SVENSSONS SLÄNG – Sida 37 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Skam traskar vidare

Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet.
Här kommer några nya noteringar:

1.
Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.

”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.

Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.

2.
Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.

Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.

Men nu är jag ju det.

3.
Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:

– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?

4.
Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.

200 miljarder!

Skam traskar vidare på torra land.
Stor skam.

Telefonören tittar på play

Telefonören ringer. Han har börjat titta på play, säger han. I stället för direktsändning.
– Särskilt Rapport.
– 18-sändningen?
– Ja. Jag brukar ta den så sent som möjligt, ifall det har hänt nåt nytt.
– Det där har du nog missförstått. Tittar du på play så är det samma sändning.
– Förstår du inte skôj?
– Nu eller i reprisen?

Fler och fler tittar i efterhand
Han blir tyst en lång stund samtidigt som jag mässar om hur linjär-tittandet minskade med 8 procent i fjol. Vi är många som tittar i efterhand. Play är fränt.
– Men livet går inte i repris, säger jag snusförnuftigt.
– Jo ibland. Jag läste om en karl som dom har återupplivat.
– Det förstås. Tack å lov för hjärt-lungräddning.

Spola förbi annonserna
Tänk om man kunde ha döden på play, filosoferar Telefonören.
– Då skulle väl inte många dö?
– Nej, men tänk dig. Vad fint det skulle va’ att kunna spola förbi annonserna.
– Din dödsannons?
– Tänkte mer på Fonus. Å Urnbolaget.
– Nu kommer nog en och annan att googla på ”Urnbolaget” säger jag. I alla fall jag.
– Knappast, slutar Telefonören och lägger på. Han ska titta på Eventyrlig Oppussing. De tre första avsnitten från 2019.

Han har sett dom förut. Vad gör det när man har dåligt närminne. I vår ålder är play det nya nya.

Fränt.

Skulle ABF sagt nej till en apartheidmotståndare?

Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september.
Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:

Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.

Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).

Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.

En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.

Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Löparlärdom nr 154

Inskolning av nya löparskor

Steg ett: på nattduksbordet.
– Go’natt mina nya vänner. Detta är inskolningen. Vi ska bli goda vänner har jag tänkt.

Steg två: vid ytterdörren.
– I kväll ska ni stå vid dörren och citera Werner Aspenström. Han är bra.

”SKOR LÄNGTAR UT

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.”

Steg tre: premiärrundan
Coachtejp på hälarna. Försiktig gång inomhus.

Stretchning.

Första löpstegen på ren fin asfalt.
– Jäspalt, ni sitter som en smäck, båda två.

Lekande allvar
Jag skämtar inte, detta är på allvar. Jag vill vara en lekande människa och den här ritualen har växt fram under många år.

Alla dagar ska inte vara lika. Ibland vill jag springa fram genom Forshaga en fredag i september och lyckligt berätta för varenda människa jag möter:
– Jag är ute och provar mina nya skor!

### Normalt springer jag i Pegasus. Nu fick jag lust att skoja till det. Färgsättningen heter black/hawaii, bara en så’n sak.
### Den första tiden är de alltid finlöparskor, medan mina gamla skor står och stampar på balkongen och vill bli leriga igen.
### Nästa år när snön har smält börjar fjärde steget i inskolningen. Försiktig smak av skog.

Jag känner att vi redan börjar bli vänner.

Gills inte de 196?

En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.

När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.

Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?

Kanske.

Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.

Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?

Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.

Hmmm.
Är det dit vi är på väg?
Vad ska vi då med tidningar till?

### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.

### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.

### Det är inte tekniken jag diskuterar.

Sanningen om tidningarnas klickjakt

– en dikt

Tänk om det är så att de dagstidningar
som ivrigt koncentrerar sig på att få
så många klick som möjligt
för att överleva
samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen
som var för sig är smalare
men som skulle ha gett både många extra klick
och livsnödvändiga prenumeranter
tillsammans

Eftersom läsekretsen inte är lika, allihop,
och inte vill ha samma mat
varenda dag,
inte samma intervjuoffer heller,
och inte alls är på samma humör
på måndag morgon som på lördag kväll

Tänk om de inte vill
att varenda sida ska se likadan ut
varenda dag

En del finsmakare vill till och med
ha färska bilder.

Viktor Root

För mycket klafs och för lite klapper

En annan blöt skog.

Eftermiddag, jag joggar lätt västerut. Planen är att rekognosera lämpliga stigar till nästa gång det är min tur att arrangera torsdagsvandringen med Gryningspatrullen.

På kartan är det en fin runda jag tänkt ut. Ett möte mellan villaförort och granskog där jag samtidigt kan erbjuda både skådning av vägarbete och studier av färskt viltstaket. Asfalt möter grusväg, barrstig möter antydan till viss fukt.

Bra tänkt men spricker redan efter drygt en kilometer, fast det vill jag inte inse först. Strax innan Ängbråten kommer min klubbkamrat B körande. Han ska ta in kontroller efter senaste orienteringsträningen. Föreningssverige fungerar och B blir glad när jag berättar att min strålbehandling varit lyckad. Vi skiljs åt, jag klättrar in i skogen och hittar en möjlig passage bort till stigen jag tänkt använda.

Den stigen är inte särskilt blöt.
Den är inte särskilt igenväxt.
Inte allt mycket faktiskt.
Väldigt bra stig.

Nej det är det inte. Den är ”klassblöt” som vi säger här på trakten. Hittills har min provrunda bestått av alldeles för mycket klafs och på tok för lite klapper.

Detta går inte.

Då blir de förvånade
Sakta plöjer jag fram uppför stigen som mer är en bäck i augusti 2023 och försöker spjärna emot i skallen. Viker blött björksly åt sidan och låtsas intala mig själv att va’ hundan, lite sport ska det väl vara.

Nej det ska det inte. Till slut har jag bestämt mig.

Då möter jag två damer längs sluttningen ner mot 62:an. De bär korgar. Just det, jag har ju plockat lite svamp också mot slutet, när jag redan gett upp om rundan.

– Vill ni ha mina kantareller?
– Va?
– Vi har redan för fullt i frysen hemma.

De ser förvånade ut, jag tömmer min tygkasse i en av korgarna och blir på gott humör igen.
– Har ni bilen på grusvägen? Den branta uppförsbacken? Följ stigen som jag sprang så kommer ni rätt. Fram till grusvägen är det ganska torrt.

Hej då.

Den lilla ortens fördel

Gryningspatrull inväntar lots.

Torsdagsmorgon, jag ska ut och gå med gubbarna i Gryningspatrullen och råkar komma först till dagens samlingspunkt Lill-Coop.

Butiken är stängd. Bra, då kan jag lugnt passa på och spegla mig i glasrutan. Jag försöker se om jag har tandkräm kvar i mungipan.
Efter en minut låser en vänlig kvinna på insidan upp glasdörren och tittar ut.
– Behöver du komma in och handla?

Klockan är 08.05. De öppnar om 55 minuter.

Vi skrattar gott tillsammans åt den vimsige gubben som grimaserade så illa nyss. Jaså var det bara tandkrämen.

### Jag har en rullande serie småtexter på Facebook under rubriken ”Den lilla ortens fördel”. Detta är nummer 55. Eller 65, jag vet inte riktigt.

### Ibland är de skrivna med ett leende men alltid med kärlek till närheten på min lilla ort. Här känner vi Per på kommun och vet vilken damm Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor på. Eller var Lill-Coop finns.

### Det finns bara ett Coop i Sverige som ligger i den enda trakt i landet som heter Skived.

Bra där.

Bra jobbat

När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.

I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.

När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.

När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.

När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet.
”Jaha. Åska’ går.”

När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.

När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.

Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.

Det var inte bättre förr.
Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.

Bra jobbat.

Det konstigaste skäl som finns

”Har du slutat gå på Karlstad Fotbolls hemmamatcher?” undrar folk. ”Hade inte du tänkt dig att bli en profil på Sola Arena, högst upp på ståplats, alltid mitt för mittlinjen? Köpte inte du halsduk till och med? Du var ju väldigt entusiastisk över satsningen?”

”Jo. Så är det.”
”Varför slutade du då?”
”Av det konstigaste skäl som finns.”
”Vilket?”
”De spelar för hög musik i högtalarna på stå.”

”Sant?”
”Sant. En gång var det en gubbe en bit bort som stod och skrek en lång stund. ’SÄNK!!!’ skrek han. Fast det hördes förstås inte till karln med volymknappen.”

”Har inte den karln varit över till ståplatsläktar’n och provlyssnat då, tror du?”
”Det är klart han har. Jag har blivit för gammal för dagens volymer, det är hela felet. Jag och gubben en bit bort.”

### Hoppas det går bra för laget ändå.
### Det är stan värd.

Jag vet, man kan kontakta dom. Det är bara det att jag förutsätter att de redan har varit och provlyssnat.