Läsning – Sida 29 – SVENSSONS SLÄNG

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Fääääärdig, pryd stången!

Majstång kommer av verbet maja som betyder pryda.

Ne.se berättar att på senmedeltiden och senare drog djäknar, gesäller och drängar omkring med majstänger, när de uppvaktade borgare och bönder. De sjöng och hade upptåg för sig för att skaffa mat och dryck till sin vår- eller sommarfest.

Trevlig midsommar och tack för att du hittat hit under året. Det har gjort mina dagar gladare.

Trivs.

### … och där blev jag klar med det stora frilansjobbet från i vinter och vår. Blir en del finlir innan tryck men det räknas inte.
### Ledig på heltid nu?
### Sällan.

Majken Johansson och smörblomman

Jag har många luckor. En människa kan inte läsa allt och jag har tvingat mig igenom så många tillfällighetstexter genom åren, för filmjölkens skull och för att jag ville.

I stället.

Nå, planen rullar på. Nu tar jag itu med Majken Johansson. Läser på allvar poeten ”Ma-haha-jken Joha-honsson”.

Solen skiner, åskan mullrar i väster, skatorna matar nyskalingar och hade jag suttit i skugga hade det varit 28 grader varmt.

Diktsamlingarna i början tycker jag om.

”En gång av slump en gång i månaden /
öppnar sig skrivbordslådan /
och en halvskriven dikt flyger ut i rummet /
flaxar omkring och landar på skrivmaskinen”

Det hon publicerar efter omvändelsen säger mig mindre. Fast 1989 skriver hon bland annat Liten endorfintrilogi. Sådant triggar alltid igång den här kroppen, särskilt när jag har nyköpt gps-klocka men inte får springa.

Dikten Ambition är tryckt samma år:

”Jag vet så mycket om att längta /
att jag tänkt /
börja längta /
också åt alla dem som ingen längtan har kvar”.

När boken med hennes diktsamlingar är läst fotograferar jag den i gräset. Efteråt, då bilden ska publiceras, upptäcker jag att frälsningssoldaten Johansson tycks hålla i en smörblomma på vår tomt. Det ser så ut.

Nu har åskan slutat mullra runt omkring oss och det är bara 25 grader varmt. Jag går för att läsa mer om Majken Johansson och Lundagruppen.

Smörblomman har fullt upp med sitt.

Det mesta som är kass börjar med klass

Jag har min Att göra-lista för livet efter arbetslivet. Tredje punkten är: läs en klassiker i månaden. Minst. Nyss satt jag i solen med Det ondas blommor av Charles Baudelaire. Den ska inte läsas av naturälskande 65-åringar när lövsångaren viskar fem meter bort, så mycket vet jag. Hur viktig boken än var för modernismen.

Fast visst finns där enstaka dikter och rader som fortfarande talar till mig, även när jag slutat gymnasiet. Här är en: ”… så skön som dårars dröm kan ej de vises vara”.

Ibland vill jag inte vara klok. Ibland vill jag inte vara förnuftig. De där dagarna när jag håller med den drömmande dåren på min högra axel:

– Skriv inte en massa kompromisser på bloggen du har! ropar han och knyter näven. Vi har för mycket kompromisser och försiktighet. Skriv att det enda som kan rätta till alla problem på jorden, utom ditt höga blodtryck, är om vi gör världen rättvis och avskaffar klassklyftorna.
– Fasen vet om det inte skulle hjälpa mot trycket ditt med. Det finns ett skäl till att det heter förtryck.

Ibland önskar jag att jag var som han. Det mesta som är kass börjar med klass.

Den ramsan älskar jag redan.

När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.

Ni borde skämmas

Enkät i VF om förskolepersonalens arbetskläder.

Du vet hur det är med kommunenkäter till tidningarna. Eller, det kanske du inte vet nej. Det är ett skitjobb för den journalist som ska göra enkäten. Alltid är det några som krånglar och låter bli att svara, eller så svarar de på en annan fråga som är lättare att motivera.

Journalistiskt skitjobb men bra läsning när sammanställningen väl är tryckt. Sedan kommer korrigeringarna.

Här följer en sådan korrigering från signaturen Arg skattebetalare. Vad är det för en djuping som har svarat för Forshaga kommuns räkning i Värmlands Folkblad den 2 maj, på frågan om huruvida förskolepersonalen får arbetskläder? ”Opersonliga ytterkläder att låna” står det. Vad innerst inne i glödheta är det för sorts kläder? Bär min kommuns politiker personliga kläder de, kanske tjänstemännen med, men förskollärarna i barnkommunen får dra på sig ett opersonligt plagg? Hur är det plagget knäppt?

Hela svaret är knäppt, märker ni inte det?

Lilla och stora surheten
Förlåt, men ibland blir en sur. Det första jag som mångårig make till en förskollärare blir sur på är att ingen enda i förskolepersonalen tycks känna till dessa opersonliga plagg som de har rätt till. Det är den lilla surheten. Den stora surheten är denna eviga genusfråga.

Kan någon politiker i barnkommunen Forshaga eller andra berörda kommuner ärligen förklara för mig och sin personal vad det är som gör att gatukontorets folk får arbetskläder men inte förskolornas personal?

Om ni inte vill erkänna det ens för er själva, så kan jag avslöja hur ni tänkte. Det beror på att de som sköter gatorna har snopp, tänkte ni. Och då är det ju skillnad.

Ni borde skämmas.

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Jag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Prova gärna hamburgarn

Nu tar bloggen helg ett tag. Den ska äta ägghalvor, springa skogsrundor och lyssna på fågelsångare. Har du läslust likafullt, så rekommenderar den ödmjukt att du klickar på de tre strecken (”hamburgarn”) längst upp på sidan. Bakom strecken finns en meny.

Matnyttig?
Det avgör du.

Besöker du Svenssons släng via dator så ser du förmodligen menyn i klartext redan från början, vete hundan hur det går till.

Trevlig helg!

Huset rekommenderar:
2011: Hur var helgen? Jo tack.
2013: Löparlärdom nr 1-25
2013: 24:7-dieten

”Dags att deportera dessa snyltande parasiter”

Förra året blev 44 amerikaner skjutna av muslimska terrorister, skriver Jeremy McLellan och fortsätter: Som en jämförelse blev 52 amerikaner skjutna av småbarn.

Toddlers, kallar han de små. Ett vackert engelskt ord för en grupp mördare. Detta reser frågan, fortsätter Jeremy, varför regeringen inte gör mer för att försvara oss mot småbarn?

– De delar inte våra värderingar. De talar knappt engelska. De stjäl vår välfärd. De har inga efterfrågade färdigheter. De är benägna till arga utbrott. Värst av allt: många av dem är inte ens kristna. Hur länge ska det gå innan vi säger att nu räcker det – och deporterar dessa snyltande parasiter en gång för alla?

Varför skrev inte jag detta? noterar jag avundsjukt i kanten. Sedan klickar jag för att kolla vad Jeremy McLellan är för en.

Hans parallell är underbar. 52 om året alltså, på grund av en dåligt hanterad vapenkultur.

### Jeremy McLellan är en amerikansk ståuppkomiker som även publicerar sig på internet.
### Här är en annan av hans texter, från Facebook:
### ”Modest Proposal: If we’re going to ban Muslims from coming into Western countries, maybe we should stop sending Western soldiers into Muslim countries.”