Historia – Sida 35 – SVENSSONS SLÄNG

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

”Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

√ Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
√ Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
√ Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
√ Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
√ Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

√ Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

På kulturens tid

En gång i tiden bedrev mitt landsting en aktiv och offensiv kulturpolitik. Köpte lokala författares böcker till väntrummen, lokala tidskrifter med. Detta var en viktig del i ekonomin för olika utgivare. Den gången hade dessutom studieförbunden pengar till att kraftigt subventionera författarprogram. Kom de pengarna också från landstinget?

En gång i tiden hade vi kulturnämnder i kommunerna. Intresserat folk som kände sin kultur och visste varför den behövdes. I min kommun hände det sig till och med att nämnden beställde en teaterpjäs om Deje, en av våra bruksorter.

En gång i tiden.
Innan politikerdöden.

### Pjäsen hette Lusten finns, Gråten är borta.
### Aino Trosell skrev arbetarspelet, en pärla till stycke.
### Ordet ”politikerdöden” ska ses bildligt. Sverige behöver fler politiker.

På affischen anar vi bloggaren själv
i rollen som bruksarbetare i pjäsen
(här med Agneta Lindh).

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar inpå knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Den lilla orten intill skogen

De senaste dagarna har jag publicerat en serie korta forshagabetraktelser på Facebook. För oss har vår lugna 6 000-personers tätort nära skogen många fördelar. Här är texterna samlade nu:

18 oktober
Onsdagsvandrar i solsken. Råkar trampa in i discgolfbanan mitt framför två som spelar. Trevligt par som berättar hur de och andra gärna åker de dryga två milen från Karlstad för att spela på Forshagas finare bana. Sedan håller de en inspirerande föreläsning för oss om spelets tillbehör. Discar, det heter discar.

19 oktober
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland.

20 oktober
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm.

22 oktober
År 2014 fick jag en snilleblixt i ett gathörn. Jag skulle springa alla gator i kommunen. Strax var den nya svenska träningsformen gatuplock uppfunnen. Lite stolt var jag över det, den var ogooglingsbar som löpterm innan jag hittade på den men nu är vi fler utövare. Några månader senare var jag klar. En sak slog mig under springresans gång. Tryggheten och lugnet. Jag kunde springa mitt i vägen på nästan varenda gata i våra tätorter om jag ville det. Så ska ett hem se ut.

23 oktober
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nå’t så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott.

24 oktober
Jag har trivts överallt där jag har bott. Gården Almar där farmor gav mig och katterna spenvarm mjölk. Gården Nybyggeras där storspoven landade. Molkom där pappa skapade sitt trädgårdsparadis. FNL-huset vid Västra Kanalgatan i Karlstad där vår färska offsetpress blev mitt nattsällskap när rubrikerna var färdiggnuggade. Göteborg där journalistdrömmen levde vetgirig och röd. Småland där drömmen blev verklighet. Sunne där den röda drömmen var fortsatt röd men också miljövänligt grön och barn kom och började behöva vår kärlek. Hela tiden skrivandet. Hela tiden boplatser som varit kärleksfulla.

Ändå kändes det som att komma hem när vi lånade av svärmor till lagfarten och köpte vårt hus 500 meter från friluftsgården. Här, på en ort där folk hälsar när vi kommer in i en butik och varenda en på bästa Konsumbutiken tycker om att slänga käft ena stunden och prata allvar nästa.

Alla (nåja, de flesta människor) har sitt hem. Vi har vårt här. Trivs.

25 oktober
Kanske har du märkt att jag räknat upp fördelar några dagar? Fördelar med att bo i utkanten av en tätort med drygt 6 000 invånare, i en kommun med 11 487 invånare. Tanken slog mig att glädjeämnena finns men att det ändå är bristerna vi så ofta pratar om. Jodå, felen finns de med. Precis som mitt liv har sina problem och muttrigheter, allt är inte prima facebooktrivsel i min värld. Men ändå. Jag brukar leta glädjeämnen även mitt i eländet, jag blir snällare i magen då. Det finns många fler plus än de jag räknat upp de senaste dagarna. Demokratin svenska folket kämpat sig till, sidensvansarna som snart ska berätta att det är snö i luften, kärleken, alltid kärleken, löplusten, skrivklådan, de mänskliga rättigheterna vi inte fick gratis, mångfalden, alla pigga ögon hos våra nyanlända. Politikerna (många av dem vill säga) och alla lokala volontärer som kämpar för deras skull.

För just den här människan är just de här koordinaterna på jordklotet jämt gôrbra. Det var bara det.

Du har säkert dina koordinater.

Pensionärslärdom nr 15-25

Får ändras.

Pensionärslärdom nr 15-23
Du blir inte korkad, bara för att du går hem från jobbet för sista gången.
Du blir inte ett lallande stycke ålderdom, att sjunga psalmer för och locka in i evigheten med rabattkuponger i brevlådan och provsmakning av mild vaniljyoghurt på Kooperativa.
Du blir inte en så’n där som sjunger Pärleporten om du inte var det innan.
Du måste inte rensas ut från alla valbara platser. Var fjärde kompledig tack, annars kan ni välja er en annan valmanskår.
Du fattar mycket väl vem som sett till att du får betala mer skatt än andra.
Du ser ännu tydligare vem som inte tar bort den orättvisan fort nog.

Du får beställa ”en kaffe, tack” på Espresso House, King Creole, Rosteriet och allt vad de heter. Du får ta dig påtår utan att fråga, det ska fanken i mig ingå annars stryker vi fiket på PRO:s hemliga lista.

Du som brukade ifrågasätta staten och kapitalet ibland när du var 64 år slutar inte göra det bara för att du fyller 65.

Pensionärslärdom nr 24
Folk måste inte resa sig upp och lämna plats åt en på bussen, men de kunde jäsiken i mig göra det nå’n gång. En annan har i alla fall varit med och byggt upp

… nå’t.

Pensionärslärdom nr 25
Ändra ingenting. Bara världen.

Fler nedtecknade lärdomar
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14

Pensionärslärdom nr 8-10

Pensionärslärdom nr 8
När du hamnar på fest, sök dig till ungdomarna. Berätta om tv-programmet Hylands hörna, avsnittet från den 19 december 1962. De kan behöva påminnas om det.

– Gôbber å kärringer, huk er i bänkera, för nu ladder han ôm.

Tänk att vår statsminister drog en rolig historia och alla tittade. Alla. Vi hade bara en kanal. Å vad vi skrattade.

Pensionärslärdom nr 9
Fortsätt med att berätta om hockeyspelarna Tumba Johansson, Dubbel-Nisse Nilsson och Uffe Sterner. På deras tid tog alltid någon av dem pucken bakom egen kasse i varje landskamp, dribblade igenom först det egna laget och sedan motståndarlaget, gärna Sovjet – och gjorde mål. Hurra! Målvakterna stod upp och inte bar de hjälm.

Unga människor kan behöva påminnas om det.

Sedan var det en målvakt som uppfann slajdningen men det gick att göra mål på honom med.

Säg det.

Pensionärslärdom nr 10
Berätta om de som bodde granne med lanthandeln. Ibland handlade de flera gånger samma vecka, bara för att de bodde så nära.

En blir stressad bara en tänker på’t.

Säg det.

De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.

Berättelsen om en kvinnohistoria

Det är en paradox att det är kvinnor som bär upp mycket av vår kultur – men att den ofta är så manlig.

I senaste numret av tidskriften Värmländsk Kultur ges kvinnorna berättigad plats. Bra.

Temat är textil.

Värmländsk Kultur strävar på sedan 1980, sådant inger respekt. Läsvärd har den alltid varit och på senare tid är tidskriften bättre än någonsin. Såhär inleder redaktörerna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman presentationen av textilnumret:

”Timmer och järn har vinterns och vårens nummer av tidskriften handlat om – viktiga värmländska inkomstkällor genom tiderna. Tuffa och med få undantag manliga jobb.

För kvinnorna fanns klädindustrin: textilframställning och konfektion. Över hela Värmland låg fabriker där såväl den egna ullen som importerade råvaror togs tillbaka. SAMT skogen – Svenska Rayon är möjligen den textilfabrik de yngre av er läsare har egna minnen av. Eller är det kanske trikåfabriken i Tidafors?

Att jobben där också slet ordentligt på kroppen, utan att ge ordentlig utdelning i plånboken, framgår av berättelser vi tagit del av och förmedlar på kommande sidor.”

Hårt på Trikån
Jag tror att jag har läst alla nummer av tidskriften sedan den började komma ut. Just nu kan jag inte komma på något bättre nummer än det färska som nyss landade på mitt altanbord. Precis som jag sträckläste exempelvis flottningsnumret så gör jag det med den färska utgåvan om textilens arbeterskor och kvinnliga kreatörer.

Genom åren har Värmland haft 89 textilindustrier. Så många finns med i Industrifackets historik som refereras i en artikel. I dag finns mycket lite av det kvar.

Själv var jag pappaledig på 1980-talet. En tidsenlig velourpappa som skrev krönikor om saken och berättade för förundrade gubbar i Sunne att ”en vill ju vara hemma när barna’ är små”. Vad vi inte visste då var vilken hårdhänt arbetsplats trikåfabriken i Tidafors hade varit. Textilfabriken som fortfarande såg ut som en vänsteraffisch och där vi köpte vårt tyg till den bruna velourdressen. Nu berättar några som var med hur det var.

”- Jag sprang mellan vävmaskinerna, berättar Elsy. Som mest hade jag 18 stycken att hålla koll på. Det var egentligen en omöjlig uppgift, men man gjorde som man blev tillsagd.”

Gick en nål av blev det ’masktapp’ och en rand i väven.

”Beroende på var nålen satt kunde det vara svårt att se att den gått av, även om man stod nära maskinen. Var man vid en annan maskin kunde det gå ut upp till 15 meter felvara innan masktappet upptäcktes.

Vilket fick allvarliga konsekvenser för den maskinansvariga. En krona i böter per löpmeter var straffet för ’slarvet’. En kännbar summa, eftersom inkomsten låg runt tre fyra konor i timmen.

– Det var ju inte mitt fel. Ändå måste jag betala. Cheferna sa bara att jag skulle ha bättre koll. Det kändes fruktansvärt orättvist, säger Elsy.”

Föll det ner damm från taket och hamnade på väven blev det en knottra eller ett hål i väven. Böter för den anställde. Kom någon en minut försent? Böter för den anställde. Kom någon ännu mer försent, kanske för att bussen var sen? Böter för den anställde. En arbetskamrat blev skyldig pengar en månad i stället för att kvittera ut lön, berättar Elsy Juhl.

Ätbart med anknytning
Numret innehåller artiklar om hattmodisten Line Malmsten i Östra Ämtervik, om textilindustrins uppgång och fall, om tre anställda i textilindustrin intervjuade på 1990-talet, om Kerstin Löfgren i Ölserud som producerar tröjor med sin stickmaskin, om tunga år vid Trikån i Tidafors, om när skogen blev (och blir?) kläder, om Ann-Britt Skogström som driver designstudio med butik och ateljé i Pikenberg, om Birgitta Wiss i Torsby och hennes tovning som lett till utmärkelsen Utmärkt Värmländsk Slöjdare, om Helena Bengtsson i Snårstad som är känd designer bland annat åt Klässbols linneväveri, om Birgitta Hedenlund Righetti och historien om hennes italienäventyr och märke Cosa Mia,

Som ofta på senare tid är det journalisterna Bonnevier och Nyman som drar det tyngsta lasset när läsvärda artiklar ska skrivas. Jenny Moströms och Claes Åkerbloms bidrag inte att förglömma, inte Per-Enar Hedlunds korsord kring temat heller. Lena Sewalls recept, alltid med anknytning till det aktuella temat, får vi inte heller glömma. Den här truten vattnas varje gång, Lena! Även hennes insats i nummer efter nummer är en kulturgärning av det uthålligare slaget. Den här gången handlar det om kaffekalas med Gustaf Fröding. Hur det hänger ihop med textiltemat säger jag inte men hänger ihop gör det.

Vem tar de bilderna nu?
För de historiskt intressanta bilderna från värmländsk textilindustri i forna dagar står Dan Gunner. Vem tar de bilderna i dag?

Nu innehåller numret mer än historia. En av de framåtpekande texterna berättar om om modedesignern Naim Josefi som både gjort stålskor åt Lady Gaga och stålklänningar av florstunt stål från Munkfors, en annan berör den möjliga framtiden för tyg gjort av skogråvara.

Tin Wigelius står som vanligt för en snygg och välfungerande layout av tidskriften. Hon har betytt mycket för Värmländsk Kulturs modernisering. Tack för det.

Sa jag att VK är förbaskat välskriven? Att femte utgåvan i år är det bästa numret jag läst?

Gillar. Gillar jämt gôrmycke’.

### Värmländsk Kultur är precis vad den utger sig för att vara. En bevakare av och berättare om kulturen i mitt län.
### I dag är den så bra att den borde bli en angelägenhet över hela landet, om den inte redan är det.
### Tag och läs.

Omslagsfotot är taget av Dan Gunner.

Tidskriften finns hos ett antal återförsäljare, men det smartaste är att bli medlem i föreningen Värmländsk Kultur, då får du den i brevlådan. Hur du gör ser du på www.varmlandsk-kultur.com

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, då kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.