Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.
Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.
Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.
Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av. – Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.
Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.
Bara sådär.
Den stunden när en människa säger så. Den stunden.
Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.
Inledning Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest. Historiker är jag inte. Inte jurist heller. Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.
Kyrkboken i Nor I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.
48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.
I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.
Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.
I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.
Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.
De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna. Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.
Sundstagymnasiet 90 år senare 90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv. – Använd det! säger han.
Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.
Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.
Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.
Jordbävning i Turkiet En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig: – Vill du åka till Turkiet i morrn bitti? Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT. – Va’ ska jag till Turkiet för? – Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.
Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss: – Är dom kurder i byn vi ska till?
Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.
Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).
Blombergsjoggen Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad: – Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna… Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.
Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).
Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.
Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.
Det fria ordet i Sverige Så långt mina privata anekdoter i ämnet.
Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:
1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck. 2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.
Det där var ju bra.
Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.
Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.
Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson. 24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.
Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.
Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.
Den moderna journalistrollen Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.
Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.
Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån. Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet. Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals. Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.
Där har ni rollen.
I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.
När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.
Han fick sina uppgifter.
Det fria ordet är alltid hotat Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.
Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.
Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).
Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.
Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.
Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.
Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.
Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten. Medieföretagen är rädda.
Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.
1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.
VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.
Men nåt hände.
1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade: – Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.
Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.
Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.
Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!
Det gick ju sådär.
1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.
Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär: – Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?
Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.
Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.
Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent. 2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.
I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.
Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.
Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors. Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag. NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.
Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.
Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:
1. Norge 2. Estland 3. Nederländerna 4. Sverige 5. Finland 6. Danmark 7. Irland
Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.
Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.
Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).
AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.
Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.
Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.
Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut. Internet har ingen ansvarig utgivare.
Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått: – Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!
I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.
Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin. Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.
Våra vänner B & P kommer med present. Någonstans i världen har de hittat en galge från en herrekipering i Molkom.
”Tel. 1” – bara en sån sak.
Gamla kära Juhlins. Där köpte min fru sina första par jeans, ty affären sålde benkläder även till unga damer. 50 år senare skaffade vi vår sista dieselbil hon och jag. Skodan var denimblå, då gav namnet sig självt: Juhlin.
Klädhandlare Juhlin kunde sitt jobb. – Svensson har konfektionskropp! sa han till min far och gjorde honom stolt. Det blev talesätt i familjen sedan.
Själva sitter vi med en nyfådd galge som möjligen är äldre än oss själva. Den får oss att minnas fru Sundelin i telefonväxeln, på den tiden när varje bakelittelefon satt fast i vägg och Molkom hade affärer.
Vad ska vi hänga på fådda galgen? Min nya overshirt? Visst var det bokhandeln som hade telefonnummer 2?
### Nu för tiden får vi sköta telefonväxlandet själva. ### Banktjänstemän måste vi också vara själva. ### Inte en människa säger att vi har konfektionskropp.
Overshirt. Vilket jädra namn.
– Växeln! Ge mig Molkom 1. Eller 2 om det är upptaget hos Juhlin. Jag behöver en nylonskjorta och Olle Hedbergs senaste.
Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.
Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:
Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram?Frågar åt en vän.
Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.
Hjärtan har alltid bultat Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.
Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.
Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.
-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av. -Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren. -Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.
Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.
Äpplen till hyreshusens barn Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.
– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.
Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.
Ingen har sån koll på monarkin som republikanerna. Alltså har Åsa Linderborg skrivit en 690 sidor tjock biografi över kungen. Alltså läser vi den i min vänsterbokcirkel.
Sida upp och sida ner radar hon upp detaljer ur Carl Gustafs liv. Från trampbilen på Haga till det där berömda bladet han vände.
Jag tror åtminstone att kaffeflickorna är med, har inte hunnit dit än. 690 sidor är mycket.
Fortfarande inflytande På sidan 246 skriver historikern Linderborg om Olof Palmes besvär med republikanerna i socialdemokratiska partiet. 1972 ska det bli partikongress och hur ska han få partiet med på Torekov-kompromissen? Den som handlar om att minska kungens inflytande men behålla monarkin.
Inget konstigt med det, S har stått för republik i många år utan att driva igenom partiprogrammet på just den punkten.
Nej, det är sista meningen i stycket om Palmes bekymmer som sysselsätter mina tankar, långt efter att jag bläddrat förbi sidan 246: ”På den här tiden hade medlemmarna fortfarande inflytande över politiken.”
En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.
Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.
Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.
Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.
Granskar granskarna Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.
Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.
Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?
Ny hagforsbok av Ninni Schulman En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.
