naturjävel.

## Vem som skrev citatet i början?
## Asch, dä kvetter.
## Självskryt luktar jobbintervju.

När jag ljög svenska folket rätt upp i ansiktet

Solarbird

Sanningen står på folkets sida men jag hamnade på den andra.

Så kan det gå när en försöker skoja till det. Saken är den att vi var på Lanzarote, lavaön med det varma underredet. Där vandrade vi, tittade på folk, sprang, åkte buss, tittade på havet, badade i pool och Atlant, åt skrynklig potatis och gjorde allt möjligt annat sådant som folk gör på resor till lavaöar med golvvärme.

Nämnde jag den skrynkliga potatisen?

Sista dagen insåg den kära vännen att jag inte handlat. Jag hade inte köpt med mig något minne. Det beror på att gubben börjar bli gammal, numera betyder minnen blogginlägg, foton och ett och annat för en tid sparat minne uppe i skallen. Nya saker betyder det inte.

Nå, nåt ska du ha gubbe, tänkte den kära vännen och köpte mig en lustig pryttel som vi sett mest varenda dag på vår vandring längs södra strandpromenaden. En stôllibri som jag döpt den till, på grund av dess livliga beteende. Själv ville den helst lystra till sitt namn från hemprovinsen i Kina: Solar Flying Bird.

En enda dag
Sedan hände ingenting. Vi for hem, solbrännan bleknade och stollibrin låg ouppackad i sin låda.

En dag finner min vän den och tänker att hon ska glädja mig en gång till med solfångarfôggeln. Hon plockar upp den ur lådan, monterar den helt enligt instruktionen (please don’t press the wire), (please place it outdoors), (it can fly in the grass or above flowers). Solelementen vänder hon mot solen som skiner upp direkt.

Så vad ska en stackars stôllibri göra? Börja fara runt och fladdra som den värsta kolibri förstås. Den första på Grossbolstorp, vill jag tillägga. En hel dag får den fladdra över vår ena planteringslåda.

Den förvånade höken
På natten tar höken den. Eller möjligen räven, katten, ugglan eller skatan, vi vet inte. Spåren är mycket tydliga på en punkt, av utredningstekniska skäl kan vi inte avslöja hur: en människas verk är det inte.

Det rovdjuret måste ha blivit bra förvånat, när det glupskt svalde en konstgjord och söt liten kinesisk Solar Flying Bird från Lanzarote. Jag spanar av vår tomt en halv dag men ingen stollibri står att finna. Nog föder Gud höken, som Jan Myrdal brukar säga.

Nå, den kära vännen är en handlingskraftig vän och har jag fått en soldriven trädgårdsattraktion så har jag. Hon tar fram superlimmet och limmar dit en påskfjäder i stället. Gullfladdran är född! Glatt far den gule fladdraren runt i luftrymmet ovanför vår sallad och sprider lite juliglädje i samhällets bottenskikt. Det vill säga på vår altan.

Filmen lurar många
Numera betyder minnen foton, det nämnde jag väl i alla fall? Eller filmer, det går ju att göra rörliga stillbilder med kameran också, nu för tiden. Jag filmar vår glade fladdrare (utan att mekanismen syns) och lägger ut filmen på Instagram och Facebook tillsammans med texten: Gullfladdrorna har kommit.

Äntligen! skriver en vän. Det är snällt sagt. Andra är mer konfunderade, inser jag under dagens lopp. Sanningen står på folkets sida men jag har bedragit detta folk.

Förlåt! Det är inte ett unikt fjärilsfynd vi noterat på Grossbolstorp, sydvästra Svealand, Europa, Jordklotet, Universum. Det är en påskfjäder, en tunn vajer och en soldriven motor för 6 euro.

Men ändå.
Ho fladdrer.

Bevismaterial 1: Min unika gullfladdrefilm

I morgon: äventyret fortsätter.

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

Ananas

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Inskolning av nya springklockan

Gps-stilleben

Fem veckor tar det. Först tror jag det är mykoplasma som får mig att hosta hela nätterna och på dagarna med ibland. Torrhosta de första veckorna men inte sedan. Till sist går jag till vårdcentralen där doktorn berättar att en sänka på 8 är bättre än bra, mykoplasma är det inte. Bronkit.

Luftrörskatarr läser jag på nätet. Kan hålla på i 3-4 veckor. Min är uthålligare och hindrar mig från att springa i fem veckor, även om besvären blir mindre efter hand. När jag provar rask promenad kommer hostan tillbaka.

Dret.

Jag som köpte ny gps-klocka i maj och bara låtit den flyga två gånger. Nu har jag glömt hur en sätter igång den. Visst gick det att se statistiken i mobilen, trådlöst?

Farten kvittar
Måndagen den 27 juni snör jag på mig skorna igen, efter att inte ha sprungit på 36 dagar. Kroppen har växt flera kilo under tiden, vad själen gjort törs jag inte tänka på.

Nu.
Nu ska det äntligen ske.
Jag är tydligt nervös. Ska vi behöva bryta efter första utförslöpan, klockan och jag? Farten kvittar och sträckan med, bara jag får springa.

Regnet hänger i luften när klockan, satelliterna och jag är överens. Sakta lufsar jag iväg nerför gångvägen. Årets skatungar är utflugna men ett gäng takläggare från trakten hamrar flitigt på taket intill. En meter långa steg räknar klockan, fast det vet jag inte än. En halv minut saktare än normalt per kilometer, det ser jag desto bättre.

Farten kvittar.
Det där är lögn. Farten kvittar aldrig.

Just i dag spelar den hur som helst mindre roll. Det är inte OS-finalen, det är första lilla sköra rundan efter ett långt sjukdomsuppehåll. Orkar jag detta? Kommer jag att falla ihop i fosterställning efter 874 meter? Ivrigt spottande decilitervis med mormorshosta?

Mer än själva löpningen
Simulant, skrattade en sjukdomskunnig i bekantskapskretsen när jag berättade om sänkan på 8. Sedan log hon kärt. Var och en som befunnit sig i närheten av en löpmotionär mer än en vecka vet att löpmotionärer förenas av en sak. Vi lyssnar på vår kropp.

Hela dagarna går vi omkring och lyssnar. På nätterna med, om det går. Den inlevelseförmågan förenar oss mer än själva löpningen. Den gör aldrig uppehåll.

De babblar ju så mycket också, våra kroppar.

Nu passerar jag 874 meter. Inte så mycket som tillstymmelsen till slemmig utsöndring. Grönfinken hälsar sitt envetna ”dry!”, en flock kajor far förbi på hemlig resa norrut och på tomterna intill växer käringtand, potatis och smultronschersmin. Näsan fylls av smultrondoft, det är allt. Inte en hosta så långt luftrören når.

Vackert ord, ”tillstymmelse”, tänker jag medan benen förvånat pinnar på förbi forna fritidshemmet. Länge sedan en stymmade till något nu.

Kan det vara tifis?
4 108 steg senare har jag sprungit runt nere på platten en stund och därefter tillbaka hem uppför backen. Sa jag att det var en provrunda för att se om jag fortfarande skulle stå på benen när jag stod på verandan igen? Klockan går för fort men det får vi ordna. I värsta fall får jag träna. Hur var det nu en ställde in pulsen?

Pulsen på klockan menar jag. Det kan inte vara rätt att hon varnar för 103 procent av min maxpuls när jag bara löper lätt konditionsjogg. Eller? Nu vaknar simulantgenen i mig igen. Kan det vara tifis?

IMG_2333103 procent. Finns det så många procent, hade jag det inom mig? Vad är klubbrekordet?

Kapitalförstöring och förvirring

Trafikupplysning.001

Tro inte att jag tycker att Karlstadsbuss gör ett dåligt jobb. Tvärtom, de är duktiga. Det är det politiska beslutet att ha två organisatörer av kollektivtrafiken i Värmland som förundrar mig. Tala om kapitalförstöring, tala om förvirring.

Ibland verkar förvirringen vara själva syftet. Ta exempelvis trafikupplysningen. Karlstadborna får ringa ett 054-nummer för att få svar om turer och tider medan vi övriga värmlänningar får ringa ett 0771-nummer. Det ska finnas två av allt, det är regeln.

Var vi hamnar när vi ringer något av numren? På samma ställe. Men karlstadsbor förväntas bara lita på 054-nummer och får absolut inte veta att det är i Munkfors de hamnar. De också.

Så är det tänkt.

Inte vet väl en jänta i Munkfors var Stora torget ligger eller hur en orange buss ser ut? Hon har väl aldrig sett en rulltrappa eller ett övergångsställe.

Berätta för Guds skull inte för någon att jäntan svarar ”Välkommen till Värmlandstrafik” när du ringer Karlstadsbuss 054-nummer, då blir det ännu mer förvirring i leden. Det räcker nu.

# Tätortstrafiken i Karlstad organiseras av Karlstadsbuss.
# Kollektivtrafiken i övriga länet, inklusive tätortstrafik i flera städer, organiseras av Värmlandstrafik.
# Denna finurliga tudelning och extrakostnad är det rika Värmland nästan helt ensam om i riket.

Tidigare inlägg om trafikpolitik i Värmland
Då föredrar jag folkvett
Samordningsvinst på värmländskt sätt