Familjen - SVENSSONS SLÄNG

En mycket enskild firma

Den kära vännen, tillika oavlönad ekonomichef för min medvetet undersysselsatta enskilda firma rapporterar:

– Jag har kollat ställningen på firmans konto.
– Bra. Hur mycket har jag?
– Totalt?
– Ja.
– Elva öre.

Vi vandrare

Inlandsisen vandrade in.
Värmen vandrade in.
Tövädret vandrade in.
Jägarna/samlarna vandrade in.
Språket.
Jordbrukarna vandrade in.
Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.

Svedjefinnarna vandrade in.
Näverskon.
Många industriarbetare vandrade in.
Släkten Bernadotte vandrade in.
Släkten Kirchsteiger vandrade in.
Armand Duplantis.
Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.

Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul,
Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in.
Orden kaffe, språk och humor vandrade in.

Vi människor kom strax efter inlandsisen.
Vi är alla invandrare.

Vänta, vi kan ju faktiskt spinna

Lördag. Vaknar 04.30 diagonalt i sängen med huvudet intill den kära vännen. Så somnade vi, småpratande, och så har jag sovit hela natten. Hon andas hemtrevligt en decimeter bort och vore jag katt skulle jag spinna nu. Eller somna om.

Nu kan jag inte spinna och sällan somna om klockan halv fem på morgonen. Då får det bli nyhetsrundan i mobilen i stället, tyst och med ljuset bortvänt från henne. Lugnt och metodiskt följer jag listan som en snitsel, läser huvudnyheterna på webben hos var och en.

P4 Värmland.
SVT Värmland.
Nya Wermlands-Tidningen.
Värmlands Folkblad.
SVT Text.
SVT Nyheter.

Serien som förklarar oss
Jag har bokmärkt några andra svenska och utländska medier också men detta är den normala morgonrundan när inga större händelser hänt. Till sist klickar jag fram VF:s och Dagens ETC:s pdf-tidningar och börjar bläddra i dem digitalt. VF ligger redan i brevlådan, fast när jag väl hämtar papperstidningen någon gång på förmidagarna har jag i allmänhet redan läst de viktigare artiklarna dagen innan.

Nu har jag kommit till serien som min vän Lars Nilsson lärt mig använda som horoskop. Medelålders Plus. Lars metod fungerar fint har jag upptäckt. Jaha. Vi är gamla. Då vet vi det. Säg inget till nån.

Halvsover på min arm och lyssnar
Sakta börjar den kära vännen vakna. Snart ligger hon på min arm och halvsover medan jag spelar min Spotify-lista Bätterbeter för henne på mobilen.
– Det här är låtarna jag ska spela när jag får göra Sommar i P1, säger jag.
– Jaså du, det tror du.

Vi kramas länge medan vi lyssnar oss igenom hela spellistan.

Elmore James: Dust My Broom.
Sofia Karlsson: Till min syster.
Allman Brothers Band: Statesboro Blues – live at the Fillmore East/1971.
Barbro Hörberg: Gamla älskade barn.
Ulf Lundell: Rött.
Totta Näslund, Josefin Nilsson: Kosters klippor.
Bob Dylan: Maggie’s Farm.
Tom Petty: Runnin’ Down A Dream.
Lena Wisborg: Idas sommarvisa.
Ebba Grön: Staten & Kapitalet.

Vänta, viskar en röst inom mig. Vi kan ju faktiskt spinna.

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen.

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn.
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor.

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell.

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan.

Du är fin som du är!

En vän skriver om den grå november. Han är en lysande skribent och jag älskar hans texter.
Ändå. Tyst tyst för mig själv viskar jag till november att hon är fin som hon är.

Aldrig flammar soluppgångarna vackrare över De blå bergen borta vid vår horisont. Aldrig är det så roligt att trä på sig något nytt blinkande reflexarmband på kvällen när jag ska på Hittaut-möte vid vår friluftsgård. Aldrig känns färgerna i naturen mer avskalat rena om mornarna än nu.

Vi är färdiga för säsongen i trädgården. I höst fällde vi ett äppelträd som inte trivdes och ett päronträd som vi inte trivdes med. Nyss kunde vi tömma komposten på allt det riset. Trädgårdslandet är grävt, ena stubben uppbruten, diverse rabattkanter friserade, lagom mycket löv krattade, ängen har fått en del nya lökar och frön och alla fågelmatarna är uppsatta och påfyllda. Nu får mikroorganismerna och tiden göra sitt.

17 arter hittills
Den första arten vi såg vid matarna fredagen den 15 oktober när årets fågeltävling startade var en skata. Sedan dess har vi noterat talgoxe, pilfink, grönfink, blåmes, kaja, talltita, koltrast, björktrast, kråka, nötväcka, bergfink, stenknäck, sidensvans, domherre, gråsiska och gulsparv. En normal start.

Än så länge är pilfinken karaktärsfågel utanför köksfönstret. I går kom gulsparven. Kikaren bredvid kaffekoppen längtar efter stjärtmes, hackspett och nötskrika.

Nästa sommars stolpar
I år tog jag ledigt från arbetet med Hittaut-stolparna. De klarade sig bra utan mig. 721 personer passade på att registrera checkpoints, vilket är rekord. Några av dem långväga. Under pandemin har stolpletarna blivit dubbelt så många i vår kommun, precis som på många andra håll. Det känns fint trots allt och i fortsättningen är jag med igen.

Vid mötet härom kvällen fick jag tre kartprov av banläggare Björn med planerade stolpkontroller inför säsongen 2022. Det vattnas i munnen när jag tänker på att jag snart ska ge mig ut och rekognosera dem. Inte för att jag måste men för att jag vill. I februari ska kartan lämnas till tryck.

Skorna luktar skog och lycka.

### En helt annan lycka: Tack Nooshi Dadgostar (V) för bra jobb med att förbättra för de pensionärer som har det sämst.

### Tack även Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) för förhandlingsresultatet.

### Solidaritet!

”Hatt? Jag?!!”

Mina snälla syskon gav mig en hatt i present när jag fyllde 70. Efter ett tag förstod jag att det var en seriöst menad gåva. Farfar och jag hade vissa likheter, så varför skulle inte även jag kunna bära upp en Stetson?

Jo, jag vet. Det finns en rolig sång av Hasse & Tage om en blå Stetsonhatt. Klicka på länken om du glömt hur den låter:
Hasse & Tage: Stetsonhatt

På pirriga ben går jag Haga Nygata fram i klassiska kvarter i Göteborg. Mode Design Christine står det på en blå skylt. Vi kliver in, jag provar första hatten, nej den passar inte, och sedan en till, tack den passar men byt ut den bruna remmen runt skallen.

Klart.
Fort gjort, som alltid när jag köper kläder.

Eftersom det är år 2021 har jag förstås googlat i förväg och vet ungefär vad jag vill ha. Den hatten hade de. Han sitter kvar.

Ett nytt ord föds
Gatan är full av folk på fredagseftermiddagen så vi far till en rastplats i kanten av Änggårdsbergen och fikar där i stället. Hatten sitter fint, långt förbi påtåren.

Så där fortsätter det sedan hela helgen. När jag kommer hem till dotter med familj tar jag varje chans att få gå ut och hämta grejor i bilen. På lördagen är det konfirmation, bra, då ska väl en morfar kunna få klä upp sig kan jag tro? Är det fest efteråt i lånad lokal också? Hurra!

Kort sagt föds ett nytt ord i mitt liv. Hatt-tillfälle. En bra dag är en dag med många fina hattillfällen.

Kommunen kommer ju
Nu på måndag är det orienteringsmöte. Tveksamt, det låter mer som keps. Men vänta, visst har vi bjudit in kommunikatören från kommunen också?

Då ska man ha hatt.

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling.
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Spaden, Newton och greppet om Moder Jord

Konsten att gräva upp stubben och rötterna av ett nyligen fällt äppelträd.

Du gräver.
Och gräver.
Och gräver.
Gräver mer.
Lite till.
Hackar av rot.
Gräver.
Hackar, gräver, gräver och gräver.

Det är mycket intressant.
… och är du inte färdig så gräver du väl än.

### Stubbar av utlevda äppelträd vet minst lika mycket som Isac Newton om gravitationen.
### Inte är det dig han dras till, stubben.
### Om den saken finns en massa att säga.

Men spaden är fin.

Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.