Kärlek – Sida 24 – SVENSSONS SLÄNG

När skogen lever och lagom är stort nog

Folk är olika och bäst är när gruppen tillåter sina individer att vara just individer i gruppen. Det är det ena.

Det andra är att barnaåren präglar oss.

Barnaåren

Mitt käraste minne av pappa är från en gång när vi jobbar i skogen och har tagit kaffepaus. Jag är inte gammal men har fått en yxa i hand och brukar hjälpa till med att kvista och ibland barka.

Nu är det vår och vi är just klara med en tändsticksasp. Den savade och var så lättbarkad att vi fick smyga oss på den. Trädpiplärkan sjunger och en stilla vind drar genom hemmanet Ängebäckstorp 1:3.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a? säger pappa och tar en klunk kaffe till.

Det är inte den märkvärdigaste replik denna ordglade far fått ur sig, men just den minns jag bäst. I det ögonblicket bjuder han in mig i en gemenskap som det inte går att gå ur. Vi som vet att skogar susar, att de har gjort det i tusentals år, att vi lever bland alla andra liv i skogen och att vi har delat det suset och den känslan med generationer av andra människor. ”Hör du vad det susar i träden?”

Ja, jag hör. Det suset har aldrig lämnat mig sedan, inte för några långa tider. Det är något särskilt med träd och något ännu mer särskilt när de blir flera stycken. Fattigmans tröja vet vi var vi har.

Skogen fanns kvar
– Dig kommer dom att göra om! sa kusin S när jag skulle börja på gymnasiet långt borta i stan och förklarade för honom att jag behövde ut i skogen varje dag, om jag skulle orka trivas.

Han fick både rätt och fel. Inte hundan hann jag ut i skogen varje dag, när jag skulle lära mig trigonometri, historisk materialism, franska verb och juraperioden och framför allt förändra världen. Vad gjorde det? Skogen fanns kvar när jag var redo igen, fast det tog några år.

De hade inte gjort om mig, egentligen. Skogen susar än i gener och hörselnerv.

Inte för att jag ska bestämma vad som ska stå i en eventuell annons när jag har dött, men det får gärna vara en vers av Gunnar Ehne:

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Barnaåren präglar oss, det är därför jag ska ut på en runda bortåt Visterud när den här betraktelsen är klar. Munnen vattnas redan. Sviktande skogsstigar och kluriga orienteringsproblem väntar; stenen, kolbottnen, ruinen och några till.

Individen

”Småorten har sina fördelar, det har jag berättat i tjugotalet inlägg. Fast det har förstås storstaden med, tro inget annat. Servicen, historien, lättheten att hitta likasinnade. Själv föredrar jag gator som man kan springa mittpå men det finns andra glädjekällor, jag vet.

Sådan glädje har jag hittat i såväl Karlstad som Stockholm och New York. Brandmän är sig lika på alla de ställena, förresten. De har smeknamn, firma i källarn och är duktiga på att laga mat.

Folk är bra överallt.”

Det där var ett inlägg jag skrev på Facebook för en tid sedan. Den som känner mig vet att jag är en kritisk jäkel, att jag skrivit massor av arga krönikor och att jag inte har för vana att fjäska för överheter.

Trött på mig själv
Ibland kan en bli trött på sin självbild. Det drabbar mig rätt ofta, och sånt finns det olika sätt att hantera. Nu valde jag Det Nöjda Inläggets strategi en stund.

Visst, jag tycker inte om att mina kommunpolitiker vill bygga 150 bostäder och därmed äta upp centralortens närmaste strövområde precis intill älven. Visst, jag stör mig på växande barngrupper och skräpet som blåser omkring riksväg 62 vid infarten till mitt Forshaga, där vi lämpligt nog placerat kommunens återvinningscentral. Visst, jag kan bli tokig när jag tänker på all den skog som kalhuggits strax intill tätorten, ett stavtag från motionsspåren.

Mitt i min normala adrenalinproduktion slog mig tanken att det samtidigt finns väldigt mycket jag trivs med. Storstaden har sina glädjeämnen, residensstaden med, men för den här individen får köksbordet gärna stå i utkanten av en mindre tätort på 6 000 invånare. Strax intill skogen.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a?

### Jag tror det är 21 inlägg nu, där jag prisar den trivselstora tätorten vid skogens bryn. Den har sina fördelar överskådligheten, närheten.
### Du får välja din plats, jag missionerar inte.
### Tror jag.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 952. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min vän, den gammelgröne

Det är en intensiv tid i min värld. Varje morgon sjunger det om träden vi bor ihop med. En del röster kan vi tyda, andra tycker vi om ändå, namnlöst. Ettriga väckor, spatserande finkar, stjärtguppande ärlor. Minsta buske och närmsta skogskant är full av individer som lockar ena stunden och försöker skrämma rivaler nästa:

– Ja ja ja ja ja ja kommer från Jönköping, ja (bofink).
– Salt sill, sill salt, salt sill (gransångare).
– Förlovning? Hurra! (ringduva).

Varje stund blir grönheten grönare i sydvästra Svealand, en ny nyans i varje hörn. Citronfjärilar far förbi, myggor tackar för vattentunnan (jäspalt, vi måste tömma den), blåsippor hälsar från myrorna när jag undrar hur de kommit hit, påskliljor hälsar till hon, människan som ”planter skôt i bôrker”.

Jag kan hålla på längre. Hela årstiden är en enda hoppfull uppräkning. Våren är en fin tid, jag blir nykär i både fru och fôggler och dessemellan står jag – avbruten i mina sysslor i två styrelser och ett stolpjaktsprojekt – och bara räknar gröna färger igen.

Förstadagarnasnyutslagenbjörk-grönt, mossapåstenmedsoliapril-grönt, mörkgrönt, växgrönt, sprutgrönt, nygrönt och nö’grönt. Plus alla de andra livliga nyanserna.

Min lilla värld grönar till sig, millimeter för millimeter, kvadratmeter för kvadratmeter, socken för socken. Är det OK om jag rymmer från den stora världen ett tag? Jag har en skog att gå studiecirkel tillsammans med.

Han är färskt gammelgrön.
Ny vartenda år.

Nämnde jag trädpiplärkan?

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Tre välmenta ord

Vila i frid, skriver folk. RIP på förkortningsengelska. Det är välment, varmt och oförargligt. Jag tycker om medkänslan, själv fumlig med orden när tröst ska ges.

Döden är ingen bra språkpedagog.

Ändå kan jag inte få tanken ur skallen. Tror de att det finns folk som inte får vila? Tror de att somliga döda är uppe och ränner om nätterna? De som inte vilar i frid.

Kära nån, alla dessa tankar som man tänker.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 942. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När självsuggestionen inte fungerar

Alla dagar är inte solskensdagar i sinnet. Inte ens för den som gillar att avsluta inlägg med det självsuggererande lilla ordet ”trivs”.

Vaknar. Plockar tvätt. Vattnar blommorna på övervåningen. Plockar disk. Drar ett par drag med dammsugaren. Drar två till. Gör frukost.

Ingen trivsel.

Sitter vid köksbordet en stund och tittar ut på våren. Skriver på Facebook:

När solen skiner men en är ledsen är 15 pickande bofinkar utanför köksfönstret bra uppiggare.

Det där sista är sant. En stund. Till sist är det ändå bara en sak som hjälper denna kropp, när livet och löpabstinensen suger. Att dra på löparkläder och skor och sticka ut på en runda.

Så då gör jag det.
Nu.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 939. (c) Sven-Ove Svensson

Handen har en snällsida

Män som slår kvinnor är värda förakt.

Slagskämpar som blivit hjältar på scenen är fortfarande slagskämpar.

Om detta har andra skrivit mycket bättre än vad jag förmår de senaste dagarna, men givetvis är den sortens våld särskilt förfärligt.

På den här webbplatsen finns en fast avdelning som heter Politik. Den börjar med orden:

Frihet.
Jämlikhet.
Broderskap.

Systerskap.

Jag har inte ändrat mig. Med åren blir jag mer och mer övertygad om att min sorts drömda demokratiska samhälle kräver allt det, all den sortens folkvett. Både i den stora och i den lilla världen.

Politiksidan fortsätter:

Rättvisa.
Demokrati.
Solidaritet.

Humor.
Kärlek.
Hållbar omsorg om natur och kultur.

… och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt?

De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.

Jag har inte ändrat mig på någon av punkterna.
Handen har en snällsida.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 938. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram

/Sven-Ove

Skolar in skor i vårlig lycka

Det är den där dagen då björkarna speglar sig, skorna ska få lära sig något nytt och …

… asch, vi tar det från början.

Tisdag på Grossbolstorps höjder. Det är inte första dagen i år som solen skiner när jag snör på mig nya löparskorna på trappan, inte första gången grönfinken ropar ”dry!” och talgoxen ”titify!” när jag joggar uppför gångbanebacken, inte första gången det skriar en spillkråka från en asp i närheten när jag börjar få igång pulsen.

Vi har haft fina vårdagar förut med solsken på näsan och takdropp i blick.

Ändå är det den där speciella dagen som jag varit med om så många i mitt löparliv. Den brukar komma i början av mars men i dag är det fortfarande februari. Dagen då jag inte tar några vantar på mig och ingen mössa. Dagen då två ljud ska dominera, bara jag hinner ta till höger borta vid varghundarna och springa vidare på krokvägen bort mot Ängbråten.

Nu – hör jag det. Det porlar smält snö uppifrån bergen. Det tassar lyckliga löparsteg mot grus, den fina första gången för året. Grusvägspremiären.

Första goa leran
Grattis, nya skor, härmed är ni invigda. Nu har ni kutat grusväg, äkta svensk grusväg om våren, där snön precis har smält och en och annan björk stilla speglar sig i lerpölarna. Hoppas ni ska älska det lika mycket som jag.

Jag tycker björkar är vackra. Jag älskar vårdagen då jag får första goa leran på skorna, då gruset knastrar där det är torrt och leran klafsar där det är blött. Hör du? Hör, nu klafsar stegen hoppfullt igen.

Borta vid löprundans andra stall doftar det häst på långt håll, i skogskanten vid sista torpet ligger snön fortfarande och skuggar sig. Det är vår på Grossbolstorps höjder. Sol på näsan, flås i bröstet, ”titify” igen från oxen.

Trivs.

### När jag vänt vid Ängbråten letar jag mig ner i samhället ännu en gång i löparlivet.
### På väg tillbaka önskar Eder utsprungne att han hade haft en krona för varje gång han joggat uppför just den backen.
### Det skulle ha räckt till en rejäl bättermiddag för två med övernattning i finsvit på Loka brunn.*)

*) Eller väldigt många knäckebrödskivor utan smör men med en skivad ägghalva på, plus tomatskivor, gurka och italiensk salladskrydda om det händelsevis varit 2-dag i Eder numera hemkomnes tisdagstillvaro.

Ty det var det.

Om mig| Löpa
Inlägg nr 1 927. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)