Filkörning runt korvkiosken

Sunne karaktär

Min vän en bit norrut, poeten Bengt Berg, skriver på Facebook om den eviga tuppfäktningen mellan Sunne och hans Torsby. Torsbybornas under dog-perspektiv mot smörhålan Sunne ”kommer från den förnedring som bestod i att vi måste åka ner till Sunne för att ’ta körkort’”, berättar han.

Varför? För att där hade man filkörning runt korvkiosken. Sådant sitter i, skriver Bengt Berg.

Inte vet jag om jag stör salt i såren när jag nu kommer dragande med tidningsklippet från den 2 juni 1981. Det är inte meningen. Klippet är ur lokaltidningen Fryksdals-Bygden, jag har citerat det vid uppläsningar ibland och i en skrift, och här är texten om du inte ser den på klippet:

”Sunne tätort har fått ett nytillskott inför turistsäsongen. Trafikljus har nämligen riggats upp mellan de två största livsmedelsaffärerna och nu hoppas man på att trafiken ska flyta friktionsfritt på Storgatan. Övergångsstället där har varit en besvärlig passage för både trafikanter som fotgängare. Sunne växer alltså i dignitet. I vinter fick vi även en pizzeria.”

I fall en arkeolog hittar en årsupplaga av FB från 1980-talet om några tusen år, så kommer den att säga mer om livet i Fryksdalen på den tiden än alla artiklar tillsammans, från oss arga lokala konkurrenter.

Men en smörhåla är det.

### Bra krönika av Jan Guillou: I brist på fakta formar rasisten sin falska värld

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Ett svenskt landslag i tidskriveri

Vi-tidningen

Det finns tidskrifter som lever upp till begreppet. Att skriva sin tid. Vi-tidningen är en sådan formulerare och har varit det hela mitt vuxna liv.

Jag tyckte om Lars Westmans Bakvagnen, hans artiklar om sjömannen i Nicaragua och den spontana serien om svenska utedass. Jag gillade när Vi började plantera träd i Afrika och när man startade Teskedsorden för mångfaldens och toleransens skull, i författaren Amos Oz anda. Jag älskade när de startade litteraturresor till sjöss. Vilket spännande möte mellan stort gungande hav, stor båt och stor litteratur – och denna litteraturs älskare. Jag läste med glädje, lust och ibland förvåning idolen Ingemar Unges språkspalter och förunderliga krönikor. Vem skulle kunna efterträda honom och Westman i betraktandet av samtiden?

Klart det fanns någon. Hon heter Stina Jofs och går från klarhet till … ännu större formuleringsglad klarhet. Giller’t!

En orolig stund
En annan röst i tidskrivandet är den nuvarande chefredaktören Sofia Wadensjö Karén. Jo, hon har värmlandsanknytning, ja vi har gemensamma vänner – men vi har aldrig mötts.

Det är alltid en orolig stund när ett landslag byter tränare, så ock när ett landslag i tidskriveri byter coach. En får ge dem chansen. Två tre matcher, två tre tummade nummer. Sedan kommer domen.

Den domen var lätt att förkunna. Med beröm godkänt.

Det finns redaktörer som lever upp till rollen. Sofia Wadensjö Karén är en av dem. Egentligen borde jag skriva läsarbrev till henne men det händer att jag känner mig försynt. Det får bli såhär i stället.

Får oss att fatta hur vi menar
Vi
Tack för att Vi-tidningen finns. Tack för att du vårdade arvet och gick vidare. När du ville ta bort bokrecensionerna blev det väsen, även om den här arge yngre äldre teg och knöt näven. Tack för att du lyssnade och släppte in bokspalterna igen. Tack för dina inledande betraktelser som blir tänkvärda ingresser till varje genomarbetat nummer.

Nämnde jag Johan Norberg som släpper in oss musiklyssnare backstage och får oss att förstå varför vi gillar det vi gillar? Nämnde jag alla begåvade fotografer och reportrar bakom reportagen? Nämnde jag Cecilia Garmes politiska analyser? Nämnde jag allt jag lär mig om modern design?

Det finns många namn att nämna. Här i huset läser vi praktiskt taget varenda text, oftast med glädje och instämmande.

Nej visst nej
Ibland får vi sådan lust att resa på värmlandsresorna ni ordnar. De verkar så trevliga. Fast då kommer jag ihåg vad pappa sa som fjortonåring, när han och två kamrater cyklat till Selma Lagerlöfs Mårbacka och intendenten försökte locka in dem i minnesgården.

– Ska ni inte komme in å titte, pôjker?
– Nej. Vi ha’ att sett’et förut.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Jädra Ronaldo, detta är ditt fel

Ronaldo

Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.

Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.

Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.

Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.

Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!

Mitt livs dyk
Kvinnor kan
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.

Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.

Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.

Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.

Länk: Filmen jag härmade

Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.

Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.

Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.

En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.

Jädra Ronaldo.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vår tids problem

Geijersgården

Jag har varit på Geijersgården och samtalat med kloka människor om tiden, den som är, den som var och den som kommer. Ju mer vi talar, desto mer inser jag att vår tids problem är den skenande fördumningen.

MiddagErik Gustaf Geijers tid kom filosofins och järnhanteringens nyheter direkt hit till Ransäter från kontinenten, utan att ta omvägen via Stockholm. Herrgårdarna var kulturhärdar, avkrokarna var centra.

Nu sprutar den ena usla realitysåpan efter det andra ut sin låtsasverklighet över nejden, här och i resten av landet. På Facebook stångar klokheten pannan blodig mot faktaresistensen. Den svenska skolan, där vi alla fick samma chans, bryts isär och de lönsammare delarna säljs till girigbukarna. Knäpper du på tv-nyheterna får du se den mest obildbare presidentkandidat Nordamerika skådat rapa upp sina ständigt nya oförskämdheter, pinsamheter och främlingsfientligheter.

Folk är inte dumma, folk är kloka bara de får chansen. Just nu får inte alla det, när dumheten sprutmålar världen och tar betalt för det.

Fördumning pågår.
Stäng alla dörrar och fönster.

Port

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Dödstädar på finska hyllan

Fil och feromoner.001

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.” 

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

Tidskriftsamlare Finland### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Bortskänkes: en bra livshistoria

Kocki

Måste erkänna att det kändes lite kluvet för några år sedan, när jag fick höra att en av mina böcker var till salu billigt på vårt bibliotek.

Å ena sidan det dåliga självförtroendet. ”Det är väl ingen som vill låna den.”

Å andra sidan kulturkämpen inom en. ”Men va’ gör ni? Sälja ut en lokal författares verk?!”

Nå, jag har förlåtit bibblan både det ena och andra och lånar regelbundet. I våras gick jag bokcirkel där och ibland besöker jag en av bibliotekariernas bokblogg. Kanske börjar jag släktforska snart på bibliotekets övervåning. Jag är inte långsint.

Nu ger de bort dem
I den andan går jag dit en solig fredag mellan gräsklippning och apoteksbesök. Då har de en hel bokvagn med böcker som bortskänkes. Jag plockar till mig Torgny Karnstedts Mitt namn är Kocki och Leif Zerns Kaddish på motorcykel.

Jaså Karnstedt också och hans bok om mannen bakom den kultförklarade korvkiosken i Arvika. Den som förkroppsligar ett gammalt användbart västsvenskt uttryck. Gôtt mos.

Synd om Värmlandshyllan. Synd på en lärorik historia om Sverige, Arvika, fattigdom och mänsklig överlevnadsförmåga. Synd om alla möjliga hyllor. Synd om människorna.

Sträckläser Kockis berättelse
Leif Zerns berättelse börjar med ett citat av Isaac Bashevis Singer:
-Tror ni att de döda lever?
-Antingen lever de döda eller också är de levande döda.

Varför kommer jag att tänka på böcker?

### Innan kvällen har jag sträckläst livshistorien som bygger på Kockis egna anteckningar.
### Funderar på att lägga tillbaka den i vagnen med bortskänkes, så fler kan läsa den, det är boken värd.
### Vi kunde göra en lista över böckerna och låta folk anteckna vilken de lånat.

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

Ananas

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Ett ord söker sin ägare

Solhus

Det är klart jag är intresserad, orden har ju försörjt mig i 43 år. Så visst lyssnar jag med intresse på femåringarna runt omkring mig.

– Det är utsökt! säger en av dem. Utsökt.

Han har inte fått det från sina föräldrar. Inte från morföräldrarna heller, det vet jag säkert. Utsökt, säger han. Om ett hus.

Vi förstår precis hur han menar.

Det är inte huset på bilden
som är med i berättelsen.

Min köttbullstanke i Värmlandsbro

Grön Ko

Reser genom Västsverige, från hav till välbekant skog. Ser yrkesskickligt folk bredda Europaväg 45 i Dalsland, promenerar vid vackert vatten i Åmål, äter kravköttbullar med hemlagat potatismos på Grön Ko i Värmlandsbro. Tänker på en politiker jag gillade, Halvar som var med och såg till att 45:an blev Europaväg.

Alla dessa kämpar. En slåss för vägar och kollektivtrafik, en annan för giftfri mat och allmän kotrivsel. Överallt finns de.

Himmelskt goda är köttbullarna, moset har precis rätt tuggmotstånd. Kaffe i solen efteråt, på planen där så många känt resfeber inför sin stora eller lilla resa. Grön Ko var järnvägsstation en gång i tiden.

Maten här är inte berest.

Det är bättre att människan upptäcker att jordklotet är runt än att köttbullen gör det.

Trivs.

Nyordslistan

Nostalgilåda 1

Trickfilmat
Ultrarapid
Centra
Halvback
Högerinner
Korgboll
Spela vippa
Spela kula
Goggles

Brandgul
Skär
Livstycke
Underbyxor
Far
Hippa
Mopedorientering
Ställbart
Körriktningsvisare

Kobra
Bildband
Färgband
Rikssamtal
Toy
Mum
Elefantbild
Kassettdäck
Kobra

Pys