Kärlek – Sida 41 – SVENSSONS SLÄNG

Att skänka hela sin garderob på dödsbädden

Nätet kokar av rasism, läser jag. Kanske är det sant. Fast det finns ett annat kok också. Var jag än klickar möter jag motsatsen, de som tror på mångfald och alla människors lika värde.

Vi som tror på det.

På centralstationerna kämpar volontärerna för att hjälpa våra nyanlända medmänniskor till rätta. Kommuntjänstemän och arbetare gör det i tjänsten, precis som mina forna arbetskamrater på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag älskar den glöden.

Älskar övertidstimmarna för den goda saken.

Älskar facebookgrupperna land och rike runt som speglar engagemanget. Antirasism i praktiken, utomparlamentarisk kamp dag och natt. Inte sitter de vännerna bara vid datorn, en tråd jag följde blev till en lång och vacker katalog över praktiskt arbete för mångfald. Kärlek i handling, politisk kamp som det glöder om.

Tipsar, undervisar och stärker
Orden är också viktiga, inläggen och kommentarerna, förringa inte dem. Det är med ord vi tipsar, undervisar och stärker varandra. En av de största grupperna har över 18 000 medlemmar, fast det finns fler. Många lokala, var och en med sina kämpar. Såhär skriver till exempel Asylsamordnaren i Kramfors kommun, citerad i facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, den som någon sa är störst:

Har ni hört om den asylsökande, ensamstående trebarnsmamman som får över 20 000 kronor i månaden? Det har jag. Men hon finns inte.

För att ta ett lokalt exempel:

En kvinna med tre barn (under 18 år) som bor på Sunnebo i Nora, hon får 60 kronor per dag av Migrationsverket.

Hon själv får 24 kronor per dag och ersättningen för barnen är 12 kronor per barn och dag. Totalt alltså 60 kronor per dag som ska täcka den familjens utgifter.  De behöver inte betala maten med de pengarna, för mat ingår i boendet, men allt annat ska de betala själva. Till exempel kläder, leksaker, sjukvård, mediciner och hygienartiklar. All information om hur mycket pengar asylsökande kan få i ersättning finns på migrationsverkets hemsida.

http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html

Entusiasmen i Molkom
En annan favoritgrupp jag följer på Facebook är Refugees Welcome – Molkom. Jag älskar det jobb mina gamla grannar i Molkom gör för flyktingarna på min gamla skola Graninge och vid det forna ålderdomshem som nu heter Ängsbacka.

Skriver de att det fattas herrskor i storlek 45, och att en del flyktingar fortfarande går i sandaler – då kokar nätet. Kokar av beredskap från människor som vill komma med skor. Behöver de dambindor så får de, behöver de underkläder – helst inte svarta – så får de. När två flyktingflickor längtar efter sina hästar hemma i Syrien, då bara bubblar det av inbjudningar från Nyedsbygdens hästägare.

Jag blir glad varje gång jag läser vad de skriver. Har någon ordnat lika många möten mellan flyktingar och bofasta som den gruppen? Kanske, men Molkom är faktiskt inte stort.

Möjligen tänker vännerna med dambindorna och ridhästarna inte att det är antifascistisk arbete de utför just då. Utomparlamentarisk kamp för människors lika värde. Likafullt är det precis vad de gör.

Tårar i ögonen
Nu kommer jag till sista citatet, det är från molkomsgruppen. De raderna ger mig tårar i ögonen och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp när jag citerar hela inlägget:

Hej! Jag har en bil lastad med fräscha kläder stl 36-42 och skor stl 38-39 för kvinnor som jag hoppas kan komma till användning. Min mor dog för en vecka sen och hon ville så gärna hjälpa till. Ni får hela hennes garderob.

Jag kan lämna efter kl 13 i morgon. Går det bra?

Det finns så mycken kärlek och solidaritet i världen. Tack för det. Jag har svårt att se att någon insats för mångfald och medmänsklighet kan vara finare än att skänka hela sin garderob på dödsbädden. Att berätta i god tid att det är din sista vilja. Det är en så oändligt vacker handling.

Hälsning till våra politiker
Politiska problem ska lösas med politiska åtgärder, absolut, men en folkrörelse som visar politikerna vad svenska folket vill är inte heller fel. Låt oss fortsätta att trycka på underifrån.

Vi skänker våra garderober. Då borde ni fatta att tillfälliga uppehållstillstånd är vansinne. Då borde ni kunna kosta på er att tvinga rättsväsendet att kalla asylpyromanerna för vad de verkligen är. Terrorister. Då borde ni kräva att polisen i landet tar fast varenda rasist med bensin i dunken och tändare i näven.

Under tiden kan ni skicka ut de soldater vi till äventyrs har kvar för att vakta den del av fosterlandet som ska ge tak över huvudet åt folk som tvingats fly. Hur svårt kan det va’?

Lyssna på rörelsen var det en klok karl som sa. Gör det.

Den tysta minuten ropar

I tre dagar tiger datorn. Lika tyst är anteckningsprogrammet i mobilen. Då letar jag fram det älskade moleskinblocket och favoritpennan jag fick på kärlekssemestern i Paris.

Skriv, viskar de tomma bladen, skriv hälsar bläcket från vänstra stranden. Skriv om den människokärlek som lever. Skriv om volontärer och andra som arbetar dag och natt för gästfrihetens skull och för att det kunde ha varit vi som fått fly.

Skriv om hur det är vi som är de många. Vi som tycker att människovärdet är ett och okränkbart. Skriv om det vackraste ordet. Solidaritet.

Nu får du sluta vara bara ledsen. Det finns så mycket att vara glad och stolt över.

Ljusen brinner. Den tysta minuten i landet tiger högljutt, rött och varmt. Skriv att sedan ska vi inte vara tysta längre.

Skriv det.

Restaurang Grönfinken har öppnat

Fågelfoto: Mikael Skalstad

Vi är fågelbordsskådare. Veckan innan den 15:e oktober börjar inmatningen. Talgbollar, nötter, solfrosfrön och blandsäd. I år har vi skaffat nya matare, de gamla började bli slitna. Vi försöker använda foderautomater som gör det svårare för fåglarna att bli smittade av salmonella.

Den 15:e startade noteringarna. Första dagen blev bra, med våra mått mätt. Det är ändå en villatomt en bit från skogen och långt från sjöar och bredare vattendrag. Några större träd har vi inte kvar. Solen blänker i automaterna när vi skriver in pilfink, bofink, talgoxe, bergfink, grönfink, kaja, nötväcka, blåmes, skata, gråsparv, koltrast och tamduva. Tolv arter första dagen, detta blir en fin skådarvinter.

Tävlar hela vintern
Ja, vi tävlar i all vänskaplighet med några vänner. Från nu och tills startskottet går i Vasaloppet pågår tävlingen, sedan blir det fågelfest med fågelskämt och prisutdelning. Förra året blev vi delade segrare, berättade tävlingsgeneralen vid den högtidliga ceremonin. Bilden ovan från Varnan i Kristinehamn är priset vi vann.

Det bästa är att vi lär oss känna igen våra vinterfåglar. Just nu är det bara en- och talltitorna vi har svårt att hålla isär, men som vår tomt ser ut så tror vi envist att det är entitan jag nyss noterade. Hon kommer på snabb visit, hämtar sin matbit och skyndar bort lika fort igen.

Det näst bästa är att i år har vi haft besök av en gäst vi inte sett på många år här uppe på Grossbolstorp. Gråsparven, kan du tro.

Favorit är en vacker etterbigga. Nötväckan.
Kommer stjärtmesarna i vinter med, då blir jag riktigt lycklig.

# 18 arter när detta skrivs.
## Vi har öppet för huliganer med. Det är intressant att studera deras strategi. Några är talgbollshackare. Några väntar lugnt på marken och får mest.
### Kajorna, kråkorna och skatorna.

Vår konfliktlösande släkting har börjat jollra

När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.

De var ovänner.

I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”

Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.

För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.

Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.

Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.

De har bara en metod.
Med sex.

Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.

## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.

Stolpar och mänsklig värme

Hämtar in de sista stolparna som jag satt ut. Allra sist den vattniga nummer 175. Friska Forshaga har blivit en succé, precis som samma arrangemang blivit det på många håll både nära och fjärran.

Här var det 465 personer som registrerade 23 905 stolpar. Imponerande.

Jag tycker om det idoga letandet ute i skogen. Massor med grannar, vänner och okända har tagit kartan i näven och vandrat, cyklat, bilat eller sprungit omkring och noterat rätt kodbokstäver till stolpe efter stolpe. Sedan har de registrerat sina fynd på projektets webbplats.

Själv blev jag blöt långt upp på låren när vi behövde flytta en stolpe som hamnat under vatten. Ett fint minne i mitt eget blygsamma ideella arbete för stolpletandet i världen.

Det är det ideella arbetet hos så många jag tycker allra bäst om. Folk har rätt att få komma ut i skogen och leta. Nå, så låt oss hjälpa dem med det.

Du blir snällare i själen av att vistas i skogen en stund ibland. Det blir du av att jobba för det gemensamma bästa med. Gôtt.

# Finns du på Facebook så titta in hos Refugees Welcome – Molkom. De gör ett fantastiskt jobb med de nyanlända.
# Över 600 medlemmar i gruppen på en ort med 1 863 invånare. Stort.
# Du kanske har nåt de behöver.

Där har jag också varit rädd

Jag tror det var den första protestsång jag hörde, året var 1965 och den hade nyss spelats in. Minns jag rätt var det vår kemilärare i högstadiet på Graningeskolan, magister N, som spelade låten för oss. Eve of destruction med Barry McGuire. Hemma hade vi ingen skivspelare än och vi hade inte försökt lyssna på Radio Luxenbourg.

För mig blev låten inträdet till den ungdomskultur som växte fram. Snart började jag gilla Dylan, Beatles, Stones och alla de andra men Barry och magister N var först. Lustigt att just han startade det (om jag nu minns rätt). Den gången hade vi fortfarande morgonsamlingar i skolan och när det var N:s tur spelade han Eve of destruction.

Alla de andra brukade välja kristna sånger. Bärbar skivspelare i katedern inför oss alla på skolan, kort berättelse att starta dagen med. Ibland kom det en pastor.

I dag minns jag bara inte varför. Varför spelade han den?

Brylcreme och stålkam
Jag var pirrig när jag kom till denna främmande miljö. Molkom var tätort för hela den lilla kommunen. Asfalterade gator, killar och tjejer i kö vid Pressbyrån för att köpa godis och Bildjournalen.

Magister N. Honom hade vi respekt för, men både vi och de andra klasserna lärde oss snabbt hur vi skulle svara på frågorna han slängde ut. Alla frågor samma svar:
– Det är en kemisk reaktion, magistern… svarade vi, till synes troskyldigt.
– Det är rätt, Sven-Ove, sa han. Sedan fyllde han själv i resten av svaret. Järnet reagerar med syret i vattnet och då bildas järnoxid. Rost. Eller vad frågan nu gällde.

Rädd var jag. Åka buss till högstadiet och sjunde klass. Brylcreme i håret, tjusarlock och stålkammad bena varje morgon, varje rast. Efter en termin såg ungdomskulturen till att brylcremen försvann och håret fick växa fritt. Så fort gick det. Nästa jul fick jag en bärbar rullbandspelare, en dyr sak för familjen.

Rädd för det främmande.

Barnen är rädda för flygplan
I dag tänker jag på en värre rädsla. Den som de medmänniskor känt som legat längs vägarna i en månad för att komma till samma främmande miljö, Graningeskolan, mot slutet av sin långa resa från krigets Syrien. De kom härom natten. 79 stycken kom.

Om detta finns mycket att skriva. I en intervju i Värmlands Folkblad berättar några av dem varför de flytt. Sådana historier finns det många på min forna skolgård och alla ber de om vår medkänsla. Känner vi inte den är vi inte människor:

Under natten mot onsdag kom så Jihan Karoo och Abdulla Ahmed med sina barn Ahmed och Helma till Graningeskolan i Molkom, liksom 75 personer till. De har flytt från staden ar-Raqqah i Syrien, en stad där Isis regerar och där bombplan, raketer och dödande är vardag. Inte mycket fungerar i staden längre, berättar Jihan, som tidigare arbetade som engelskalärare för lågstadiebarn.

– Barn har inte kunnat gå i skolan på fyra år. Min pappa och två av mina kusiner dog i en bilbomb för tre månader sedan. Det är raketer och bombplan hela tiden och barnen är väldigt rädda när de hör ljud av flygplan nu. Det är så mycket folk som dör. Alla som har lite pengar flyr. För barnens skull, för att ge dem ett tryggare liv, berättar Jihan med tre och ett halvt-åriga dottern Helma i famnen.

Abdulla jobbade som brandman i Syrien. För 5 000 amerikanska dollar har familjen tagit sig via Turkiet till Grekland (med ”the death boats” berättar de) och vidare upp genom Europa, till Sverige. För att i natt landa i Molkom, till Graningeskolan, där ideella krafter arbetat hårt för att ställa i ordning ett boende som kan husera ett 80-tal människor på flykt.

De berättelserna lever på min fruktade, älskade Graningeskola när du läser detta. I dag är skolan nedlagd men frivilliga händer och sinnen har byggt om byggnaderna till tillfälligt boende för de som tvingats fly från kriget. Jag är stolt över de volontärerna.

Det finns ett språk
En av de frivilliga heter Christina Ward. Såhär berättar hon i en intervju i P4 Radio Värmland. Klicka och lyssna.

”Jag har just nu suttit med en fantastisk liten femmånaders flicka i famnen. Det finns ett språk och det är leendet – och det pratar jag lika bra med små bebisar som med stora. Det finns inget hinder för det. Jag känner mig så berörd och glad av att det finns så många som vill hjälpa till och stötta en sådan självklarhet. Och att de här gamla husen kom till användning, det hade ingen kunnat tro, säger Christina Ward.”

Det är ett så vackert språk som Christina beskriver. Leendet. Jag är så glad över molkomsborna som på kort tid gjorde något nytt av min gamla skola. Det kallas gästfrihet. Solidaritet.

En klok kvinna med en femmånaders flicka i famnen. Ser du? Ser du leendet de delar, de två?

Inte kan vi låta en sådan värld förstöras.

När sinnena tindrar

Höst. Han hade inte så fel, Karlfeldt. ”Den vår de svage kalla höst”.

Skymning, stearinljus och tindrande sinnen. Vi äter kronärtskocka med citronsmör och salt. En gång vår första festmåltid tillsammans, den fick oss att känna oss vuxna. Det får den än. Stora skockor från Konsum Värmland, bottnarna smälter i munnen.

”Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.”

Just så. Där ute börjar knoppar bildas, livet tar sitt ständiga omtag. Tack för fyra årstider. Tack för sinnen som vill fortsätta tindra. Tack mjölkbönder och andra för saltat smör med citron.

Trivs.

Den lille söte barrkramaren

Det finns en svamp som luktar rutten kål och är oätlig. Ändå är den en favorit, ända sedan den kära vännen for på kurs och lärde känna skivlingen. Marasmiellus perforans säger inte mycket, inte att det är en 2-4 centimeter hög hattsvamp heller, med tunn luden fot och en hatt som är 0,5-1,5 centimeter bred med smutsvit yta.

Det söta är hur den växer, barrbroskskivlingen. Titta i barrförnan i vilken granskog som helst, där hittar du svampen, ömt fastvuxen i ett granbarr. Ett barr, ett enda granbarr, är allt den begär. Ofta när vi går i skogen kommer hon nära, med sin nya bekantskap i handen.

”Titta, vad söt den är”.
”Du med”, säger jag. Folk som är kära i små trivsamma svampar som kramar barr kan inte ha fel.

Lyckad internetfasta
Lördagen den 19 september blir en fin dag. Är det första gången sedan 1994 som jag inte är ute på nätet på ett helt dygn, utan att vara sjuk eller bortrest? Kanske. (Som om jag inte skulle surfa och facebooka när jag ligger sjuk eller reser på de sju haven)…

Efter frukost står jag vid sågbocken och kapar ved. Vedskjulet behöver organiseras om och jag sågar, stuvar om vedstaplarna och filosoferar. Var det inte författaren Tage Aurell som brukade såga ved när folk kom på besök? En stock på sågbocken, två sågdrag och sedan en lång, utförlig berättelse från Aurell. Femton minuter senare två nya sågdrag och därefter ännu en historia.

Och ännu en.

Mitt i ett av mina eftertänksamma sågdrag ringer en vän, vi har ett långt kamratligt samtal om viktiga ting och jag blir glad. Det går att prata med varandra, inte bara facebooka. Kanske vände han den här envise karlen i en viss fråga, det är inte det lättaste.

När vedskjulet är ansat och klart går den kära vännen och jag till skogen. Snart står hon med en liten söt barrkramare i handen igen och bara måste visa mig. Därefter har vi stämt träff med 35 svarta trumpetsvampar, men de är inte hemma vecka 38 heller. Det gör ingenting, vi hämtar kantareller i stället.

Och frid.

# Vedskjulet har den kära vännen byggt.
# Hon blev färdig 4 september 2006. Eftersom jag ser positivt på byggverksamhet på tomten firade jag fru och skjul med mousserande vin och ett kortare högtidstal, då för nio år sedan.
# Sedan dess firar vi Vedskjulets dag varje år den fjärde dagen i september. I år talade jag om vikten av pensionärsrabatt. På allting. Stormande applåder.

Internetfasta

När jag ser på tv har jag den bärbara datorn igång, ibland hinner jag surfa med mobilen också. Samtidigt. En annan är ju skärmbildad.

Men nu börjar det bli lite tjockt. Skärmfullt är inte alltid charmfullt. Så i dag flyttar jag ut från nätet. Internetfasta. Ett dygn utan dator och mobil, det blir hårt men kan gå.

Jag har hört att det finns en natur där ute på andra sidan tröskeln, med fantastiska bilder. I direktsändning.

Tror det streamas på nåt sätt.

Min enkla flyttgröt

Nyss blev jag uppringd av den effektive mannen från Röda Korset på orten. Vill du komma och prata på samhällsorienteringen för en ny grupp? De flesta är från Syrien.

Det finns dagar när jag tänker att min blygsamma medverkan i vår lokala integration är det viktigaste jag gör, dessa år. Då har jag ändå ett civilt jobb som jag hoppas gör nytta.

– Vill du att jag berättar om svenska medier och tryckfrihetslagstiftning som vanligt?
– Ja och yttrandefriheten. Vad den betyder och vilket ansvar den kräver av oss.

Tack för att du frågar igen, Aakash. Jag kommer. Du vet hur jag tänker börja samtalet:
– Välkomna till Forshaga.

# Flyttgröt. Den gamla seden att gå till nyinflyttade med mat, förr ofta gröt eller salt och bröd.
## En symbolhandling som visar att du vill att de nya inte ska lida brist på livets nödtorft.
### Förrförra gången jag talade inför våra nya invånare var det en afghan i salen som hade jobbat åt CNN. Han lyssnade intresserat när jag berättade att jag varit lokalredaktör i Vaggeryd. Jag bet mig i tungan när jag tänkte säga ”blytiden”. Fundera över varför.