En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.
Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.
Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.
En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.
En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit 
ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.
”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.
Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.
Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.
Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.
En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:
”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”
Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.
Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.
Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.
När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, ”däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.
Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:
”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.
Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:
”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.
Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:
”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.
Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin 
forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.
Ingen? Jag trodde väl det.
Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.
Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.
Uthållig som bis blir jag aldrig.
PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.
Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.
När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.
