Tänk vad tiden går, säger Telefonören, tidigt en lördagsmorgon innan jag egentligen vill att det ska ringa. Ja-a, och tänk vad länge en är död, svarar jag.
– Eller hur. Det gäller att ta med sig nåt bra å läsa…
I hastigheten, framför badrumsspegeln, kommer jag bara på ett svar på hans infall.
– Å en bra dagkräm.
Telefonören svarar att det finns en bra en som heter Repair. Hur kan han veta sånt?
Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.
Hon fortsätter:
”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”
En syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.
Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.
Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss
Ett viktigt påpekande i valtider. Se upp med vissa partier.
Där finns det orm.
(Bilden från Långsjöns kaffestuga vid väg 50 mellan Ludvika och Borlänge).
Det finns oanade möjligheter.
Jag oanar hela tiden.
Oaningsfull är mitt andranamn.
*
Den är inte klokast som påstår det.
Tvärsäker käft och säker kunskap är sällan släkt.
Bildning, utbildning, inbillning. En ska bort och två ska inte tro att de är tvillingar.
*
Varför är städer så stolta? Jag längtar efter en blyg trottoar.
I genomsnitt är Hjortkvarn Sveriges roligaste plats. Därifrån har alla närmast hem.
– Var bor du?
– På Medelvägen i Genomsnitt.
– Den gyllene?
– Nej, men han ä’ nyligen asfalterad.
*
Den som klagar på att sommaren är för varm har ofta en bastu i källaren. Den som klagar på att det regnar för mycket plockar ofta ändå svampen.
*
Det finns inga mänskliga raser. Ingen tomte, inget skogsrå, inga troll. Jorden är inte platt. Namnet Jimmie kommer av det hebreiska Jakob och har invandrat hit.
Du ser nära ut på bra håll, sa hon till honom. År efter år. Till slut var det sant.
Erik Gustaf Geijer hade ett par nya skridskor under sängen när han dog. Målvakten Stefan Livh glömde fjärrkontrollen i kylskåpet. Vem vill inte bli förlagd?
Minne är för amatörer.
En rejäl glömska kräver år av träning.
Får en väldig lust att citera bloggen från den 10 december:
Landskap är tid som inte har bråttom.
Klimat är väder som har tänkt på saken.
Kärlek är när varje sinne blir saligt så fort det får chansen.
Alla sinnen du har.
Så där fortsätter det sedan.
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.
En del dagar i sommar och sensommar har jag tänkt att vädret kanske har bestämt sig nu och blivit klimat.
Vädret kan vi inte göra mycket åt men klimatet står på dagordningen, både den 14 september och alla andra dagar. Det kan vi faktiskt påverka.
Gör det.
En gång i tiden fick Forshaga besök av bajamaja-mannen. Han hade sitt intresse. Men livet går vidare och nya män med nya böjelser dyker upp i spalterna. Här är två:
– Bajs-mannen i Mariestad.
– Kylskåps-mannen i Hagfors.
Själv springer jag milrundor i hällregn, i dessa tider är det nästan normalt. Undrar vad tanken är med att ställa in kylskåp i hallen hos folk? Undrar vad den förste tänkte i Mariestad, när han skulle ringa och anmäla vad som hänt hos honom?
”Jo, det är så att det är nån som varit på toaletten här …och glömt att spola”.
”Ja ru, ja ru, ja ru. Å annars mår du bra?”.
Bajsmannen:
Okänd person bajsar i lägenheter i Mariestad
En dag tar jag med mig en 6-årig kompis på svamppromenaden. Det är ett lyckat val visar det sig, hans ögon sitter närmare kantarellerna än mina och under tiden för vi intressanta samtal. På ett vikt A4-papper antecknar vi sådant som vi ser. Hussvala, groda, älgbajs. Då och då viskar han ett halvhögt ”Där!”. Varför då? frågar jag till sist. ”Jag tränar, ifall jag får se någon svamp”.
Metoden fungerar, strax därpå hittar han några nya igen.
”Där!”.
Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.
Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.
Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.
En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.
Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.
Tvingas vända tre gånger
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.
I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.
Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.
Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.
– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.
Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.
En dag bara står den där. Vi är till sta’n och där har en människa plötsligt ledsnat. ”Uh va’ trött ja blir, ja’ vill inte…” sa hon. Jag tror hon sa det. Kanske var det något som chefen hade bestämt, kanske en kund som klagade eller så var det bara första dagen efter semestern. Den där sortens måndagsmorgon när du måste men inte vill.
Jag tror på det sista alternativet.
Kontorslandskap kallar jag bilden. Det är en stol, en riktig skrivbordsstol. Den står långt ute i vattnet, där Klarälven precis har svängt vänster vid Sandgrundsudden. Solen i Karlstad glittrar, det är 28 grader varmt i skuggan, just där har det aldrig stått en stol förut. Någonstans, i ett rum, fattas den stolen.
I dag är det första dagen efter min semester.
