En dag upptäcker jag att resursslöseri rimmar på hierarki, oligarki, löneslaveri, skojeri, tyranni, tragedi, demagogi, paragrafrytteri, katastrofteori, översitteri, gummibandsgeometri, plastikkirurgi, nickelallergi, fibromyalgi, trakasseri, självplågeri, mytomani, lurendrejeri, kvacksalveri, idioti, djurplågeri, hyckleri och spekulationsekonomi.
Det har vi inte fått någon information om.
Tvi.
Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.
Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.
Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.
Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.
Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.
# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.
Ner till Falsterbo och hem.
– en dikt
”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
Ӂ inte jobber di,
bare lever på bidrag”.
”Ha ja hört”.
Viktor Root
# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre.
Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten
Telefonören ringer. Han är arg på alla dessa köpcentra som växer som maskrosor ur matjorden. Sverige dör, säger han.
– Nåja.
– Jo, nuförtiden går du ut och äter, in och skiter och det krävs milvis med filkörning för att du ska få lite frukost. Nu har till och med Säffle fått en asfaltplan med butiker en bra bit bort. Guttane, vad är det för namn?
Då går jag till bokhyllan. Säker är hon inte, bokhyllan, men det kan vara så att Guttane var ett stycke mark som en frigiven träl fick lov att bruka.
– Du ser, säger Telefonören. Det fungerade ett tag men nu är vi tillbaka i träldomen.
Stockholm har kungen, andra har statsministern eller något purfärskt kommunalråd. Ärligt talat har jag uppträtt själv två gånger på nationaldagen, till och med. Men vad är det att komma med? Ittnô är dessa B-figurer, jämfört med vad vår kommun kan skryta med i dag:
Kom och träffa kändiskatten Melvin!
Jo, det är sant, för det har stått i annonsbladet. Han framträder på torget i Deje och bevisar i samma ögonblick vad jag vetat länge: Att djur och barn är läsning. Att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska – och underhålla.
Jippi!
Äntligen Kattionaldag.
Ittnô = inte något.
Länk: Katten Melvins mystiska virksamling
Fördelen med att ha ett jobb att gå till på dagarna är att jag får pengar till filmjölk och träffar en massa trevliga arbetskamrater. Nackdelen är att det hindrar mig från att delta särskilt aktivt i de diskussioner på facebook som mina blogginlägg på morgonen startar. När det någon gång händer.
I går var en sådan dag. Därför kommer en fortsättning här i stället, på gårdagens tiggardebatt. Först ett förtydligande. Jag menar inte att någon i debatten i går skulle ha minsta dragning åt det nazistiska hållet. Allt jag menar med första länken är att myten om det kriminellt organiserade tiggeriet är äldre än vissa anar. Den är en myt som redan den tyske propagandaministern Goebbels använde i sin agitation. Jag publicerar länken för den historiskt intresserade. Kanske är det fler än jag som tycker att det länkade blogginlägget om nazisternas tiggarpolitik ger perspektiv på dagens debatt.
Torbjörn Jerlerup har skrivit inlägget. Han och jag är säkert inte överens om allt här i världen, men det han skriver här är intressant tycker jag.
Nazisternas kamp mot det ”organiserade tiggeriet” 1933
En annan text om tiggeriet, historiskt.
Tiggeriet genom tiderna – ett socialt dilemma
Några texter om dagens situation.
Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan
En dålig dag för journalistiken
Nu backar polisen – är inte organiserat tiggeri
Läs och begrunda. Min åsikt står jag fast vid. Om en hungrande människa behöver min tjuga för att överleva, då är valet lätt. Jag är verkligen för att exempelvis romernas situation måste lösas i deras hemland – också. Det är EU-politikernas och deras rumänska kollegers förbaskade skyldighet. Men kan jag minska någon enda medmänniskas lidande innan dess, då är valet vid tiggarmuggen enkelt.
Ge.
# För övrigt bor vår lokale tiggare från Konsumbutiken i ett tillfälligt boende några kvarter bort, som vänliga människor i Röda Korset hjälper honom med. Han fraktas inte runt per lyxbil varje morgon, han har gångavstånd.
Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.
Äter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.
Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.
Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.
Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.
Ej före men möjligen… ?
Aha.
”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.
Egentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.
Nej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.
Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.
Den bilden talar till mig.
Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.
Foto: Nick Nichols.
Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj.
Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.
Hur var det vi sa på Journalisthögskolan? Djur och barn är läsning. Det bevisas varje gång.
Kan vi använda samma pedagogiska metod för att sprida mer seriösa berättelser? Jag tror det.
Som om inte Melvin vore seriös nog.
Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:
IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG
Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.
Då är jag redan lugn.
I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.
Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Han ska aldrig behöva dammas av.
Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).