Läsning – Sida 34 – SVENSSONS SLÄNG

Dags att tolka skyltarna

Du ska inte krångla till saker och ting. Var sak på sin plats, tavlorna på tavelavdelningen. För en värmlänning betyder det där sista ordet två saker, det gör inte saken sämre.
– Inga tavling, titt på bildera nu’ra.

Ett vanligt budskap ombord på bussar är: Fortsätt bakåt.
– Hur långt bakåt? Det är en vägg längst bak.
– Öppna fönstret (ler ironiskt).

En tredje skylt fann vi på timmerväggen vid en kaffestuga bortom Ludvika. Den varnar för orm i vissa partier. Jag vet vilka ormar den skylten menar. Vilka partier med.

Får man hälsa? Då vill jag hälsa till ormarna:
– Fortsätt bakåt, det räcker nu. Tavlor kan ni göra bland hötorgskonsten, inte i Sveriges riksdag. Hör ni inte vad jag säger? Fortsätt bakåt.

Ordet ”tavel” på värmländska kan betyda tafs och ”tavling” tafsande.
Bilden på ormskylten är från Långsjöns kaffestuga
vid väg 50 mellan Ludvika och Borlänge.

Din definitiva jävel

Bilden är tagen innan snön föll.

Årets sista dag 2014. Jag är nästan två år äldre än ordet ”nyårslöfte” läste jag någonstans.

Det tror jag inte på. Den företeelsen är äldre än så, även om löftet blev litterärt när Stig Dagerman skrev dikt om saken på nyårsaftonen 1952. Något år senare bröt han sitt ord från dikten i Arbetaren och tog verkligen livet av sig.

Vilket roligt möte
I fem och ett halvt år har jag funnits på facebook, tyst i början men det vände min omgivning på. Du får vänner där. De finns.

Vid min ålder dör en vän ibland. Döden, du din definitiva jävel. Tre stycken facebookvänner borta, en vartannat år. Det kunde ha varit värre, det är lika illa för det.

J, B och R. Så lika och så olika. Tänk vad roligt de skulle ha haft om de träffats. Jag vet vad vi kunde ha pratat om.

– Den är skriven för dig den där rollen, sa B när jag spelat smed i Älvdalssagan fast jag inte tordes. Det är det vackraste någon man har sagt till mig.

Livet, detta preliminära.
Bröd och skådespel skulle vi ha pratat om.

Vargen kommer

En kvinna och hennes barn har sett två individer från Forshagareviret vid en fotbollsplan på Kroppkärr i kanten av Karlstad. Där på trakten fick SD 7,42 procent av rösterna vid förra riksdagsvalet. Alla gillar inte individer som kommer vandrande från andra revir.

7,42 procent. Varför kollar jag sånt?

Det är vargar vi pratar om. Finska EU-migranter, skickligt organiserade. En bekant till en vän till en före detta granne vi hade har sett hur de åker dyr Mercedes mellan Forshaga och Kroppkärr. Varenda morgon blir de avsläppta strax innan Olsätersgatan. ”Tar de upp en mobil får de f-n inga rådjur av mig” sa han, bekanten.

Individer. Dom ska du se upp med, det är dom som är värst.

Parallella paradis

Hur ska papperstidningen kunna överleva? Lätt blir det inte, affärsidén att låta oss läsare välja mellan att få dagens nyhet gratis på skärmen i dag eller mot betalning i brevlådan i morgon var inte så smart. Fast den efterklokheten räddar inte demokratin, folkupplysningen och det gemensamma samtalet.

Jag har ingen snabb lösning. Samhället är redan kraftigt uppdelat, klyftorna skär djupt genom Sverige.

Den ekonomiska klyftan. Har pengarna någonsin varit mer ojämnt fördelade? Utbildningsklyftan. Åk till vilken bruksort som helst, tjejerna far till stan och pluggar, killarna stannar hemma och kör bil med bra högtalare i. De utbildades barn läser vidare, de andra inte.
Den politiska klyftan. Solidaritet mot egoism. Gästfrihet mot främlingsrädsla. Utjämning mot koncentration. Land mot stad. Folkflertal mot elit.

Härom veckan var jag på seminarium. Vi svenskar lever i parallella paradis, var det en av talarna som sa, apropå hur vi konsumerar massmedier år 2014. En klok formulering. Klok och förfärande. Nyhetssökarna tar fler och fler kanaler till hjälp för att hänga med i politik och samhälle. Nyhetsundvikarna tar fler och fler kanaler till hjälp för att hitta sin dagliga fördumning.

Båda lika lyckliga.
Under tiden spricker landet vi bor i.

Om fisktupp, pliktläsning, fågelmålare och att bo i en dörr

Fågelmålning: Ferdinand von Wright. Berguv heter huuhkaja på finska. Träffande namn. Ho-kaja.

Den där lyckan när du kämpar med en tjock pliktläsningsbok och bredvid dig på nattduksbordet ligger en annan bok som du vet är bra, för du har gluttat, och snart får du börja på den och då blir det roligt.

Att kalla en webbplats för ”hemsida” är som att säga att du bor i en dörr.

Hör en duns mot altanfönstret och kommer att tänka på bröderna von Wright. Magnus och Wilhelm från Haminanlax strax utanför Kuopio i Finland som illustrerade bildverket Svenska Foglar, 1838. Fantastiska målare, precis som den tredje målarbrodern Ferdinand, fast fåglarna sköt de först. Jo, mycket riktigt, på altanen ligger en död fågel med det karaktäristiska gula bandet på vingen.

En gång var vi till Kuopio, för min skogsfinska vurm var färsk och entusiastisk, och där åt vi kalakukko på torget och sedan slumpade det sig så att vi hittade en stor utställning med bröderna von Wrights fågelbilder.

Det uttalas ”fånn vrickt”, ser jag i det gratis nätuppslagsverket.
Den där skamliga känslan när du redan visste det.

Den där snopna känslan när boken som låg bredvid var precis så bra som du trodde men nu är hon redan slut.

Det bor en människa i den.

Jag öppnar boken igen och börjar om. ”Litteratur är motstånd. Litteratur är frihet.” Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.

Boken på nattduksbordet:
Crister Enander Om natten ringer de döda
Tankebok, Heidruns förlag

Frisk vind eller avloppsrör

En gång skulle jag föreläsa vid en kurs i kulturjournalistik. Vad är kultur? frågade jag mig själv och gick till ordboken. Ordet låg mitt emellan kultje och kulvert. Frisk vind eller avloppsrör, det valet var lätt.

Nu surrar luften av nyvalsprat. Heter det extraval eller extra val? Ingen tidning skriver lika men valmyndigheten drar isär det och den bör ju veta. Egentligen ska ”extra val” uttalas med luft mitt i, antar jag, fast det låter fyrkantigt.

Det borde heta nyval, som alla tänker, men det är en annan sak.

Jag går till ordboken för att få vägledning igen. Hur ska jag se på valet den 22 mars? Boken ger genast besked. Ordet extra ligger mitt emellan extas och extrakt. Hänförelse eller något utdraget? Det valet är lika enkelt.

En månads extas tack.

Den går inte att fotografera

Om du inte är allergisk mot sötmandel, vanilj eller syrliga äpplen så har du två goda skäl att skaffa Lena Sewalls bok En bit Racken. Det är en utmärkt bok som jag skrev om för ett år sedan, när Lena var på Heidruns i Fensbol och berättade.

Fast det finns alltså ett skäl till.

Jag är ingen stor matlagare men visst läser jag hennes matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och recepten i tidskriften Värmländsk Kultur. De som alltid har en intressant kringhistoria, lika läsvärd som recepten.

Det finns detta andra skäl: receptet på sidan sex i Rackenboken. Den äppelkakan kan vara den godaste dessert jag kommer att ha ätit. Någonsin. Egentligen skulle jag ha haft en bild på en form fylld med den äppelkakan här men det går inte.

Jag har försökt flera gånger.

När Telefonören skulle sluta synda

Telefonören ringer. Jaså du ska synda ser jag, säger han. Du står till förfogande.
– Det var ett skämt, svarar jag.
– Jag förstår hur du tänker, fortsätter han. Själv tänkte jag tvärt om ett tag, men det sprack.
– Hur då?
– Vad jag än kom på för ful ovana som jag borde sluta med så sa mitt samvete tydligt: ”det är synd”. Jag fick låta bli.

När han hör att jag inte fattar ordleken muttrar han en stund och rotar med någonting hemma i köket.
– Du har ingen humor Svensson, säger han. Inte begrep du dig på Anna Kinberg Batras ironi heller.
– Ironi?!
– Det fattar du väl att det var ironi. När hon sa att stockholmare är smartare än lantisar.

Då blir jag ilsk. Jag såg och hörde sannerligen ingen ironi 1998, när Batra gjorde sitt uttalande. Den hörs fortfarande inte på repriserna. Ironi? Pfff…
– Men det kvittar, fortsätter jag, medan Telefonören steker sin falukorv. Folkförakt är folkförakt, även om du gömmer den bakom dålig ironi.

Där fick du till det, mumlar han. Fast nån humor har du inte. Det är synd.

Klick.

Hör efter hos din leverantör

Det är snart femton år sedan och för säkerhets skull fick vi en broschyr. Vi gör gärna så här på trakten, får en broschyr. Det händer att jag tänker på den trycksaken.

”Stannar min bil år 2000?” hade någon skrivit på omslaget. Jag minns att jag blev full i skratt åt de orden. Är det något till millenniekris så bör frågan ställas på ett helt annat sätt: Startar han?

Sedan räknade vi ner, i Karlstad rådde dimma, landshövdingen talade och inte var den äkta champagnen särskilt god.

Men en gång fick vi en broschyr. Det var första frågan på sidan 22 som undrade om min bil skulle stanna år 2000. ”Svar: Det ska den inte göra, säger Bilindustriföreningen, men hör efter hos din leverantör vad som gäller.”

Risken för störningar i sjöfarten är liten. Pengarna på banken försvinner inte. Trygghetslarmen ska fungera.

Kommunen har köpt ett fyrverkeri.

”Det mystiska är inte hur världen är utan att den är”

Om det man inte kan tala måste man tiga, skrev han, österrikaren som flyttade till en klipphylla i Norge.

Det bästa i hans bok är det som inte står där, tyckte han. Näst sista stycket handlar om att fatta att inget finns att fatta och sedan gå vidare. Fast det såg de inte. Nästan ingen såg det.

När jag nu försöker skriva den initierade ordleken ”stegfel” om detta ändrar datorn till ”dreggel”. Ibland är min snarstuckna lilldator bra lik vissa småvuxna österrikare från mänsklighetens tidigare historia. Han tror att han behärskar både logik och filosofi.

Felsteg.

Under läsande av Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala – ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein.