Varje gång jag snör på mig löparskorna tänker jag på den vikarierande kyrkvaktmästaren som vi pratade med i Gåsborn. Hans första replik till mig när han stannade åkgräsklipparen är redan bevingad i familjen:
– Du träner du, ser ja’.
Vet inte varför jag kommer att tänka på Stig Claessons novell Oskuld i juninatt när jag skriver detta. Jo, det vet jag visst. Syns det?
Får meddelande från en släkting. En berättelse jag helst hade velat slippa att höra från mitt Sverige år 2014. Så här skriver hon:
Hej. Jag vill bara skriva några ord, vad som hände mina barnbarn i fredags eftersom du ofta skriver om invandrarfientlighet. Mina barnbarn är elva år och går i skola i (här skriver hon en svensk ort). Gjorde en utflykt till Sergels torg för att besöka valstugorna och ta reda på vad de olika partierna vill.
De blev väl mottagna av alla partierna och fick svar på sina frågor, men när de kom till SD:s stuga blev inte NN (hon skriver namnet) insläppt för att han var som en äldre kvinna sa: DU ÄR INTE SVENSK.
Vad säger Du? Du behöver naturligtvis inte skriva något om detta, tycker bara att jag ville berätta, och du kanske förstår att jag blev jätteförbannad. Barnens mamma, (hon skriver namnet), säger att det är ingen ide att säga något, för ingen lyssnar… Ha en fortsatt bra sommar.
Där slutar brevet.
Jag önskar att hon aldrig hade behövt skriva det. Allt jag tror på och skriver om handlar ytterst om det: Att en dag ingen enda människa ska behöva skriva ett sådant brev om sitt barnbarn.
Att inget enda barn ska behöva få ett sådant svar.
Hittar en skylt i mejlen. Jag brukar inte bli särskilt engagerad av skyltar, det finns för många. Fast den här är klokare än de flesta: Kommentarerna till varje artikel om feminism rättfärdigar feminismens existens.
Precis så enkelt är det. Så länge det finns tokfransar kvar att skrämma fram med det självklara kravet att alla människor ska behandlas lika och få samma chans, så länge behövs feminismen. Och antirasismen. Och…
Det är vad kommentarerna bevisar.
I dag ska jag fundera på en skylt om ordet hen. Det brukar också skrämma fram små grå varelser från under stenarna. Det var faktiskt 400 år sedan vi fick Ni som komplement till I så det kanske kan vara dags att våga prova något nytt igen? Få se nu, hmm, ”Varje gång någon…”
Varje gång någon går i taket
på grund av ordet hen
bevisar han eller hon att ordet behövs.
Där satt den. Tjoho!
Jag har förresten upptäckt att det är de tuffaste pojkarna med slitnast skinnjackor, de som åker helikopter oftast, som blir räddast. Fast det tar vi en annan dag. Hade det hetat henikopter, då hade de vägrat åka med. Men nu börjar namnet på hel, som vilket hårdrocksband som helst. Då duger gräddvispen.
Det finns oanade möjligheter.
Jag oanar hela tiden.
Oaningsfull är mitt andranamn.
*
Den är inte klokast som påstår det.
Tvärsäker käft och säker kunskap är sällan släkt.
Bildning, utbildning, inbillning. En ska bort och två ska inte tro att de är tvillingar.
*
Varför är städer så stolta? Jag längtar efter en blyg trottoar.
I genomsnitt är Hjortkvarn Sveriges roligaste plats. Därifrån har alla närmast hem.
– Var bor du?
– På Medelvägen i Genomsnitt.
– Den gyllene?
– Nej, men han ä’ nyligen asfalterad.
*
Den som klagar på att sommaren är för varm har ofta en bastu i källaren. Den som klagar på att det regnar för mycket plockar ofta ändå svampen.
*
Det finns inga mänskliga raser. Ingen tomte, inget skogsrå, inga troll. Jorden är inte platt. Namnet Jimmie kommer av det hebreiska Jakob och har invandrat hit.
En medmänniska jag intervjuade gav det slutgiltiga svaret:
– Jag SKA ha siste orde’, om jag så ska behöve gå nola vägga för å säge’t.
Det är sådana gånger jag allvarligt funderar på att svara:
– Du taler som om inte läpper’a dine vore maker.
Men jag teg. Vissa vardagsintervjuer blir sämre av mothugg. Nackdelen med att bara nicka tyst och notera är visserligen att då tror folk att du håller med den du sist talar med.
Det gör du inte.
Orde’: ordet. Nola vägga: norr om väggen. Säge’t: säga det. Taler: talar. Läpper’a: läpparna. Dine: dina. Maker: makar.
Läser den lilla skriften Schyst! Den är så bra att jag egentligen hade velat citera hela.
Vem har inte varit på konferens, där det kommenderats ”bensträckare”? Vem har inte sett inbjudningar till konferenser där det lockats med chokladprovning om målgruppen varit kvinnor och whiskeyprovning om det gällt män? Vem har inte sett alla dessa bilder med kvinnor som passiva tillbehör till de aktiva männen?
Schyst! handlar om kommunikation, en mer jämlik sådan. Varje läsare, lyssnare och mottagare har rätt att känna sig inkluderad, värdefull och sedd, skriver Katarina Averås. Sant. Svårt men sant. Eller är det så svårt egentligen?
”Hudfärgade strumbyxor” finns inte
På mitt jobb brukar vi tänka på tre ledord när vi väljer bilder. Människa, värme och mångfald. Förr tänkte vi nog mest på plåt, om man ska döma av bilderna. Ändå är det inte plåt som bygger välfärd. Det är människor.
”Ordet hudfärg är inte en specifik färg i färgskalan. Hudens färg varierar ju från person till person. Därför blir det alltid fel när vi säger t ex ’hudfärgad krita’ eller ’hudfärgade strumpbyxor’”.
”Leende kvinnor med huvudet på sned och män med rättfram självsäker kroppshållning är vanligare än tvärtom. För att få till en förändring behöver vi alla bli medvetna om den obalans som ofta finns. Regissera för mer jämlikhet.”
”Fundera över ur vilket perspektiv bilden tas. En person som fotograferas uppifrån kan upplevas som förminskad. Tar du bilden ur grodperspektiv kan du i stället få en person på bilden som signalerar makt och överlägsenhet.”
”Namnge kvinnor och män på samma sätt – alltid med både för- och efternamn första gången, därefter med antingen båda namnen eller bara förnamn.”
”Om det är du själv som ska fotograferas – tänk på hur du vill uppfattas. Är du kvinna händer det oftare att du ombeds att ’göra något roligt’ eller att fotografen vill arrangera en bild som inte har något med budskapet att göra. Är du däremot man handlar kanske fotografens regi istället om att få dig att framstå som stark, beslutsam eller i en maktposition. Ställ aldrig upp på något du inte själv vill.”
Lek inte med maten
Mitt eget hatobjekt i genren välmenta men missriktade bilder är alla dessa fotografier på bönder som står med havre till hakan, långt ute i åkern. Vilket budskap har inte en sådan bild. Fundera över det. Fundera över vad min farfar bonden sa till mig, när jag själv sprungit i havreåkern. ”Man leker inte med maten”. Farfar hade rätt förstås och fotograferna fel. Bönderna med, som går ut och ställer sig mitt i maten.
Här intill är en bra bild på farfar, fotograferad med 1937 års teknik, både hos den kloke fotografen och gode bonden. (Bilden är inte ur Schyst!).
Det finns så mycket som går att göra rätt eller fel. Läs Schyst!, jag tror att den får dig att tänka. Skriv och säg hellre förskollärare än dagisfröken, justerare hellre än justeringsman, riksdagsledamot hellre än riksdagsman.
Där, just där, föreslår skriften att jag ska säga brandsoldat i stället för brandman. Nja, jag har jobbat i den branschen. Militärer vill de inte vara, det kan den här bloggaren intyga. En morgon gjorde jag nyvaken entré på brandstationen vid Rankestrasse i Berlin, där vi vänligt nog fick bo gratis inför Berlin Marathon. Först gjorde jag militärt ställningssteg inför de tyska brandmännen, sedan hävde jag ur mig på bästa lumpensvenskan:
– Soldat Svensson anmäler sig!
Det var inte populärt.
Hur hinner du som manlig chef?
Läs den här skriften. Fundera över varför – och om vem – vi använder ord och uttryck som ”skriva på näsan”, ”pondus”, ”söt”, ”gullig”, ”stark” och ”manlig”. Hur ofta får en karl frågorna:
– Hur upplever dina arbetskamrater det att ha en manlig chef?
– Hur hinner du som manlig chef ta hand om dina barn?
Ord och bilder spelar roll.
FAKTA:
Schyst! En inspirationskälla till jämlik kommunikation, Region Värmland 2014. Text Katarina Averås, bilder Øvind Lund. Beställ den som gratis trycksak här och läs hela som pdf här.
På dagarna skriver jag bruksprosa. Uppgiften är att göra livet enklare för resenärer i Värmland genom att vara tydlig på en webbplats. Inte ”erlägga egenavgift” utan ”betala”, inte ”använda sig av” utan ”åka med”. Inte ”giltighet” utan ”gäller”. Ibland är det mina egna gamla synder jag hittar och tvättar. Ibland är det bara tiden som gör att krångligheterna syns.
Nyss läste jag en krönika i Aftonbladet om de svenska skyltarnas språk: ”Missbruk beivras”, ”Beträd ej gräset”, ”Obehöriga äga ej tillträde”. Finns det någon svensk i dag som säger beivra, beträda och äga tillträde? undrade krönikören.
Knappast. Fast skyltarna står kvar.
Målmedvetet tvättar jag mina texter. Det är så lätt att trilla dit, hur vaccinerad jag än tror att jag är mot byråkratiskan. Vissa dagar får jag lov att läsa texten högt och tänka att det är min älskade jag pratar med. Till henne skulle jag aldrig säga ”Vem får använda sig av kompletteringstrafiken?”. Till henne skulle jag aldrig säga att bussen ”angör” busstationen.
Gunnar Ehnes vårnatt
När inte ens högläsningen hjälper finns bara poesin kvar. Då går jag till diktarna. Där, bland guldkornen, finns friskheten som rensar skrivarskallen. Bengt Bergs hundskall som är ett soundcheck inför älgjakten. Gunnar Ehnes vårnatt som int ä länger än en decimeter. Tomas Tranströmers uppvaknande som är ett fallskärmshopp från drömmen. Höga visans kärlek som icke får väckas förrän den själv vill. Werner Aspenströms skor som står vid dörren och längtar ut.
Alltid dessa skor, alltid denna Aspenström.
Sedan tar det flera dagar innan jag trillar dit på en giltighet igen.
Ett fotbollslandslag har alltid ett försvar. Sitt eget – eller någon annans anfall. Och de ”försvarar” inte ditt målområde på samma sätt. (Nytt brasilianskt ordspråk).
När Arjen Robben dyker står pilgrimsfalken stilla. (Gammalt holländskt).
Pågår det någon sorts sportevenemang i tv? (Flera av mina vänner på facebook).
Det kan inte hjälpas att jag lider med denne någon. Han eller hon som piggade upp Alliansens webbplats med en alliansvimpel som fladdrade muntert för vänstervindarna.
Jo, det blåser från vänster, det syns tydligt på bilden. Inte nog med det, när han eller hon fladdrade till vimpeln, så kunde ju inte hela texten visas. Det hade inte blivit rätt. Därför kom bara de här bokstäverna att synas om Alliansen:
A S E N
De har ändrat på det nu. Nu står det bara A.
Något SEN tror inte Alliansen på.
Jag ska skicke dig så högt i vädre’ så kôrpera ska hinne bygge bo i rôva på dig innan du hinner ner.
Det är slute’ som går, sa bonnen när skithuse’ brann.
Det var svettigt sa skräddarn, slogs med ankonger’a.
Stort namn på litten by, hunn’ hette Håkan.
Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta.
Fattig var far min men inte åt han möss.
Vädre’: vädret. Kôrpera: korparna. Rôva: röven. Ankonger’a: ankungarna. Hunn’: hunden. Nôe: något. Ôt: åt. Katta: katten. Mä: med.