På söndagsaftonen gör jag en plan för bloggen.
Tisdag: Nå’t kåserande
… står det.
Inför detta meddelande känner jag stort vemod.
Etikett: Dumheter
Det vet en ju att det är organiserat
Kampanjen mot tiggarna i Europa är organiserad. En bekant till mig såg hur en av debattörerna kom åkande på morgonen i en flott Mercedes.
Hälften av pengarna en tiggerimotståndare får ihop måste han lämna ifrån sig, fast många försöker låta bli. Dyra mobiler har de också.
Måste de komma dragande med sina lattemuggar överallt?
Drönar är det minsta den gör
Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.
Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.
Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.
Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.
Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.
Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.
Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.
# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.
Tiggare ihjälfrusen vid värmländsk vägkant
En gång kom jag cyklande från Årjäng, tog åt höger i Södra Ström och fortsatte uppför backarna via Kalleboda, njöt av utsikten i Lenungen och kom småningom fram i Glava. Där såg jag mitt livs enda bilverkstad med blommor i fönstren.
Det var då. Nu bilar vi i andra riktningen men skogen är sig lik och vägen än mer. Har jag någonsin cyklat en lika krokig och backig grusväg? I Lenungen och Kalleboda sitter skyltar på tre språk vid vägkanten. VARNING! Brant backe, cykla sakta!
Vägrade hjälpa den fattiga
När det är några kilometer kvar till Södra Ström känner jag igen stenen med offerkastet. Bu’sten, namngiven av Kallbufjället. Bu’ som i bod, antar jag.
Sägnen berättar om en tragisk händelse. En kall och snöig julaftonskväll mot slutet av 1700- eller början av 1800-talet kom en kvinna gående. På armen bar hon sitt oäkta barn. Under dagen hade hon bett om husrum i en gård i närheten men fått nej. Husbonden ville inte ge husrum åt en sådan kvinna. Ett barn fött utom äktenskapet var en skam. Den skammen ville han inte dela.
På juldagsmorgonen far han med familjen till julottan. Då får de se kvinnan med sitt lilla barn i famnen intill Bu’stenen. Ihjälfrusna, halvt översnöade. Sedan dess har historien berättats från generation till generation. Hela tiden har människor lagt blommor eller ris vid stenen, till minne av den döda kvinnan och hennes barn.
Det fortsätter de att göra.
En hälsning till oss i dag
Vi stannar, plockar några färska blommor och lägger dem där de två dog. Där ligger redan ett stort och ett litet mjukdjur, några småslantar och minnesföremål och gott om blommor och ris från många år tillbaka.
(Texten fortsätter efter bilderna.)
Länge står vi tysta och hör den fattiga kvinnans och offerkastarnas hälsning, rakt in i svensk tiggardebatt sommaren 2015. Här har två barn lagt sina mjukdjur, till minne av kvinnan och spädbarnet. Vad lägger vi till kvinnan på trottoaren där hemma som behöver vår hjälp?
Hur långt är det i dag mellan hjärta och hjärta? Vilken skam och fattigdom skrämmer oss nu?
Dom som byggde landet
Strax därpå svänger vi in vid radbyn Långelanda. Där, i tingshuset, dömdes prästen Anders Lindbäck som tog livet av några av socknens fattiga med arsenik.
När vi kommer till Silleruds hembygdsgård sjunger Göran Samuelsson och de andra artisterna i Packmopedturnén ”Dom som byggde landet”. Publiken i slänten är full av 60-åriga proggare som reser sig och applåderar.
Än är landet inte färdigbyggt.
Mycket har hänt, mycket återstår att göra innan offerkasten bara är historia.
# Vid ett offerkast har någon dött en oväntad eller våldsam död. Den som passerade offrade ett mynt, kastade en sten eller kvist för att den döde inte skulle gå igen och för att skydda sig själv.
# På vissa håll trodde folk att ju större sten eller gren du la på högen, desto längre kunde du färdas utan att råka ut för olycka.
# På nätet hittar jag en bild från 1960-talet. Då var kvistarna större vid Bu’sten. Nu ger vi mest blommor och småsaker. Har rädslan övergått i hedersbevisning?
”Hata”?
Hata, uppmanar en erfaren värmländsk yrkesmänniska sina vänner på facebook. Det är så det har gått med samtalsklimatet. Förr var det de anonyma som hatade på nätet, gömda bakom mer eller mindre fantasifulla nics. Nu har hatet tagit ett steg till och uppträder i fullt dagsljus med eget namn och foto, till och med bland annars nog så sakliga samhällsmedborgare.
Svårare var det inte att fördärva tonen mellan människor.
Hur gör vi, den dagen vi vill vända på utvecklingen? Hur får vi en hatare att samtala som folk? Hur blir den trovärdig och saklig igen, som nyss uppmanade till hat på nätet? Det är ett så starkt ord.
Sådant funderar jag på i juli 2015. Arg är en ju själv ibland och elak med någon gång men dålig på att odla detta hat. Här är det mest hallonen som mognar. Samt en och annan nätsvamp.
Stilla lunkar semestern på. Om en skulle ta och plocka några kontroller?
# Jag söker på ordet näthat på Google.
# 428 000 träffar. Nej, nu har det blivit 433 000.
# Hur många behövs det?
Konsten att håna en hungrig
Vad hände egentligen med vårt land?
Torsdag. Jag sitter på rådhustrappan i Karlstad. Solen skiner över den internationella matmarknaden på Stora torget, det är knökfullt med folk som provar salamikorvar och franska ostar, äter kyckling med blue cheese, njuter av färgprakt och dofter och försöker förstå den ibland brutna engelskan från försäljarna.
– Gôrgôtt! lärde jag nyss en engelsman bakom korvdisken. Det betyder ”very good” på vår lokala dialekt, you see.
– Görrgöt, svarade han och log med hela kroppen. Kåmm å smaka, smaka görrgöt!
Skriker ut sitt förakt
Alla idyller är inte idyller. Efter en stund kommer två ynglingar och sätter sig en bit bort på trappan. De äter pommes frites ur varsin portionskartong. Han med den bullriga rösten och bakvända Grizzly-kepan har ätit fet mat förr, det kan inga trekvartslånga kamouflageshorts i världen dölja.
Nu kommer en kvinna och tigger av oss. När hon sträcker sin tomma mugg mot grizzlygossen skriker han ut sitt förakt mot den hungriga:
– NEEIJJJ! ropar han över halva torget. Hon fortsätter förskräckt. Själv har jag fem kassar med böcker, mat och blommor att vakta och tiger för en gångs skull. Inte en kontant krona i fickan.
Efter en stund kommer nästa kvinna med mugg. Hånfullt sträcker han sin nu urätna portionskartong mot hennes mugg, höjer rösten ännu mer:
– GÅ Å LÄGG DEJ!
Ännu en människa smädad. Nöjd lämnar han sin kladdiga kartong på trappan och går. Som ko från lort skulle de gamle ha sagt.
Aldrig somnat hungriga
När jag kommer hem letar jag fram en fem sidor lång artikel ur Expressen från den 3 november 1984 som jag sparat genom alla år. Författare är Tage Danielsson, rubriken lyder: Mordet på solidariteten.
Tages artikel är ännu mer sann i dag. Inte nog med att vi fått tiggare igen i Sverige. De får stå ut med att hånas av lönnfeta ynglingar med flottet drypande kring mungiporna. Dumdryga män som aldrig somnat hungriga en enda kväll i sina liv.
Vad hände egentligen med vårt land?
# För första gången får jag lust att sätta upp en handskriven ilskelapp.
# Din mamma jobbar här.
# Det var henne du hånade.
Spaden, jorden och maten
Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.
Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.
Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.
Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.
I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.
Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.
En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.
Här bor vi tätt.
Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.
# Mat kommer inte från Konsum.
## Mat kommer ur handen på en bonde.
### Allt börjar alltid med stål i jord.
Detta är intet
I dag blir det inget inlägg. Det är för soligt och fint och för mycket sommar. Eller så kanske jag har fastnat i en långsam bok, ett par löparskor eller bakom skjuvgräsklipparn.
Eller hur?
# Det brukar bli sommar varje år.
# Blir det någon ändring så säger jag till.
# Det ska vara ojämnt antal sådana här punkter, annars har jag räknat fel. Läs detta inlägg om du vill ha något att fundera på. Vi ses.
Sanningen om jobbena
– en dikt
”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
Ӂ inte jobber di,
bare lever på bidrag”.
”Ha ja hört”.
Viktor Root
# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre.
Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten
Sverige dör säger Telefonören
Telefonören ringer. Han är arg på alla dessa köpcentra som växer som maskrosor ur matjorden. Sverige dör, säger han.
– Nåja.
– Jo, nuförtiden går du ut och äter, in och skiter och det krävs milvis med filkörning för att du ska få lite frukost. Nu har till och med Säffle fått en asfaltplan med butiker en bra bit bort. Guttane, vad är det för namn?
Då går jag till bokhyllan. Säker är hon inte, bokhyllan, men det kan vara så att Guttane var ett stycke mark som en frigiven träl fick lov att bruka.
– Du ser, säger Telefonören. Det fungerade ett tag men nu är vi tillbaka i träldomen.