Mediedjungeln – Sida 4 – SVENSSONS SLÄNG

Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtiotal, fyrtio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.

Dags att bilda enhetsfront

Jag är av det kritiska slaget. För att citera min husgud Werner Aspenström: ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land.”

Nu vet du det.

Men allt har sin tid. Ibland får man bilda enhetsfront. Samlas kring några få punkter, de viktigaste, och lägga det oviktiga åt sidan så länge. Så har många länder gjort vid stora kriser genom åren, det finns ett skäl till det.

Min enhetsfront ser ut såhär, som jag sammanfattade den på Facebook i går:

Människans kunskap våren 2020 säger oss att virus smittar vid sociala kontakter. Den säger oss att det pågår en världsomfattande pandemi. Den säger oss att människor inte hade immunitet mot coronaviruset när pandemin startade. Den säger oss att somliga dör av den. Den säger oss att de svårast sjuka behöver andningshjälp, några av dem i respirator. Den säger oss att Sverige har begränsat antal respiratorer (under 600 har nämnts, varav många är upptagna av andra sorters sjuka) och den säger att vi även i övrigt har begränsade resurser inom sjukvården.

DET säger kunskapen. Läs första meningen igen. Hjälp till med att bromsa spridningen så inte alltför många blir sjuka på samma gång.

Sluta killgissa.

Alltså ger jag just nu hundan i om exakt varje åtgärd från regering och myndigheter är perfekt. Den utvärderingen tar vi sedan. Nu tar vi kampen.

Alltså är jag väldigt trött på alla dessa avledare som tar upp tid och trådar med att berätta om allt som är så mycket värre. Jag vet, himlakroppen som ramlade ner och dödade dinosaurierna var dum och elak. Sådana borde inte få förekomma.

Det är bara det att nu är vi här. Nu dör folk av corona omkring oss. Då tar vi den striden. Var rädd om din mormor, din väninna med KOL och din astmasjuke kusin.

Hur du ska göra vet du.
Bromsa.

### Toapapperet blir en tröst (för hamstrarna) i svåra tider, säger en amerikansk professor i psykologi. Förmodligen sant.
### Coronaepidemin är en klassfråga. Då är det en dålig tröst att den samtidigt visar hur fort det gick att ta beslut som faktiskt gynnar klimatet.
### Under tiden håller vår statsepidemiolog sakta på att kliva fram som den tröstare i tv-rutan jag efterlyste i ett tidigare inlägg.

Härom kvällen bar han till och med tröja.

Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop.

Ut i sola nu.

Våra dagars ö-råd

Hosta utan att hålla för munnen.
Hosta i handen och handhälsa strax därpå.
Hosta och åka till jobbet.

Åka till akuten och sitta där och hosta.
Hälsa på hemma hos sjukvårdspersonal och sitta där och hosta.
Hälsa på hemma hos gamla människor och hosta och ta i hand och …ja du vet.

Bunkra munskydd, plastförkläden och handsprit.
Stjäla sjukvårdens munskydd, plastförkläden och handsprit.

Sprida myter på Facebook om att det skulle vara farligt att dricka kall dryck men bra medicin att stå på huvudet, hålla andan och svälja salt.

Låta bli att tvätta händerna.

### Ö-råd: (begrepp från populärkulturen), ett sätt att göra sig av med människor.
### Se även: fulspel, folkförakt, fascism.

Jordens undergång – roman i två delar

Det är som en roman. En undergångsberättelse om pesten, kanske från medeltiden, kanske ännu äldre.

Hela norra Italien stängs in. I Västervik vill arga kommuninnevånare hindra 37 skidturister från att kliva av bussen. Arbetsplatser och skolor lite varstans i vårt land skickar hem sina anställda och elever.

Det går ett spöke, en undergångsstämning över världen. Vi har hamnat i en roman av Albert Camus.

Där har du ena halvan av berättelsen. Coronastoryn. Jag ser ingen anledning att ironisera över den. Folk dör.

Pest på hjärnan
Men. Pesten har slagit sig på hjärnan också. Vissa förvirrade hjärnor. Jag avskyr när politiska motståndare kallar varandra dumma men i dag är jag förbaske mig beredd att göra ett undantag.

Det finns dumma politiska handlingar. Just nu ser jag dem hela dagarna i sociala medier. Överallt denna dumskallarnas sammansvärjning. De står med armarna i kors och skriker: STÄRK GRÄNSEN! HÅLL GRÄNSEN! Gränsen är nådd! Tingsryd är fullt!

Inte en människa
Vad sa du, kvinna? Patetisk står du på din asfalterade vägstump med armarna tafatt i kors. Vägen går genom ett halvrisigt hygge och inte en enda människa syns till, mer än du. Varenda bild ni lägger ut, du och dina kamrater, är folktom i bakgrunden. Inte en enda person tittar förbi i era ”fulla” kommuner. Vägen du bevakar är så glestrafikerad att du törs stå mitt på vägbanan.

Förstår du inte vad bilden berättar? Förstår ingen av er det?

”Tingsryd är fullt”. Snälla du, din kommun har 11,9 personer per kvadratkilometer. Vad ska du då göra med min som har 33. Ska du börja deportera oss, det ordet gillar ju ni.

Stärk kärleken
Skärp er, ”vägvakter”. Det är inte gränser som behöver stärkas. Det är eftertanken, inlevelsen och kärleken.

Samt förmågan att läsa bilder.

### Om coronaepidemin: Jag ifrågasätter inte karantänsbesluten. Möjligen har svenska hälsomyndigheter inte varit kraftfulla nog.
### Om ”gräns- och vägvakterna”: Gå hem och gör något nyttigt med er.

Sverige är fullt av välfärdsjobb som borde göras.

När budskapet mumlar gör även talaren det

Kul att mitt inlägg från i går fick igång diskussionen. Roligt när kunniga arbetskamrater från förr sätter tankarna igång i den här skallen.

Mitt inlägg handlade om vårt behov av tröst. Du får gärna kalla det något annat; att lugna folk, att få oss att tro på budskapet. Det handlar i varje fall om något mer än bara fakta.

Naturligtvis är det inte tröjan det bygger på, även om jag tror den haft betydelse i några av de händelser jag beskriver i inlägget. Ibland är tröjor tv-mässigare i våra vardagsrum än slipsar. Det viktiga är att talespersonen kan sina fakta, finns i händelsernas mitt – och förmår nå ut genom tv-rutan på ett sätt som vi tror på.

Det är en tröst att se på och lyssna till någon som samlar oss.

Inte svårare med virus
Trovärdigheten sitter i talespersonens sätt att framföra sitt budskap. Men den sitter förstås också i tydligheten. När budskapet mumlar då gör även talaren det. Jag vägrar att tro att det skulle vara svårare att kommunicera om virus, smitta och smittskydd än om ett knivöverfall på en utrikesminister, en kärnkraftsolycka i Sovjet eller ett mördat barn i Västvärmland.

Om budskapet är tydligt förstår vi även mycket knövvliga fakta. Det går bara så mycket lättare om vi tror på människan i rutan.

Fått en större roll
Sådana människor har faktiskt just klivit fram, vid några av de större tv-händelserna som jag minns sedan 1986. Det har inte varit en slump att de intervjuats men när de visat sig fungera extra bra har de givits en större roll, just för sin förmåga.

Tv-producenter är inte dumma.

### Det är inte en tillfällighet att romaner, dramatik och journalistik så ofta går från det enskilda till det allmänna. Att till exempel låta en person representera något större.
### Det är så god pedagogik alltid har fungerat. Vi har lättare att identifiera oss med en medmänniska än med 15 eller 500.
### Gårdagens inlägg: Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag vet inte om du har tänkt på det, men vid stora kriser är det två sorters talespersoner som kan dyka upp i tv-rutan. En av dom.
Den ena sorten tröstar oss. Den andra icke.

Det är som om tillvaron drar lott om vem det blir. Varannan gång går det illa. Den som ska trösta oss ska helst bära tröja eller lugn dialekt.

I år har vi ingen tröstare. Det har inte klivit fram någon än.

Dålig kommunikation
Jag tänker inte nämna några namn. Du får knäppa på din tv själv och göra din egen bedömning. Själv ser jag bara hesa hummande talesmän som harklar sig, hostar, ser nervösa ut och stakar sig, vart jag än tittar.

Jag vill gärna tro att det ska gå bra ändå med coronaepidemin. Så bra det nu kan gå. Ni som tycker att världssvälten är värre har naturligtvis rätt. När detta skrivs är det tio gånger fler som dör i fallolyckor i Sverige, än som ens smittats av corona. Det är bara trösten i tv-rutan det gått riktigt illa med, hittills.

Nu citerar jag mig själv, från en krönika i något som hette Skyddsnätet, en gång i tiden:

Vårt behov av tröst
Vårt behov av tröst är omättligt, skrev författaren Stig Dagerman.

Det är inte sant. Ibland gifter du dig eller vinner tipspromenaden på firmafesten eller segrar i en folkomröstning. Då är det bortkastat med tröst, sjung människa, dansa och le! Vem vill ha tröst när det är stolpe in? Hur var det finnen sa under långa natten på Tiomila? ”Följ mig, jak går bra i dak”.

Kommen hit i min sorglösa fundering efter ett muntert möte med orienteringsklubben sätter jag på text-tv. ”Extrasändning med anledning av överfallet på Anna Lindh”, blinkar skärmen. Extra extra. Utrikesministern skuren i armen på NK:s varuhus.

Resten vet du. Du vet var du befann dig när du fick beskedet, du vet hur du reagerade, du minns alla dessa timmar framför nyhetsuppläsare och flimrande textremsor. Det var inte bara armen på ministern, det var levern och ådrorna och…

Plötsligt har Stig Dagerman mer rätt än någonsin. Ett helt land, ett helt folk stelnar till strax innan vi ska gå till valurnorna för att rösta om europaslanten.

Som en folksaga är hela historien. En svart berättelse om hur Törnrosa ligger på sitt operationsbord i tretton timmar, utan att någon prins kommer och kysser henne tillbaka till livet. Aldrig har jag sett så många medmänniskor med fuktiga ögon som den torsdag när Törnrosa dog.

Gunnar Bengtssons vackra tröjor
Det är då jag förstår vilken roll de har, de där figurerna i min tv-apparat. De är trygghetssymboler. Tröstnappar. Minns du inte Gunnar Bengtsson? Karlen med alla hemstickade tröjor som satt och tröstade oss kväll efter kväll när Tjernobyl hade farit i luften. Minns du inte polisen Sandberg? Karlen med den lugna norrländska dialekten som satt och tröstade oss när lille Kevin hade blivit mördad i Arvika. Inte Sabina alltså utan Kevin.

I dag har vi fått en ny sådan tröstnapp i rutan. Den nye heter Leif Jennekvist och jag tror att han är väldigt effektiv, för det låter han, men han är lugn och trygg också. Dessutom svarar han som vi vill att en polis ska svara varje murvel.

– Vi vill att det ska bli rätt… svarar Jennekvist och tröstar oss.

Ja-a, nickar vi framför tv-apparaterna i riket. Ja-a, måtte det vara rätt mördare de har tagit, säger vi, för då har en 35-åring nyss blivit gripen strax utanför Råsunda fotbollsstadion. Samma stadion där Anna Lindhs söner och make samtidigt satt och tittade på matchen, fast de hade gått in och löst biljett de.

Lovar att inte hämnas
Det här är ännu svårare att förstå eller skriva. Jag vet inte om jag kan förklara ens för mig själv. Men det hemska är att den de har tagit passar oss framför rutan precis, för att vi ska bli en aning trygga igen och tröstade. Ja ja, tänker sådana som jag. Jo jo, det förstår man ju att det var en sådan de grep. Sådana är dom.

Inneliv. Läderstövlar i ungdomen. Jetsetkrogar. Kokain. Fotbollshuligan. Högerextrem. Precis en sådan som vi älskar att hata. Vi hatar alltid hellre 35-åringar än lössläppta psykiatrireformer.

På min text-tv har Anna Lindhs äldsta pojke skrivit brev till alla som stöttat familjen. Han lovar sin mamma i himlen att han inte ska tänka på hämnd.

Då gråter jag igen. Jag som ändå har kritiserat henne många gånger. Fast när knivar riktas mot demokratin har sådant mycket lite med saken att göra.

Vi vill vara trygga. Vi vill att det ska bli rätt.

Då klev hon fram
Där är det slut på citatet från min krönika på nätet den gången. Varför jag inte nämnde Fritidsresor informationsdirektör Lottie Knutson? Hon som också klev fram när vi behövde tröst och ingen annan kunde ge den. Svaret är att tsunamin inte hade inträffat än.

Hon bar också tröja.
Jag längtar efter en Lottie Knutson.

Fotnot: 35-åringen de grep var inte rätt person, men det är en annan historia.

Dretvintern, morgonrocken och de alternativa popcornen

Jodå, platsen finns.

Detta är en service till dig som av någon anledning väljer att inte se på tablå-tv från ottan och framåt lunch i dag, söndag.

Vi andra vet vad som gäller. Man ska sitta i morgonrock och äta långfrukost framför tv:n, från start till mål, och sedan ska man ut på årets första grusrunda. Springandes.

Hmmm, mutter. Dretvinter.

Popcorn för skidallergiker
Nå, servicen var det. Jag hade tänkt mig att ni skidallergiker kunde ägna er åt några videofilmer med den gamla klämmiga biten Popcorn song. Varsågod govänner, klicka och trivs:

Svenske kocken i The Muppet Show. Vansinnigt roligt inslag tycker både jag och den unge mannen som tipsade mig.

Bengt Grives långserve i frack. Filmen innehåller en del annan pingpong också men missa inte långskruvserven.

Hot Butter Pop Corn (dance). Dansversion som åldrats.

Popcorn song goes metal. För all del men klicka gärna på kockvideon igen. Och igen. Lyssna noga på vad han säger.

Rutor för Facebookallergiker
Till sist några facebookrutor jag publicerat. Förresten, varför tittar du inte på Vasaloppet?

Dretvinter.

Förnekelser bit för bit

Arkivbild: Dretvä’r.

Snöbristen hotar Svenska rallyt och Vasaloppet, stormen stoppar trafiken på väg och järnväg, Grossbolstorps gräsmattor grönskar.

När törs vi se att vädret bytt om till klimat?

***

Lösningen när den globala uppvärmningen lagt ner Vasaloppet: Vadaloppet. Klimatet är dopat, varenda en får vada.

Suck.

***

Förnekelsen går bra nu. Jag tänker förneka allt åldrande efter 42, alla muskelbristningar i vader samt varje deltävling i Mello plus finalen och andra chansen.

Nämnde jag coronaviruset, urbaniseringen, all plast i havet, min morrontrötthet och modet med trasiga jeans? Jag förnekar allt.

***

”Klimatet? Har du sett ett sånt program efter Rapport, kanske? Det heter Vädret, du. Varenda dag. Vädret. Blir det nån skillnad så säger säkert John Pohlman till, det vet jag. Han har aldrig sett bekymrad ut.

Synd bara att han slutade med pekpinne.”

### Bortsett från snöbrist och klimatförnekelser är 18 februari en fin dag i år.
### Ett helt år framåt kan jag ropa Ulf Lundells refräng när jag letar efter den kära vännen:
### ”67, 67, var harru tage vägen nu?”

Nu syns Obefintliga gatan i hela världen

Livet är fullt av roligheter. Du måste bara ha barnasinnet kvar.
Dessutom är det fullt av mysterier. Som när jag upptäcker att gatan som inte finns är noga inritad på den världsomspännande kartsajten.
Fast hon inte finns.

Det var när jag sprang alla gator i min kommun 2014 som jag ”hittade” henne. På köpet uppfann jag träningstermen gatuplock. Den var ogooglingsbar som löpterm innan dess.

Det är varken ordet eller gatan nu.

Hittade henne inte IRL
Mitt emellan Spinnvägen och Haspelvägen i villaområdet Tjärnheden hade de ritat in Notvägen. Den ställde till en hel del problem för mig som sprang med kartan i hand och drog ett rött streck för varje ny gata jag betat av. Gata efter gata efter gata. Jag hittade henne nämligen inte, hur jag än sprang fram och tillbaka där uppe bredvid Klarälven och letade.

Hur svårt kan det vara att hitta en lugn och trivsam gata i ett lugnt och trivsamt villaområde i mellersta kommundelen?

Till slut var jag helt säker. Notvägen på Tjärnheden i kanten av tätorten Deje finns inte. Trots att hon fanns både på orienteringsskylten vid infarten och på den kommunala turistkartan.

Ja, jag är säker. Notvägen do not exist. Nyckelordet är not som i inte.

Där lever hon vidare
Jag känner ingen skadeglädje inför detta. Fel har vi alla gjort. Jag tycker bara det är kul.

Min lyhörda och trevliga lilla kommun har rättat till saken för länge sedan på kommunkartan. Raderat och klart. Nu upptäcker jag att gatan i stället har flyttat in hos en annan favorit. Den globala kartsajten.

Notvägen står det, så hela världen ska se. Byter jag till satellitfotot och zoomar syns det tydligt att det bara är skog där, trots strecket de har dragit mellan furorna.

Kittla inte draken
Kul, tycker den här barnungen. Nästan som en dörr till en annan värld i Harry Potter. Barnet i mig tror att det finns en osynlig byggnad i slutet på vår obefintliga gata. Ett slott som bara vi med magiska egenskaper kan se.

Ovanför porten står det: ”Draco Dormiens Nunquam Titillandus”, (Kittla aldrig den drake som sover).

Tror jag.
Men det ser bara vi.

### Under tiden finns det en annan skylt som borde sättas upp med stolthet vid infarterna till Deje:

(Inlägg jag spred lite varstans på Facebook i går, efter att mina favoriter fått pris på Idrottsgalan).