Ord – Sida 31 – SVENSSONS SLÄNG

Alltför stora ord får din käft att växa

Sådant som jag tycker är fjantigt:
Att kalla snöröjning för feministisk.

En del kommuner röjer gång- och cykelvägar, förskolor, busshållplatser och trafikleder först. Det är svårare att gå eller cykla i 10 centimeter snö än att köra bil. Detta gynnar kvinnor mest, eftersom fler kvinnor än män cyklar, går och åker kollektivt. Samtidigt sparar samhället pengar när färre medborgare halkar omkull och bryter sig.

Allt detta är bra, bara plogningen i sig är snabb och effektiv efter den nya ordningen. Men snälla du, kalla det inte feministisk röjning. Du verkar bara löjlig.

Säg ”folkpartistisk gräsklippning”, ”vegansk gatsopning” och ”zenbuddhistiska vattentorn” högt för dig själv tre gånger, så tror jag du hör vad jag menar.

Alltför stora ord får din käft att växa fortare än förståndet.

(Tipstack till Gun-Britt Karlsson.
Bilden ovan föreställer en gubbplogning från forna tider).

När jag kommer i otakt med mobilen

En tvångstanke som drabbar mig allt oftare är att jag ska komma i otakt med mina kommentarer på Facebook, utan att märka det.

Plötsligt skriver jag ”Trevlig helg goding!” till en riksdagskvinna jag känner, ”Sötiz!” till min forne chef och ”Nu tar vi dom!” till en främlingsfientlig person jag stundom debatterar med. Mitt framför ögonen på släkt och vänner skriver jag, rakt in på det världsomspännande nätet där alla kan läsa det.

Hur jag kommenterar på den värmländska flygplatsens sida, när jag tror det är siklöjefiskets vänner, törs jag inte berätta här ens en gång. Då går jag väl och gör’t. Sedan åker både jag och flygplatschefen fast för tagande av muta.

”Har ni klämt dom på nån rom än?”

Tredje strängen

Tre strängar på min lyra. Jag kan vissla som en visselpipa och få möten att dra ut på tiden. Den tredje har jag glömt.

… jo just det. Jag glömmer fortare än min egen skugga.

I morgon ska jag uppträda vid boksläppet för Värmländska Författarsällskapets nya antologi Värmlandsvägar. Stadsbiblioteket i Karlstad, 13.00.

Det kommer jag ihåg.
En novell var det, va’?

Läser jag fort hinner jag hela.

– ”Lån”?! Nu betalar ni!

Först nej till lånord. Nu vill de gå vidare.

I nästa steg blir Sverigedemokraterna expansiva. Då måste Storbritannien, Amerikas Förenta stater och övriga engelskspråkiga länder börja betala för sig. Kravet är en miljon kronor till Sverige för varje fönster på varje hus i engelskpratarnas länder, eftersom de alltid har kallat fönstret ”window” utan att fråga oss.

– Window? Det är ju vårat gamla fina ”vindöga” för böveln! Nu betalar ni! Päj!

Världens löparklubbar blir skyldiga Sverige 10 000 kronor per medlem, eftersom de använt det svenska uttrycket ”fartlek” ända sedan Jösse Holmer uppfann träningsformen på 1930-talet. Amerikanerna flinar när de säger ordet, de borde egentligen betala ännu mer.

Om ”smorgasbord” tänker Sverigedemokraterna återkomma närmare jul, när silla går te.

… detta har en bror till en vän till mig hört, sent i fredags.

Och och och

Sverigedemokraterna vill utvisa alla låneord. Det är rejäla tag. Av uttrycket ”ärans och hjältarnas språk” blir bara ett ord kvar: ”och”. Resten är hitfraktat.

För att inte tala om ”demokrati”. Det ordet är importerat från strax hitom Särkland.

Nästa steg i SD:s programarbete blir att velocipeden, automobilen och tandborsten förbjuds. Tandborsten är kinesisk, för höge böveln. Den går bort! Varje riktigt blåögd karl bär gula tansebissingar i kors i truten, när han häver upp sitt stolta:

– Och och och.

Solen går upp och bokstäverna vill gå samman

Solen målar horisonten med bladguld. Medan jag häller upp lättfil och müsli står datorn och småhoppar av arbetslust på skrivbordet där uppe.

Så många bokstäver genom åren, så många verktyg. Kulspetspennorna, Facitskrivmaskinen, elektriska skrivmaskinen, composern med 16 teckens minne, Toshibadatorn, första Macen och sedan han som hade uppkoppling på nätet.

Han. Han krånglade ibland men modemet surrade hoppfullt.

Förändra världen?
Så många bokstäver, så mycket hopp. Jag ska förändra världen, sa jag till första chefen, färsk lokalredaktörsvikarie som jag var.

– Jaså. Ska du förändre världen? sa Allan. Då kan du börje i Nôrra Råda.

Varpå han skickade mig till hembygdsveckan där.

Inte riktigt klar
Jag är inte riktigt färdig med världsförbättringen, vi får jobba vidare, men än står en dator och hoppar och i skallen vill orden fortfarande bli till bokstäver.

J-ä-m-l-i-k-h-e-t.
R-ä-t-t-v-i-s-a.
F-r-e-d.

Hårdrockens vanligaste ord

En amerikansk datavetare har jämfört texterna till 222 623 hårdrockslåtar. Han ville veta vilket ord som var vanligast. Svar: burn, dvs bränna, brinna, brännskada.

Nu vet vi det.

De vanligaste orden inom hårdrocken:

burn
cries
veins
eternity
breathe
beast
gonna
demons
ashes
soul & sorrow

De ovanligaste:

particularly
indicated
secretary
comittee
university
relatively
noted
approximately
chairman
employees & attorney

### Bränder, skrik, bestar och demoner i evighet alltså.
### Universitetsvärlden dominerar inte stort. Demonerna går sällan på högskolan.
### Källa: Språktidningen. Läs den. Sist hade jag med ett läsarbrev, bara en sån sak 😉

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

Stabilt jobb får ny titel

Några vänner arbetar alldeles intill en byggarbetsplats där det pålas för fullt om dagarna. Pålarna behövs, för marken vid Kanikenäset i Karlstad ligger på gammal sjöbotten.

Nu har karln som sköter pålmaskinen fått ny titel av dem.

Banktjänsteman.

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?