Prepper, social matbutik och flyktingstängsel

Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.

Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.

Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.

Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.

Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.

Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.

1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.

1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.

## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck. 

Elsa Beskow förklarar

Olles skidfärd

Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!

Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.

*

När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.

Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”

Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.

Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.

Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.

Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.

Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.

Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”

Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.

”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”

*

Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.

En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.

Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!

Veckans gofika

Visst har jag gjort budget för det nya livet. Ifall. Veckans gofika på lokal sker i bibliotekscafé på annan ort, det är tisdag och i min värld är semlan lovlig. 52 kronor med kaffet. God. Jag behåller kvittot.

Bredvid fatet mumlar Göran Greider klokskaper i en öppen bok, mitt i solstrimman:

”De bästa socialarbetarna
kommer själva ur den svenska misären.
Jag vet en som nu ringer på dörrarna
i det hyresområde där han växte upp.”

Sol över textilorten, hjulen rullar och tangentborden rasslar men jag tänker på den som ringer på dörrar.

På semlor som inte finns.

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

Röde Orm och Sigtrygg#
Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

Rösten skickar ut mig i världen

Bokcirkel

”Nytt liv, nya möjligheter”. Nja. Riktigt så hurtiga har inte de senaste två veckorna varit. Optimist är jag men inte positivistkonsult, jag vill helst se framåt med egna ord.

Fast visst har mycket kul hänt, dessutom har jag haft tre aha-upplevelser när jag boat in mig i Efter Arbetslivet-tillvaron och nog har jag fått ihop sju kassar med gamla papper att slänga. Varför måste jag vänta till 65 innan jag började dö’städningen, förresten?

En dag är jag trött på att bära papperskassar. Sju? Det räcker inte. Då hör jag en röst inom mig. Gån ut och möt människor, säger den. Du måste försöka träffa lite folk. Biblioteket, tisdag, 18.00.

På pirriga ben stolpar jag iväg till biblioteket och mitt livs första bokcirkel. Där sitter vi snart, ett gäng bokslukare i vuxen ålder och jag, och pratar läsning. Det här kan bli bra.

Inte en enda gång under kvällen får jag lust att titta på Facebook.

# Kommer hem, klickar fram vår cirkelledares bokblogg, surfar runt på den en lång stund: www.fiktiviteter.se. Ett av hennes mål för året är att bokvägen ”besöka” tio länder hon aldrig tidigare läst.
# Hon skriver här också: www.kulturkollo.se.
# Nu ska jag läsa första boken. Var det 16 februari nästa gång?

Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Tvärtomspråket frodas

Ordet motsats har ingen motsats, läser jag i bladet.
Det är möjligt. Men tvärtomspråket frodas, så mycket vet jag.

Säger någon ”Det är lugnt”, då vet en att stackarn är stressad.
Säger någon ”Vi börjar så”, då vet en att det är det sista han gör i den saken.
Skriver någon ”Svenska folket” längst ner på ett flygblad, då vet en att det inte är folk, det är fähundar som hållit i pennan. Fähundar med storhetsvansinne.

Jag längtar efter en grekisk domare
med frisparkspray.

Sten vid havet### Människor i SD-jackor har setts dela ut flygblad, bland annat på den grekiska ön Lesbos.
### På flygbladen förtalar de vårt land.
### Om den poesi från just Lesbos som fortfarande lever efter över 2 500 år nämner flygbladet tvärt intet. Förtalare ser sällan vackerheten i världen.

När halva människosläktet saknar inflytande

”En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva människosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.”

Först kan jag inte bestämma mig för vilket citat av Andrea Andreen jag ska använda som ingress för dagens blogginlägg. Det ovan eller det nedan:

”Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.”

Bägge är viktiga men nu har det gått några dagar sedan föredraget och jag har hunnit läsa boken om henne. Jag valde rätt.

Fred och jämställdhet
Andrea Andreen (1888-1972) var läkare, sexualupplysare, fredsaktivist, radikalpacifist och kämpade för jämställdhet mellan könen. Hon hade två mål i livet: en värld utan krig och ett samhälle där kvinnor och män har lika mycket inflytande. Hennes biografer anser att hon som medlem av Fogelstadgruppen blivit orättvist bortglömd, bland de andra pionjärerna.

FörfattarnaDet är lördag i november, Karlstads bokcafé har en fin programhöst och den här eftermiddagen är det Andrea Andreens syskonbarn Elisabet Larberg och Magna Andreen Sachs som berättar. Nyss gav de ut biografin Andrea Andreen: för livets skull. Klockan är tre och cafélokalen på Gjuteriet är mer välbesökt än på länge. På blädderblocket står åtta namn. Eleonore, Elin Wägner, The Svedberg, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Will Forbes, Eugenie Cotton, Hillevi Svedberg. Alla är de människor som betytt mycket för fredsvännen och kvinnosakskvinnan Andrea. Nu bildar de ram i Elisabet Larbergs föredrag om den spännande mostern.

Mamman Eleonore, författaren Elin Wägner som väckte Andrea för radikalpacifismen, The Svedberg, Nobelpristagare och hennes förste make, Ada Nilsson, kollegan ibland annat i sexualupplysningen, Elisabet Tamm, ägaren av godset Fogelstad där Kvinnornas Medborgarskola startades, Will Forbes, diabetesspecialisten som hon träffade i USA och som blev hennes livs kärlek, Eugenie Cotton, ordförande i organisationen Kvinnornas Demokratiska Världsförbund som Andrea var med och startade efter kriget, Hillevi Svedberg, dottern och medresenären med vilken hon bland annat delade redaktörskapet för tidskriften Vi Kvinnor/Vi Mänskor åren 1967-1971.

Längtar efter en borgerlig vänster
Elisabet Larbergs berättelse får mig snart att längta efter något som en gång fanns och var viktig vid demokratins genombrott i Sverige. En borgerlig vänster. Det var frisinnade de kallade sig, många av kvinnorna som Andrea Andreen slog sig samman med i det politiska arbetet för fred och kvinnosak. Långt senare skulle Andrea bli beskylld för att vara kommunist, något som författarna av biografin förnekar att hon var.

Det var tidsandan. Andrea begrep att ville hon kämpa för internationell fred måste hon samtala med båda parter i det kalla kriget. Alltså gjorde hon det. Den gången räckte det att åka till Moskva och tala fred med ledarna där, för att bli beskylld för att vara kommunist. Trots att hon reste flitigt åt andra hållet med. Inte blev det bättre när hon fick Stalinpriset av de sovjetiska ledarna.

Socialdemokraternas kvinnoförbund, där hon var medlem, ställde henne inför ultimatum. Du får välja mellan att vara medlem hos oss eller i Svenska Kvinnors Vänsterförbund. SKV hade en gång hetat Frisinnade kvinnor och fått sitt nya namn när man ville bredda förbundet, så att både socialistisk vänster och borgerlig vänster skulle kunna arbeta tillsammans för fred och jämställdhet.

Andrea valde freden och jämställdheten. Trots att så många ville påskina att SKV var en kommunistisk täckorganisation.

Elisabet Larberg berättar vidare. Vi smuttar vårt kaffe och själv längtar jag som sagt efter en borgerlig vänster. Också. Efter föredrag och fika är det frågestund som vanligt.

– Ja, hon var god vän med Alva Myrdal och Inga Thorson.
– Ett motto hon ofta använde kom från vännen Elin Wägner. ”Mänskligheten måste avskaffa kriget innan kriget avskaffar mänskligheten”.

Som en spännande film
Boken
Några dagar senare har jag hunnit läsa boken. En fin skildring av en orättvist bortglömd pionjär var liv känns som en spännande film. Pionjär bland kvinnliga läkare, hälsofrämjare, tidig förespråkare för insulin i Sverige, innan dess kemist och medhjälpare till Nobelpristagaren The Svedberg, flitig sexualupplysare, organisatör, redaktör och skribent. Expert i Befolkningskommissionen och i den kommission som undersökte om amerikanarna bedrivit bakteriologisk krigföring i Korea. Motståndare mot atomvapen, tidig vietnamdemonstrant. 1946-64 var hon ordförande i SKV, sa jag det?

Efter förordet finns ett kort kapitel med Andreas egna ord, de som jag citerar nedan. Därefter går författarna igenom hennes härkomst och ungdom, Uppsalatiden och medicinstudierna, läkargärningen, arbetet med befolkningsfrågan, kvinnornas fredspolitik, hennes resor och omfattande internationella engagemang, Koreakriget, Stalinpriset och människan Andrea Andreen. I biografin ger olika släktingar var och en sin bild av henne. Den avslutas med en tidigare otryckt essä, Kvinnorna och samhället, som hon skriv 1965.

”I våra dagar lever alla jordens kvinnor i manssamhällen.”

Sa jag att hon som läkare var en tidig förkämpe för kvinnlig idrott? Då, när idrottens pampar gärna hävdade att det skulle vara skadligt för kvinnliga bäckenbottnar att springa och hoppa.

Jag tycker om den förkämpen.

Andrea Andreen 1917Andrea Andreen: 
FÖR LIVETS SKULL

Ingenting kan vara viktigare för oss människor än att skydda livet på denna planet, som är vårt gemensamma arv. Ingenting kan vara viktigare än att skydda våra tillgångar och bruka dem med visdom.

Bättre kan man inte skildra vårt gemensamma arv än Harry Martinsson gjort i ANIARA:

(…) klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung. (…)
(ur sång 79)

Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.

En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva mänskosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.

I vår tid med dess väldiga, snabba förändringar på alla områden blir bristen på kvinnor bland världens ledare än mer ödesdiger.

Därför måste kvinnornas inflytande på världens ledning växa snabbt.

Det gäller att stödja alla strävanden till ökat kvinnoinflytande i samhället och därmed vinna en bättre balans – ett mänskligare samhälle.

Måhända är ökat kvinnoinflytande också en väg att rädda mänskligheten från undergång. Mycket talar för att kvinnor i stort sett är mer medvetna än män om nödvändigheten av att undvika krig i kärnvapnens tidsålder, när man önskar en framtid för mänskligheten.

Andrea Andreen
Vi Mänskor 1970 nr 4

Kommande program med Karlstads bokcafé

Onsdag 18 nov: Ingrid Carlgren – Hur kan vi återta skolan som en samhällsbyggande institution för demokrati och bildning?
Lördag 21 nov: Yvonne Hirdman – Medan jag var ung, egohistoria från 1900-talet.
Tisdag 24 nov: Helene Lööw – Nazismen i Sverige 2000-2014.
Onsdag 2 dec: Annika Jonsson – Döden och banden som finns kvar.

Läs mer om programmen här.