Ord – Sida 24 – SVENSSONS SLÄNG

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar inpå knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Tänk brett

Sargat låg vårt land. Rink vid rink.
En plan bör vara genomtänkt och av fullbredd. Lunchsmörgåsen breddfull.

Du ser ut som om du har sålt smöret och tappat mobilen.
Swisch! sa änkans skärv.

Hur många göteborgare bor det i Tyskland?
Gôr-männi.

Sätt inte skridskor i huvudet på folk.

Låt bli att kränka dårarna

Tränar på repliker som karaktäriserar olika talare och för handlingen framåt i en berättelse. Det går sådär.

– Lider du av fotsvett?
– Mest hos andra.

– Besväras du av hemoröjder?
– Nej, vi kommer bra överens.

– Har du höjdskräck?
– Framför allt längd.

– Hur ser du på dåren i Vita huset?
– Låt bli att göra narr av dårarna. Dom blir kränkta av den liknelsen.

– Vill du följa med på en sparktur?
– På såna turer följer jag alltid med.

Sa jag att jag gör det som flödesskrivning? Du vet, när pennan inte får lämna papperet och hjärnan inte får ta paus och tänka efter. Det är ett skrivandets uppvärmning men ibland går en del av texterna att använda om man filar på dem efteråt.

Hittills tycker jag replikerna mest beskriver skribenten. Måste skruva upp mystiken.

– Hur mår du?
– Jag ska till Borås.

– Älskar du mig?
– Jag ska till Borås.

– Har du bestämt hur du ska rösta nästa gång?
– Jag ska till Borås.
– Det var ett jäkla tjat om Bohuslän.

De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Flicknäsor och förvåning

Högstadiet. Sitter långt borta i den mörka änden av en skolkorridor och pussas om rasterna. Då kommer en av de farliga killarna i verkstadsklassen gående.

– Men Sven-Ove, ho’ hade väl inte så sne’ näse som du sa?

Humor handlar om förvåning. Jag känner honom knappt, vi har aldrig bytt två ord om flickan.

Efteråt får jag skäll för att jag skrattade. Jamen ja hade ju aldrig hört det skämtet förut?

Vilken rak och söt näsa du har.

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Poesins släkting tystnaden

Det är någonting med tystnaden. Den som gör musiken till musik, den som fanns långt före oss och som kan tala tydligare än många ord vi människor hittar på.

En gång berättade den kära vännen hur hon gör ibland, för att skapa lugn i barngruppen där hon arbetar. Hon sänker rösten till en viskning. Den metoden fungerar.

(Dock inte när jag entusiastiskt provade den som larmoperatör på 1980-talet, då jag försökte lugna en hysterisk person som ringde om en olycka).

Tystnad. Den finns bara i ett exemplar. Nu läser jag om den på sidan 64 i Claes Anderssons diktsamling En morgon vid havet – inandning, utandning (Heidruns förlag):

”Med åren lär man sig att ju svagare man viskar desto noggrannare lyssnar
Andra på vad man har att säga. Poesin är släkt med viskningen och tystnaden

Före och efter viskningen. Jag älskar tystnaden, den tystnad som inte bara är
Frånvaro av ljud, men också tystnaden i musiken, musiken är strukturerad

Tystnad, också fågelsången är en form av tystnad liksom kattens gäspning
Fenimore Coopers Den sista mohikanen börjar med orden ”Ljudlösa steg

Hördes i natten” – en mening att drömma om för en poet som vill säga mycket
Med få ord.”

Boken om den siste mohikanen har jag läst många gånger i yngre år. Inte hörde jag den där första meningen för det.

”Poesin är släkt med … tystnaden Före och efter viskningen”.
Underbart.

### Sent om natten, när jag skrivit detta och inte kan somna, får jag för mig att leta reda på inledningsmeningen om mohikanen.
### Hittar den inte. Inte där. Claes Andersson har säkert en annan utgåva.
### På samma ungdomsbokhylla hittar jag en åldrad Biggles flyger västerut. Börjar läsa. Säg vad man vill om propellerpoesi, men ljudlös är den inte.

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!