Min färska diagnos

I lördags kom jag på ordet, jag är anekdotiker.

I RörosDu måste bara sätta igång mig först. Då kommer det. ”Ja just det, sätta igång ja. När jag var ung hade vi en traktor som man måste veva igång. En gång slog veven tillbaka så det slog axeln ur led på…”

En äkta anekdotiker berättar varje sådant minne minst fem gånger i ett normalt fikarum. Det kan vara någon som var borta de första fyra gångerna. Man får veva på.

”Jo, vi hade en traktor när jag var barn, en Fordson Major, med vev på. En gång…”

Blogganmärkning: Kära språkforskare, kom ihåg var ni läste ordet ”anekdotiker” först i en svensk text på nätet. Här. Samma plats där Google allra först hittade ordet ”tölsvadd” också. Mycket viktigt. Inga samband i övrigt.

”Det här var inte lätt”

”Det fattar inte jag heller egentligen. Skriv inte det för guds skull, då åker jag ut efter den här artikeln. Då får vi en till vilde. Det här var inte lätt. Kan jag få svara på det senare?”

SAOL från mosaisk till moskébyggnadSvaret från Ulla-Britt Åsén, ende kvarvarande kommunfullmäktigeledamoten för Sverigedemokraterna i Borås, när Borås Tidning frågar henne vad som är problemet med ett nytt moskébygge i staden.

Det fattar inte hon heller.

Titta på facsimilen från Svenska Akademiens Ordlista. Där får tre religioner glatt plats bredvid varandra, på bara några centimeter. I det svenskaste som finns, nämligen SAOL.

Gissa var de vackraste mosaikerna finns, Sverigedemokrater.

Munkfors sak är vår

Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.

Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.

Jag får ont i magen av folkförakt.

Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.

Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.

En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.

Då vaknade slöfocken
BookI kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.

Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?

Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.

Gamla filmer

En trevlig sak med riktigt gamla filmer är att folk inte bär omkring på mobiltelefoner.

En trevlig sak med ganska gamla filmer är alla dessa gigantiska mobiltelefoner folk pratar i.

Färska filmer ser jag sällan.
Hur gör folk i färska filmer? Sitter på rad och pickar på små skärmar?

 

 

 

 

 

”Kan du inte läsa …”

Vissa texter är bara möjliga i cybervärlden:
”Kan du inte läsa meddelandet, klicka här!”

Hur vet jag det om jag inte kan läsa meddelandet? Kan jag ens läsa ”Kan du inte läsa…”? Bör jag klicka på allting i fortsättningen för säkerhets skull? Tänk om det finns ett dolt meddelande, en undertext som jag inte ser men borde ha klickat på?

Ständigt dessa frågor. Undertexter som är så viktiga.
Jag får klicka på allt.

Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

 

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Vilken packtejpstyp är jag egentligen?

Ibland beundrar jag deras uthållighet. Dessa medmänniskor som skickar nyhetsbrev hela tiden, om allt jag måste tänka på, behöver veta och köpa:

Så drar du nytta av fyra sociala tjänster.
Familjesemestra i Danmark i sommar.
Sven-Ove, så kan du bli uppgraderad till SILVER och få 3000 bonuspoäng.
Så når du ut på Twitter – 11 smarta tips.
Perfektionist? 4 effektiva tips! Samt skynda-fynda kurser före midsommar!
Vinn startplats till AXA Fjällmaraton!
Chill Out Sparkling – Sveriges mest prisvärda mousserande vin.
Aktiv semester med medlemsrabatt!
Adressregister för alla ändamål.
Vilken packtejp passar dig bäst?
Ny Kalle Anka-app för de yngsta.

Alla dessa frågor det väcker. Jaså uppgradera till silver, är jag bara brons nu? Finns det ingen Kalle-app för oss mogna? Visst behöver vi ett rejält adressregister, kära fru, det finns så många ändamål. Vi kunde skicka brev till alla sverigedemokrater i riksdagen och berätta om inlandsisen. Sedan kunde vi sända ett e-brev till alla amerikanska underrättelseagenter och erkänna att vi har deras mejl i en server på Värmlandsnäs men att samtliga verkar enahanda.

En fråga biter sig fast, hårdare än de andra: Vilken packtejpstyp är jag egentligen? Det har jag funderat på i veckor.

De större orternas folkblad

Hur är det ordspråket säger? ”Man ska inte åka skidor när man sitter i glashus”? Är det inte så det heter?

I Värmlands Folkblad skriver en glad och trevlig skribent en krönika och tycker att Tidningstjänst är på väg att göra en ”Värmlandstrafik”. I hans version betyder det att hoppa över stopp på mindre orter.

Nu är jag ju inte rätte mannen att… men om jag vore det skulle jag skriva till den skrivglade skidåkaren och fråga hur det står till i hans eget glashus.

När jag var anställd på Värmlands Folkblad hade tidningen lokalredaktörer även i Årjäng, Säffle, Grums, Kil, Sunne, Munkfors, Storfors och Filipstad. Finns de kvar? Stannade hans eget företag på de mindre orterna? Tänk om det är tvärt om, att omvärlden håller på och gör en ”Värmlands Folkblad”?

Hoppas min vän får de större orternas folkblad ett tag till.