Familjen – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

Att fånga kärlek i burk

Onsdag 12.15
Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.

Gôtt fikabröd.
Hittills ingen värk.
Hör varenda frasande i hela huset.

Onsdag 12.21
Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.

Älskar den.

Onsdag 12.31
Hämtar påtår.

Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.

– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.

Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.

”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”

Onsdag 12.48
Jag köper bullar med hem.
Två saffranstosca.

När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.

Två burkar, en kärlek och ett snöre.

– Ge mig Molkom 1

Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.

”Tel. 1” – bara en sån sak.

Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.

Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb.
– Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt.
Det blev talesätt i familjen sedan.

Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.

Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt?
Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?

### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva.
### Banktjänstemän måste vi också vara själva.
### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.

Overshirt.
Vilket jädra namn.

– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Mormor och Stranna

Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.

Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?

Måste undersöka saken.

### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först.
### Samt deklarera.

Fakta: skogsfinnarna.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

Den slutliga bekräftelsen

När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt.
I år fick det bli en familjehistoria.

Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia.
– Litteraturhistoria?
– Absolut.
– Stavhopparhistoria?
– Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört.
– Din egen privata historia?
– Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.

Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.

Dags att öppna kepsmuseum?
Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:

”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.”
Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat.
”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”

Jag finns!
Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.

Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte.
En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.

Jäspalt va coolt.

### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende.
### Frågor på det?

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Utskälld med all rätt

Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell.
Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan.
Sedan blir jag utskälld.

Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter.
– Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig.
– Ska du också bli sån, säger hon.

Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade.
Banne mig.
Alla förstår inte att det är fejk.
Banne mig.

Tack
Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.

Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.

Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.

En i vedledet

Varje gång jag klyver ved känner jag hur jag står i ett mångtusenårigt led av gamla gubbar med yxa i näven.

Det var bara det.

Trivs.