Kärlek – Sida 39 – SVENSSONS SLÄNG

Ett oviktigt mål

… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

Vårt genombrott

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

Det tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
Klassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Mest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?

En skrivkarl stämplar ut, del 5

Ibland kan det löna sig att skriva arga krönikor om dålig bussplanering. Del 5 i miniserien om jobb jag haft.

Del 5

Värmlandstrafik

En dag ringer länstrafikbolagets chef.
– Jag ser att du är intresserad av kollektivtrafik, säger han.
Karln är en spjuver. Jag har skrivit flera kritiska krönikor i Värmlands Folkblad om trafiken, det är dem han syftar på. Nu bjuder han på lunch på Karlstads fulaste farkost, restaurangbåten Pråmen.
– Du frilansar ju, säger han.
– Mmm, på halvtid. Den andra halvan är jag anställd på Räddningsverket.
– Bra. Vi behöver en som gör vår personal- och kundtidning.

När maten är uppäten är vi överens. Jag tjänar 10 000 kronor i månaden på halvtid på verket och 18 000 på halvtid som frilans. Utifrån den totalsumman räknar vi ut min blivande frilanstimlön på Värmlandstrafik. Något år senare hör jag mutter från en mellanchef i Munkfors om att jag skulle ha ljugit om vad jag tjänade, för att få upp arvodet. Han har ringt Räddningsverket och frågat om min lön där. Den var alltså betydligt lägre än halva min inkomst 1998, men det tog han inte reda på.

Det gör ont några år, ljuger om pengar gör jag inte.

1974 kom lagen om anställningsskydd. 1999, när jag anställs på deltid efter att ha frilansat ett år, blir jag en av de första som tjatar mig till ett skriftligt anställningsbevis hos länstrafiken.

I dag är det ordning på papperen.

På teknisk framkant
Jag trivs bra från början. Att jobba för miljövänliga, kollektiva lösningar känns bra för en gammal miljöaktivist. Snart byter vi vd och visar framfötterna på en rad områden. Vi börjar svara på (nästan) alla insändare, startar forum på nätet med tusentals inlägg och svar, får automatiskt talsvar om turer och tider, mobilapp, mobilbiljett för hela länet, webbshop, piggare och piggare webbplats, snyggare och snyggare trycksaker, intranät, rejält utbyggt marknadsavdelning, stor försäljningsorganisation med ombud och automater, nytt biljettsystem, kundbrev, organiserad störningsinformation, företagsbiljett, en vaken facebooksida med ständig dialog samt twitter och instagramkonto. Många av de här grejorna är vi först med eller tvåa i landet med, bland länstrafikbolagen. Först också med alkolås på bussarna, först med gratis internet ombord, ensamma om att anställa doktorander. En av forskarna ser till att vi blir miljö- och kvalitetscertifierade.

Efter hand har nye chefen bett mig jobba fler timmar än de 17 i veckan jag anställdes för. Det ökar lite i taget, till sist frågar han om heltid, fast jag fortfarande tror på en författarkarriär. Det har blivit några böcker och i min dator ligger romanuppslaget och väntar på att bli färdigskrivet.
– Ja, men bara om jag får en tjänstledig månad om året för att skriva. Utan lön förstås.
– Absolut, säger chefen till min förvåning. Sedan erbjuder han mig att bli informationschef.

På 1980-talet hade vi det knapert i familjen och visste alltid på öret hur mycket pengar vi hade. Nu erbjuder han mig en någorlunda välbetald mellanchefslön. Jag vet vad jag vill göra som chef och tackar ja.

Ber att få sluta
Det händer mycket de här åren, många av de förändringar jag nyss räknade upp. Informationsavdelningen växer och vi lovar varandra att bli den bästa enheten på företaget. Det blir vi, om jag själv får sätta betyget i efterhand.

Efter fem och ett halvt år i ledningen ber jag att få sluta som chef. Jag vill gå ner på 100 procent, som jag säger till vd, och bli webbredaktör och pressansvarig. Dessutom har jag sett vem av informatörerna som både kan och förhoppningsvis vill ersätta mig.

Så blir det. Våren 2011 efterträder David mig, avdelningen döps om till just marknadsavdelning och så småningom får han det tvivelaktiga nöjet att basa över sin forne chef. Det går bra, säger vi båda vid medarbetarsamtalen.

Jag har fortfarande kvar mejlen med beröm från marknadschefen och vd. Hoppas jag var lika frikostig med berömmet när jag var chef.

Landets nöjdaste och ändå blåser det
Resenärerna i Värmlands län är landets nöjdaste, när detta skrivs. Det finns det siffror på. Månad efter månad ligger vi i topp i branschens gemensamma oberoende intervjuundersökning. Även om du bara räknar företaget Värmlandstrafik som sådant, inte den andra stora och duktiga aktören i länet, Karlstadsbuss, så ligger vi högt. Då är ändå jämförelsen orättvis, eftersom nästan ingen har samma lösning som den i Värmland, där residensstaden kör tätortstrafiken i egen regi. Det är nästan bara vi som inte får räkna med största tätortstrafiken, länets motor.

Värmlands län ligger i topp – men samtidigt är företaget Värmlandstrafik ofta i blåsväder på insändarsidorna och i sociala medier. Hur förklarar jag den dubbelheten?

En förklaring är att de flesta som verkligen pendlar med kollektivtrafiken är nöjda. Det är ett fåtal missnöjda som skriver, några av dem inte ens regelbundna resenärer. För några dagar sedan upptäckte jag till och med en kristinehamnare som satt i system att skriva och klaga på oss under olika signaturer. Skitstövlar finns det alltid, pricken över i:et var när han låtsades vara vår vd i ett hånfullt och kränkande foruminlägg och sedan svarade indignerat själv på detta fejkinlägg.

En annan förklaring kan vara att vi då och då lyckas skapa oro i opinionen, men att detta ändå till sist inte påverkar helhetsbetyget hos de som verkligen åker med våra bussar och tåg.

Det är populärt att kritisera kollektivtrafiken i dessa tider. SJ och de som sköter järnvägarna i landet har sett till att den kritiken alltför ofta är befogad. När väl hatobjektet är utsett så smittar det. Sedan hjälper det inte, om det är tjuvar som stulit kopparkabeln till signalsystemet eller staten som glömt underhålla järnvägarna. Tågbolagen får ändå skulden för de inställda turerna.

I egoismens tidevarv är det populärt även bland kollektivister att klaga på tågen. Han som (senast) räddade Fryksdalsbanan kommer aldrig att få ett erkännande för det.

Kritisk solidaritet
Jag visslade när jag gick till jobbet och jag visslade när jag gick hem, sa jag till arbetskamraterna när jag slutade. Det är sant. Jag är stolt över att ha jobbat med kollektiva och miljövänliga lösningar som bussen och tåget.

Rädda skogen, våra barns miljö! ropade vi i talkörerna för 37 år sedan. I dag vet vi bättre än någonsin att det handlar om hela klotet, inte bara den älskade skogen. Ska våra barnbarn och deras barnbarn ha ett jordklot och en välfärd att vårda, då krävs det krafttag med klimatfrågorna. Nu. Helst nyss. Åk alltså kollektivt.

Om jag är kritisk mot något i firman? Klart jag är. Jag brukar skoja och påstå att varje möte med företagsledningen blev en halvtimme kortare, när jag slutade i ledningen. Det förstår du väl att vi diskuterade olika beslut om biljettpriser och annat, det fattar du väl att jag ibland hade avvikande mening. Det vet alla som känner mig, jag är skapt sådan. Men mitt i mothugget var det alltid högt i tak och mina synpunkter byggde alltid på kritisk solidaritet. Resenärsperspektiv och kritisk solidaritet.

Om du tror att jag tänker avslöja här på vilka – få – punkter jag var kritisk, så tror du fel. Jag tycker inte om när folk talar illa om sitt ex.

### Jag älskade mitt jobb på Värmlandstrafik.
### Älskade arbetskamraternas yrkesstolthet, alla som slet så hårt för att hjälpa våra resenärer.
### Det slitet har jag många gånger önskat att värmlänningarna hade fått se i direktsändning.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 – En skrivkarl stämplar ut, del 4 –

En skrivkarl stämplar ut, del 3

Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.

DEL 3

SOS-centralen

Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.

Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).

En fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.

Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?

Räddningsverket

Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?

Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.

På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.

På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.

Det trodde alla chefer i hela världen.

Krönikor i press, radio, tv och på scenen

Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).

Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.

Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.

Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.

Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.

Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.

Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.

Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.

2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.

I dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.

De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 –

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 3

Vi har beslutat att prova det jag nog hade fruktat allra mest för ett år sedan. Flytande bordsplacering. Den kära vännen och jag ska sitta på olika platser vid köksbordet varje gång. Går det att göra så när huset är fullt av gäster så måste det gå när vi har ett helt köksbord att samsas om.

Hu.
Men intressant.
Flexibel är mitt andranamn. * ljuger heroiskt, fast det var hans förslag *

Nu blir det inga mer rapporter. Detta är inte Hänt i veckan, detta är en seriös blogg. Seriösa bloggare berättar om rehablöpning, skrivande, förbättring av världar och sådant. Regniga första maj kommer vi att tillbringa under bordet med picnic-duk, godis, äpple och sockerdricka, det har vi gjort förr med barnen.

Frukost i sängen?
Förslaget från en vän att inta alla gemensamma frukostar i sängen har väckt stort intresse i hela äktenskapet. Ett visst problem är att den kvinnliga delen av detta äktenskap äter sina flesta frukostar i tjänsten.

Pedagogiska måltider, det borde folk ha på alla arbetsplatser.
Tätt följda av gemensam vila.

Allt medan chefen högläser årsberättelsen för 2004.

Hela familjedramat:
Konsten att förvåna sig
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 2

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1

-Hur går det? undrar bekymrade vänner på sociala medier. Jag har ju lovat att förvåna mig själv år 2016. Då ska jag byta plats vid köksbordet, för första gången sedan hösten 1974 när vi fick gemensamt hushåll.

Jotack, jag har klarat det fint. Jag är förvånad själv. Den här karln har inga problem med att flytta till den andra sidan, så att hon som jag älskar ska se gångvägen och fågelborden bättre. Då kan vi alla dessutom ta oss förbi bordet lättare, om vi ska till köket, nu när inte jag sitter i vägen. Med vi alla menas hon som jag älskar. Det är när jag sitter i vägen jag är i vägen. När jag inte sitter i vägen är jag inte i vägen.

Förvåningen kommer när det inte är jag som protesterar utan hon.
– Men kära nån, säger jag bevekande, du har ju alltid sagt att du vill byta, så du ska kunna…

Det har hon inte alls.

Förhandlingar har inletts under öppenhjärtliga former. Vi har kommit så långt att vi är överens om formen på förhandlingsbordet. Det liknar vårt köksbord.

Under tiden kommer min röst från en obestämbar plats i rummet.

Lyckor med fem dialekter

Alla dessa lyckor. En 16-månaders som somnar i min kram för att vi vill det. Ett snöfall och ett till, en pulkakulle som en kommunal medarbetare hittat på och en annan brukar sköta. En måltid, flera måltider, tillsammans med många vi tycker om. Ett levande ljus som glittrar i ögon, fem dialekter runt vårt bord. Åttaåringar som lär mig nya ting, yngre som sitter i knä och undrar än en gång vad ”sneggelvesp” betyder. Gäster i badkaret som vill ha dricka med tre sugrör, för det brukar de få i detta hus. En julklappsbok att läsa högt. En till. Ett tomt oskrivet block i present. En vacker morgonhimmel att upptäcka tillsammans. Gofika med hembakta kakor från hon som kan.

En 16-månaders som vaknar och vill visa att han har börjat gå. Stilla pudersnö att bli glad av, när vi trycker näsorna mot rutan.

Alla dessa lyckor.

Bästa händelsen i fjol

En åttaårig vän summerar år 2015. Vad var det bästa som hände under året? Han funderar en kort stund, sedan kommer svaret:
– Lomjansguten med Västanå teater.

Det är i sådana stunder en känner att en måste ha varit till någon nytta i livet. Just nu studerar han Löwensköldska ringen, för den ska hans favoritteater spela i sommar. Vi i hans omgivning har bara inspirerat, känslan och lusten har han hittat själv.

Undrar vad jag själv hade tyckt var bäst med mitt år som åttaåring. Min första skidtävling, den vid barnhemmet i Molkom?

Bilden är från Västanå teaters föreställning
Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)

Backen är sig lik men inte jag

Arkivbild.

Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.

Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.

Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.

Eller möjligen inte.

Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!

Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.

Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.

Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.

Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.

I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.

Älskade snöpuls.

Sju hela minuter
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.

Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.

Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.

– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.

Dom ska härdas.