Världen somnade om

NäthatTisdag: försöker skriva ordet ”näthatarna” på Twitter. Rättstavningsprogrammet ändrar till ”näthararna”. Bättre kan det inte sägas.

Onsdag: fortsätter städa upp på jobbet efter en kampanj med fejkinlägg som en annan hare organiserat. De fega finns överallt.

I morgon kväll: ge järnet Malena Ernman, det är inte en tillfällighet att du har över 160 000 följare på Facebook.

Från Malenas sida:
”Alan, 3 år, fick världen att vakna till. Men världen somnade om. Minst 3671 människor har drunknat i Medelhavet i år. 1200 av dom var barn. Många volontärer kämpar med att hjälpa rädda människoliv idag medan nästan hela Europa vänder sin rygg. Stöd dom via Rädda Barnen, Röda Korset, Unicef, Lighthouse Refugee Relief, Gula Båtarna och många av dom hundratals volontärer som är där och hjälper på egen hand. Vi får aldrig sluta bry oss!”

Vakna, värld. EU är en fästning, Sverige river broar. Riv murarna i stället, gör id-kontrollanterna arbetslösa. Världen behöver fler medmänniskor och färre egon.

Har ni glömt hur nyss era egna folk var på flykt?

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

StolpjaktStilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Trevlig Mångfaldsrik Midvinter!

Ljusstake

Bloggen har jullov för han som har hand om’et har annat att tänka på.

Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.

# Snart är det ljust hela natten igen.
# Njut av mörkret nu.  Det behövs, det med.

Det mödosamma stuvandet av bokstav bredvid bokstav

– Ja, du ska väl skriva förstås, säger folk när de kommenterar min kommande ledighet. Ska du sitta i Grekland?

Varför det, när huset har många rum, skogen många gläntor och länet gott om kaféer?

Stormig nattSkriva. Denna underliga sysselsättning som så fort blev ett gift, precis som löpningen. Förr skrev jag för att leva på det, kanske göra karriär. Det bar en bra bit, men färdig blev jag inte. Nu skriver jag för att jag vet att en aldrig blir färdig.

Tränar för att träna, som löpare.
Skriver för att skriva, som skribent.

Naturligtvis har jag något jag vill ha sagt, texten blir bäst när jag är arg säger folk. Absolut. Fast sanningen är att det mödosamma, lyckliga stuvandet av bokstav bredvid bokstav är roligt nog i sig.

Redan innan ilskan sätter in.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.

Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

Bild 1

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

Bild 2

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

Bild 4

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

Bild 5

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

Bild 3

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.

Den sanna historien om grisbilen i Tösse

Vi har våra ritualer i familjen. Varje gång vi passerar Tösse måste en av oss, helst jag själv, uttala två ord för annars ramlar himlen ner över oss.

– Paris. Gris.

Det måste alltid ske vid gamla macken, den som är nedlagd nu och förvandlad till fulaste vedupplaget i Västra Götaland. Det var där Q och jag fick lift med grisbilen 1969. Vi hade kommit liftande från Karlstad kvällen innan, övernattat i Åmål hos en schysst kille med Volvo PV och nu blivit avsläppta vid macken.

Minns jag rätt? Kom grisbilen från Fåglum? Kan det stämma? Ryggsäckarna lastade han in i en av grisboxarna, min luktade svagt av svin ända fram till triumfbågen sedan. Hur många bilar till hann det bli?

I början måste jag berätta hela historien varje gång familjen for förbi och det har vi gjort ofta, i både glädje och bekymmer. Jo förstår ni, barn, det var här som Mats och jag fick lift med…

-…grisbilen, vi VET. 1969. Ryggsäckar.

Numera räcker det med två stödord. Paris. Gris. De måste sägas, annars vet en inte hur det kan gå.

*

Tolv dagar i juli blev Paris frihetens stad för den här unge mannen. Åtta år senare kärlekens. Kärleksresan 1977 betalad med ett diktförskott jag sedan aldrig fick ut, kan det bli mer romantiskt än så?

# Jag tänker vägra att se Paris som något annat.
# Den staden är allas, trampa inte på vår frihetsdröm, vår kärlek.
# Trampa inte på människovärdet.

Det sapfiska öronsuset

Jag vill inte skriva om terror, fanatism och politisk misär. Det räcker nu.

Jag vill berätta om lyckan i en åttaårings ögon när han första gången törs ta klivet från tremetern i vårt badhus. Plask, stolt skratt och sju minuter senare gör en nästan simkunnig lillasyster samma kliv, fast från enmetern.

Jag vill tänka på bägarlav, jättekast, långa och korta barr och annat som sysselsätter våra sinnen när vi vandrar i skogar där livet går vidare och lugnet föds.

Det räcker nu.
Jag vill träna underliga gångarter på tipsrundan vid friluftsgården. ”Åkej, nu går vi som en löpare i schack”. ”Å nu som en springare”.

Jag vill mata fåglar, krama den kära vännen och läsa god poesi.

…

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

… 

### Sapfo, född någon gång mellan 630 och 612 före vår tideräkning, död cirka 570 före vår tideräkning, var en kvinnlig vislyriker från ön Lesbos.
Himmel### Diktraderna ovan har hon skrivit.
### Jag vill inte skriva om annat sus än det sapfiska öronsuset nu på ett tag. Hör du hur det susar?

651 sekunder av lycka

Det finns så många löparhjältar. Jag ser dem hela tiden längs löpstigarna i livet, särskilt i sociala medier. Nu har de gjort ett 15-kilometerspass igen på 4:12 kilometern. Eller sprungit backe vid friluftsgården, på löpband en timme på lunchrasten – eller till jobbet, två mil och en kilometer.

Jag älskar dem högt och rent.
En liten elak jäkel på min högra axel är dessutom avundsjuk, säg inget bara.

Vi finns också
Men så finns det vi andra. Vi som sprungit Götajoggen på 62 minuter och är stolta över det, för det var en benådad timme. Vi som kämpade i elva år för att få Marathonsällskapets prestationsnål. Det är ingen elittid som krävs för att få köpa den, men för oss var det en prestation. Gud vad lycklig jag var på Stockholms stadion den eftermiddagen.

Vi finns vi med.
Vi som en dag vid övermogen ålder inser att alla pers är satta och att vi tränar för att träna nuförtiden. Inte för att vinna någon tävling.

Där har du mig. Likafullt är löpningen ett av mina tre största intressen. Den ger mig identitet, den ger mig utomhusupplevelser och den låter mig jobba med kroppen vilket sker alltför sällan annars. Skallen älskar det.

När hände det senast?
Så blir du skadad. Det blir alla. Benhinneinflammation trodde jag min kropp skulle slippa men vid 64 års ålder slog den till. Jag beklagar mig inte, detta är ändå en höst när jag haft mycket annat att tänka på och kroppen mår bra av att vila.

Fast ett löpuppehåll från 6 september till 6 november, när hände det senast? Två månader? En evighet.

(Då har jag redan glömt de två långa skadeuppehållen sedan 1980, sinnet är ungt men minnet gillar korta lopp).

Såg du vad jag skrev? Till 6 november skrev jag. Just precis, i går började rehablöpningen, det hade jag bestämt sedan länge utan att tänka på att det skulle bli på dagen två månader efter stafett-DM i orientering.

Vattnas, det är sant
Redan på morgonen börjar det vattnas i munnen och då ljuger jag inte. Alla som är lika beroende som jag, eller medberoende med en motionslöpare, vet att det är sant. Har du ett så begåvat belöningscentrum som mitt, då vattnas det.

Skorna i ordning redan på morgonen. Overallen tvättad.

Det blir en tidig lunchrast, jag jobbar hemma och orkar inte hålla mig längre än till elvatiden. Munnen nästan dreglar när jag drar på mig löparkläderna och skorna, startar gps-klockan och drar iväg.

Drar och drar, jag har läst i Runners World hur ett bra förstapass för en sån som jag bör gå till i det här fallet. En minut gång, en minut lättjogg, en minut gång, en minut lättjogg – i tio minuter.

RehabBerätta inte för idrottsdoktorn som skrev spalten, men jag höll på i 10 minuter och 51 sekunder. De var himmelska, varenda sekund.

Nu vattnas det igen.

Fåradingar jag plitat ner

– Vad gör du på fritiden då?
– Skriver sånt här:

Per-Albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad flydde det.

Den som har råd att bränna det hus han själv äger har råd att hysa många flyktingar.

Hälften av pengarna en tiggerimotståndare får ihop måste han lämna ifrån sig, fast många försöker låta bli.

Elfte budet: Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.

”Aldrig har så många svenskar åkt utomlands för att strida”. ”Jaså?”, historiska hälsningar Karl XII.

*

Löparlärdom nr 56: ibland är det svåraste steget det över tröskeln när du ska ut.

Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Om du möter en muttrande grävling på väg uppför i långa nedförsbacken på milbanan: hälsa artigt.

*

Wieviel diesel fiser dieser diesel?

Tycker du en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Orange boll# Jag vet i alla fall en som raderna roar.
# Dags å starte en blogg mä bare vannlajnersch?
# Asch, dä kvetter.