Läser på text-tv att det har varit inbrott på zooaffären i Ljungsbro norr om Linköping. Tjuven var en riktig finsmakare. Han stal ödlor. Han stal spindlar. Han stal den gröna ormen.
Ägaren berättar att den ormen är fyra procent giftigare än en huggorm.
Fyra procent. Det är så bra när man vet.
Här är den, Torstens klassiska scen från en nyårsafton i våra tv-apparater för länge sedan. Hur är det Lars Lerin skriver i Vinterbrev? ”Kom fredag kväll och be för Sverige!”.
Länk:
Gräsklipparscenen ur Svenska Hjärtan, 1987.
Gott Nytt År, alla!
Vänta med gräsklippningen. Det är en dag i morgon också.
Jag brukar läsa vad som skrivs på ett par antirasistiska sidor på facebook. Ibland skriver jag något enstaka inlägg själv. Det beror på att jag tror att alla människor har samma människovärde och att det dessutom var tre kilometer tjock is här där jag bor för drygt 10 000 år sedan. Vi är alla invandrare.
Då och då dyker det upp så kallade troll i olika trådar på de här facebooksidorna. Nej, inte en inhemsk sorts fula sagovarelser som funnits här i alla tider, utan vanliga medmänniskor. Sådana som ursprungligen härstammar från Afrika precis som vi andra, och som har kommit invandrande någon gång efter inlandsisen. Nyss eller för länge sedan.
Skillnaden på internettrollen och oss andra är av tre slag:
– De tror att färgen på skinnet avgör vad du är värd.
– De tror på en eller flera myter om invandringen i Sverige.
– De älskar att söka sig till mångfaldens sidor på nätet och protestera mot just mångfalden.
Fakta om invandring och invandrare
Här är fakta för dig som vill ha argument när du ska diskutera invandringen, på internet eller i verkliga livet. Klicka på länkarna.
OECD:
Invandring en lönsam affär för skattebetalare
I Sverige har dessutom migranthushållens nettoskattebetalningar ökat under krisen medan de inföddas minskat.
Regeringskansliet:
Vanliga påståenden om invandring
De muslimska trossamfunden har cirka 110 000 medlemmar, det är bara drygt en procent av Sveriges befolkning eller ungefär lika många som antalet medlemmar i Svenska Ishockeyförbundet…
Research.nu:
Vanligaste fångnamnet i svenska fängelser
Det vanligaste namnet i svenska fängelser är Johansson. Läs hela listan, det dröjer länge innan något utländskt namn dyker upp.
Research.nu:
Vanligaste namnen i våldtäktsmål
De vanligaste förnamnen i våldtäktsmål är, i den här ordningen, Andreas, Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan och Magnus.
Bilden till höger: vanligaste våldtäktsnamnen.
Om du skrev regelbundna krönikor på en webbplats som handlade om land och stad, vad skulle du skriva om då, ifall din senaste krönika skulle läggas ut låt säga några dagar före jul? Jag skriver om en blind.
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Det är bilder vi bär in i december.
Livet har sin dramaturgiska kurva med en och annan höjdpunkt då och då. Detta var en. Jag var på besök på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad för att prata om hur man skriver krönikor.
Efteråt fick jag brev av eleverna, läraren hade gett det som skrivövning tror jag. Nu har jag hittat det igen, lyckobrevet från en av dem som lyssnade. Bättre betyg som pratare har jag aldrig fått. Näst bästa betyget var den gången en tant kom och tackade för att jag talat så fritt och fint, helt utan papper. Då höll jag fortfarande manuset i näven.
*
”Okej, det skulle komma en liten gubbe och snacka.” Det är så bra, Malins brev. Hoppas du skriver krönikor någonstans nu för tiden, vem du nu är. Den här lille gubben har du gjort glad många dagar ska du veta.
En kväll inser jag att det redan har blivit mörkan november ute men jag har fortfarande inte grävt vårt trädgårdsland. Grävandet är en av de få praktiska sysslor som mina händer begriper sig på och så har jag fullständigt glömt bort att det är dags.
– Kan man gå ut och gräva det en vardagkväll med pannlampan tänd, frågar jag ut i luften.
Inte en enda människa i min omgivning tycker att det låter som någon bra idé, inte den kära vännen heller.
– Det kommer en vår, säger hon.
Ja, vårn ja. Då ska jag släppa upp lite mer kirskål. Vi har en sådan gerillaväxt i ena hörnet av tomten, den håller på och bygger upp sitt befriade område. Än är Republiken Kirskål inte särskilt stor, men den jobbar på det. Vi river ner och kirsen bygger upp.
Bokmässemontergeneral
Det är vår utflykt till Fensbol i helgen som fått mig på andra tankar. När söndagen är så vacker som enstaka novembersöndagar kan vara, då drar vi norröver. Lena Sewall ska prata på Heidruns Bok- & Bildcafé, hon är en berättare och Heidruns var det länge sedan vi besökte.
Det är Lena som gör matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och publicerar ett värmländskt recept i varje nummer av tidskriften Värmländsk Kultur. Alltid får de 
recepten en kringhistoria. Hon är uppväxt i Arvika och lekte som barn i Maja Fjaestads ateljé. Nu har hon skrivit fina böcker om både Skagen och Racken och dess konstnärer och mat. För oss som besökt bokmässan i Göteborg är Lena Sewall dessutom känd som ansvarig för den populära värmlandsmontern där i många år, och det var hon som tog initiativ till en lokal värmländsk bokmässa.
1994 kom boken En bit Skagen. Kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår som hon fick Gastronomiska Akademiens Guldpenna för. Nu ska hon prata om sin senaste bok.
Christians romantiska present
Strax innan föreläsningen ska börja är vi framme vid det vackra gröna huset i Fensbol, där Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg har sin verksamhet. Det lyser inbjudande genom spröjsade fönster, inne i bokhandeln går några omkring och bläddrar bland böckerna och i cafédelen dricker andra kaffe och äter andaktsfullt av Gun-Britts valnötskaka med vispgrädde. Nå, vi ska väl hinna fika efteråt, tänker jag och sätter mig på stolen närmast kakelugnen. Då och då lägger någon mer ved på brasan.
Det blir en trevlig timme och lite till. Lena Sewalls kunskap om Rackenkonstnärerna och deras liv och släktskap är imponerande och hon vet att förmedla den. Ibland undrar jag om arvikaborna verkligen vet om vilka storheter de haft i sin närhet? Förstår de vad de betydde och fortfarande betyder?
Lena förstår det definitivt. Varje god berättare bör tänka på att förse sin framställning med betydelsebärande detaljer och sådana har hon hittat många. Hur årtalet 1858, då Christian Erikssons föddes den 30 juni i Taserud, på sätt och vis markerar den egentliga födelsen för Rackenkolonin. Inte 1898 när Gustaf och Maja Fjaestad kom hit. Hur Christian gav sin franska fru Jeanne de Tramcourt en present på hennes 20-årsdag. En potatisstamp… Hur det blev rusning bland värmländska och andra konstnärer i Paris en dag: Gaugain är här, han behöver hjälp.
Då blev det kalas
Lugn, eftertänksam och med imponerande kunskap och detaljrikedom berättar hon hur konstnärskolonin växer fram, hur de alla tycks bo en period var i Oppstuhage, hur de köper sina hus och hur magert de flesta har det.
Fest var det inte varje dag. Men när Fastrarna hade blivit färdiga med en ny stor matta efter flera månaders arbete, då blev det kalas. På bordet: smörtårta med äppelmos mellan bottnarna.
När vi far söderut igen är det kolsvart ute, fyra grader kallt i Fensbol och månen är full. Vid köksbordet hemma slår jag upp receptet på kirskålspaj på sidan 70 i boken. Pajen ser god ut, jag ska verkligen släppa fram lite mer kirskål i mitt liv. Boken med alla berättelserna och recepten heter En bit Racken.
Nu börjar jag läsa den. Gräver gör jag till helgen.
Var och en har sitt. Jag har Röde Orm. En gång om året måste jag läsa Frans G Bengtssons berättelse från okristen tid, annars går det inte bra.
… och så kommer jag till sidan 66, stället där Orm, Tostes son, sitter vid åran som roddarslav.
”Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Det är inte bästa boken i hyllan. Den bästa har Aspenström skrivit, eller någon annan kärnfull. Inte bryr sig hjärnhalvor om sådant.
En gång om året.
Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.
Appkonstruktörer är inte kloka.
I lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:
”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.
Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…
Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?
Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.
På samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.
För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.
Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.
Efter läsande av Östgötaposten den 20 maj 1910 vill jag försiktigtvis notera att det k-a-n vara så att det inte var roligare förr. Fastän det var fler spaltlinjer, så man skulle veta.
Tusen hälsningar,
Eder utsände i tidningsläggen.
Facsimil från den inskannade sidan:
