Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.
– Lär av sporten!
Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.
Dessutom står jag för de tre orden.
De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.
Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.
En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.
Han som tog ett skutt
Sportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:
En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.
Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.
Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.
– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
När sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?
– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.
”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.
Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.
Allt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.
Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.
Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.
Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.
Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?
Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?
De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.
När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.
Finns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?
Jag längtar efter kammarmusikståupp.
Karln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.
