Läsning – Sida 25 – SVENSSONS SLÄNG

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

”Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

• Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
• Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
• Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
• Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
• Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Gravskrift över en tid

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns pressfotografer. De körde bil fort, hade massor av jobb att hinna till på en dag och tog bilder som blev bästa ingresserna.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns fackliga reportrar. Då, när ledningarna tyckte det var viktigt att berätta hur folk mådde på sina arbetsplatser.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns anledning att bevaka kommunfullmäktige även i småkommuner. Diskussionen levde och många beslut kunde fortfarande tas lokalt.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns lokalredaktörer på orter som Munkfors, Filipstad och Grums. Materialet kallades för ”bonnet” men innerst inne begrep även mobbarna att varje redaktion behöver sina lokala ögon och öron.

Jag jobbade på tidning.

# Färgband, typometer, filmrulle, fax. Sättare, korrekturläsare, telefonmottagare. Yuppienalle, gratiswebb.
## Nio steg mot Google- & Facebookdöden.
### Nät och ut.

Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige

Överklassen lever som på en egen planet.

Det är Göran Therborn som säger det. Nu ska han vara med och göra en ny klassanalys av Sverige. Vi behöver få en bättre bild av villkor, värderingar och intressen hos dagens arbetarklass och olika mellanskikt i samhälle.

Och så behöver överklassen integreras.

I samarbete med professorn i sociologi, Göran Therborn, kommer det fackliga idéinstitutet Katalys under 2017 att göra en ny klassanalys av Sverige. Den senaste grundliga klassanalysen gjordes av Göran Therborn 1971 och 1981.

– Det har naturligtvis skett stora förändringar inom svensk kapitalism och därmed klassamhället i Sverige under de sista 30-40 åren. Frågan är vilka klasser som finns idag och är relevanta att tala om liksom var de viktigaste konfliktlinjerna går, säger Göran Therborn.

Länk: Göran Therborn är tillbaka (Dagens Arena)

Målet är en stor klassrapport som utkommer våren 2018.

Dags att bryta dödläget
– Vi har länge saknat en ny uppdaterad klassanalys av Sverige, säger Daniel Suhonen, chef vid Katalys. Det är många som efterfrågar att veta mer om klass i dag, men det har saknats uppdaterade underlag. Därför är det så glädjande att Göran Therborn vill leda det här arbetet i samarbete med oss.

– Ska arbetarrörelsen bryta dagens dödläge måste man ha en bild av vilka villkor, värderingar och intressen dagens arbetarklass och olika mellanskikt i samhället har, menar Suhonen.

Olika delanalyser
Förutom en ny uppdaterad klassteori och en statistisk undersökning kommer också en rad samhällsvetare och forskare att bjudas in. Tanken är att de ska bidra med studier av kapitalkoncentrationen i näringslivet, mediemakten, den nya medelklassen, prekariatet, könsojämlikheten och det nya arbetslivet och andra teorier och perspektiv som kan utvidga och förnya förståelsen av klass.

Arbetet kommer att ledas av en styrgrupp under ledning av Göran Therborn och Daniel Suhonen och inleddes med en konferens i Stockholm i början av februari.

Katalys är ett oberoende fackligt idéinstitut som arbetar med utredningar och opinionsbildning. Det gör man inom områdena välfärd, samhällsekonomi, arbetsmarknad och fördelningsfrågor. Institutet startades på initiativ av LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och SEKO.

I ett tidigare inlägg berättade jag hur en vanlig svensk börbolagsdirektör tjänar lika mycket som 54 industriarbetare. Så ser Sverige ut.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Den gamle och svansen

Hur var det de främlingsfientlige sa förr? ”Inte vill dom göra nåt, invandrarna, dom bara lever på bidrag. Åsså tar dom våra jobb”.

Hur är det Donald Trump resonerar? ”Media bara ljuger. Jag stöder mig på fakta från media”.

Än är inte den siste idioten född. Fast rent biologiskt är det onekligen intressant att det första trollet nu har flyttat in i Vita huset.

Ett troll. Det finns. Det har flyttat in. Trollet som finns har flyttat in. Det är ett troll. Vem kunde tro det? Who would believe this?

Med hela sin svans.

### För övrigt är det fortfarande vansinnigt roligt att nynorskan så tydligt definierar vad ”trump” står för.
### På nynorska betyder ”trump” egen och tvär karl, tvång, press, makt, hård metod.
### … och gevärskolv. Där tog det roliga slut.

Grislöner i klassamhället

– en bloggserie från 2017, siffrorna i ingressen är från 2015

Arbetsgivarnas i Svenskt Näringslivs vd: 490 000 kronor i månaden.
Industriarbetare: 29 022 kronor i månaden.

Det svenska lönesystemet står stadigt. Klyftorna har aldrig varit lika stora under hela min levnad. Grattis, klassamhället!

En gång trodde jag att början till Sveriges framtid fanns i en analys som vi behövde bli klara med. En klassanalys.

Det tror jag fortfarande.

Hur tänker du? Tänker en pensionerad småbonde från Östmark annorlunda än en arbetslös före detta metallarbetare i Lesjöfors? Tänker en nyutbildad läkare i Arvika på ett annat sätt än en romsk man utanför min Konsumbutik i Forshaga? Tänker Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne, hon som tjänade 490 000 i månaden år 2015, annorlunda än en av ”hennes” industriarbetare som bara tjänade 29 022 kronor, samma år?

Naturligtvis gör de det. Det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande. Du tänker som du är.

En genomsnittlig kvinna i LO tjänade förresten bara lite drygt halva Lemnes månadslön 2015. På ett helt år. Lemne är ändå inte värst.

Där har du bilden av vårt vackra land.

Största skillnaden sedan 1950
En del i klassanalysen håller LO i Sverige på med, även om de antagligen skulle använda en annan term för sin undersökning. LO tar regelbundet reda på hur mycket makteliten i Sverige tjänar. Nu har årets rapport kommit. Den visar att maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningen började år 1950.

1950 tjänade en svensk i makteliten motsvarande 11,1 industriarbetarlöner.

1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare som minst. Då tjänade en person i makteliten motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.

2015 var skillnaden alltså 18,7 industriarbetarlöner.

Det är klass på de svenska skillnaderna.
Då har jag ändå inte berättat om finaste eliten än.

54 gånger mer
Jag har inte kommit till de allra fetaste direktörsinkomsterna. Med makteliten menar LO knappt 200 personer på höga poster inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är dem de undersöker för att visa på skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster. Tanken är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut.

Det är ditt samhälleliga vara som bestämmer ditt medvetande.

Nå, i LO-rapporten analyseras inkomstutvecklingen för tre delar av makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Skillnaderna mellan de tre grupperna är stora.

Talar vi om värstingarna, 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, så blir bilden ännu bedrövligare. Det är framförallt denna ekonomiska elit som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena. År 2015 hade de 50 direktörer som ingår i urvalet en högre relativinkomst än någonsin tidigare.

2015 tjänade en svensk i den högsta ekonomiska eliten motsvarande 54,3 industriarbetarlöner. Nära 20 miljoner kronor om året.

Tjohoo!

Aldrig varit sjukare
Den inkomst som LO mäter för makteliten är den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2015 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten (alla 200 makthavarna) 6,57 miljoner kronor. Samtidigt tjänade en genomsnittlig industriarbetare 351 741 kronor.

Makteliten: 542 046 kronor i månaden.
Industriarbetaren: 29 022 kronor i månaden.

Som sagt, grattis klassamhället!
Du har sällan mått bättre.

Sedan 1950 har du aldrig varit sjukare.

### Länkar:
Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Två egna underhållare

1.
”Egen och tvär karl, tvång, press, makt, hård metod”.
Var det inte det jag trodde. Nynorska språket har genomskådat Trump för länge sedan.

Jaså gevärskolv också.
Stackarn.

2.
År 2011 köpte underhållaren Kjell A Nordström ett 19 kvadratmeter stort hus innanför ringmuren i Visby för 2,95 miljoner kronor, skrev DN. En miljonkåk på det Gotland han hånar när han inte hånar Värmland.

19 kvadrat. Ont om skräpyta.
Stackarn.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

Äntligen fattar jag varför en är som en är

Vår kommun har samarbetat en del med Darkhan i Mongoliet. Det har alltid känts bra.
Jag börjar förstå varför.

Saken är den att jag brukar fylla år ungefär en gång per år. I år inföll detta den 12:e januari. Det är därför jag inte bara bär initialerna SOS, i det militära heter jag dessutom 112.

Av detta förstår var och en att jag är en hjälpsam typ men räddhågsen och krismedveten. Det beror på namnen.

Här ruvar en katt
Nåväl, år fyllde jag och presenter fick jag, för så lever vi våra liv, den kära vännen och jag. Nuförtiden brukar det ligga läsbarheter i paketen. En av böckerna jag fick var Svenska uttryck och deras ursprung. Författaren heter Kerstin Johanson och jag älskar den redan. Här är en av hennes förklaringar:

”Ana ugglor i mossen
Misstänka något skumt, ana oråd

Uttrycket är ombildat efter danska Det er ulve (vargar) i mosen, där ulve har förväxlats med ugler (ugglor). Se även Här ligger en hund begraven. Samma misstanke kan uttryckas med Här osar katt.

Motsvarande uttryck i andra språk:
Det luktar råtta (engelska) Smell a rat
Det är en fisk under stenen (isländska)
Det finns en instängd katt (spanska)
Här ruvar en katt (italienska)”

Arbeta svart kommer inte från någon illojal typ i svenska skattesmitarkretsar som vill lura oss andra på välfärd och sig själv på pensionen. Det kommer från efterkrigstidens Tyskland. Landets återuppbyggnad krävde mycket arbete och många behövde arbeta sent på kvällen när det var mörkt. Detta var den ursprungliga innebörden av att arbeta svart, skriver Kerstin Johanson.

Det var en annan femma kommer av ordstävet Det var en annan femma, sa bonden, skrev en sjua.

Gå på i ullstrumporna kommer av gamla tiders halkskydd. Folk drog ett par ullstrumpor utanpå skorna för att inte halka på de isiga vintervägarna.

Tag och läs!

Då blir jag farlig
Den andra boken jag fick var Faktakalendern 2017. Att ge mig en sådan skrift är riktigt farligt. Snart läser jag högt ur boken för frun medan hon förgäves försöker koncentrera sig på ett intressant tv-program i en annan kanal än den jag utgör.

– Visste du att jordens landmassa expanderar? Landytan har växt med motsvarande ett Uppland de senaste 30 åren.

– Visste du att Wal-Mart i USA är världens största företag och gör en vinst på nära 15 000 miljoner dollar om året?

– Har du hört att vi fått fyra nya grundämnen?

En ruta på drygt sju meter
Höjdpunkten blir när jag hittar tabellerna med befolkningstätheten i världen. Snart ber jag henne att leta fram miniräknaren och börja dividera. Om Monaco är tätast i världen med 18 932 invånare per kvadratkilometer, hur stor ruta får då varje monegask att röra sig på? Svar: 7,25 gånger 7,25 meter.

I Singapore blir rutan 11 gånger 11 meter och i Sverige 213 gånger 213 meter. Vi har plats för fler i detta land, tro inget annat.

Glesast bor de i Mongoliet. Det är världens mest glesbefolkade land med två invånare per kvadratkilometer. Varje mongol har 707 gånger 707 meter till sitt förfogande.

– Hallå. Hallå! HÖR NI MIG?

Barndomens vilda vidder
Det är nu jag börjar inse varför jag är som jag är. Gripen av forskarnit letar jag fram en karta och ritar upp min barndoms vilda skogar, älvdalar och stormossar i trakterna av Ängebäckstorp. Det ligger några kilometer söder om Sutterhöjden i nuvarande Karlstads kommuns östra glesbygder. Samtidigt räknar jag på fingrarna hur många som bodde på gårdarna där i mitten av 1960-talet.

Frun vet hur jag är. Nu berättar miniräknaren varför.
Vi bodde glesare än i Mongoliet.

Löparlärdom nr 147

Löparlärdom nr 147: Läs en löpartidning.

Själv har jag i många år haft Springtime/Runners World som inspirationskälla. Det är den än, fast min entusiasm för bladet minskat. I några år fick jag äran att skriva krönikor där, det var stort. Läs mer om hur det samarbetet startade och även hur hur tidningen Springtime kom till: Mina löparguruer: Nils Lodin

Numera saknar jag Rune Larssons betraktelser i tidningen.

För två år sedan skickade jag in en lättsam text om mitt envetna projekt att springa alla gator i min kommuns tätorter, gatuplock som jag kallar det. Då fick jag svaret att de nyss gjort om tidningen, så den gick inte att publicera.

Tidningen är snyggare redigerad än på grundaren Nils Lodins tid, grundligare genomarbetad och med genomgående mer helsvenskt material än då. Men själen, själen! Alldeles för lite texter på ren motionärsnivå, för oss som också älskar att löpa men inte kommer att klara 42 195 meter på 2:40, ens i den platta staden Berlin.

Alldeles för få förvåningar.
Nästan inte ett leende.

### Apropå mitt skannande av kommunens gator. Kul när en av bloggarna på marathon.se berättade att nu hade han också börjat med gatuplock.
### Den träningsformen har alltså lilla jag namngivit.
### Jag var näst först med ordet på nätet. Google hade bara en träff till när jag lanserade det. En karl som skrev om dåligt knark han köpt på gatan… Vad är slikt gatuplock mot ett lyckligt runners high borta vid Brårudsmossen i Sunne?

Platt ingenting är sådant plock.