Hundra pass, hittar tre änder

En av hundra

I måndags morse blev jag färdig. Plockade tepåsarna ur löparskorna, snörde på mig dem och gav mig ut på årets hundrade träningspass. Jag har spadvänt trädgårdslandet en gång, skjutit motvillig gräsklippare framför mig några gånger och cyklat till och från jobbet sex gånger men framför allt har jag sprungit. Pulsat i snö, samlat asfaltkilometrar, lufsat stig och gjort älskade rundor rakt ut i vilda skogen.

Ibland har jag haft trädpiplärkan till sällskap, ibland koltrasten, tre gånger en munter västergök. Det har snöat, blåst småspik och varit finaste solblänk på blankis.

Någon startade facebookevenemanget 100 pass innan midsommar. Inte för att tävla om vem som hinner träna hundra gånger först, Nicklas Rangwe ville bara dra igång detta i lugn och ro, för att se hur lång vi skulle hinna. Såhär skrev han vid årsskiftet:

”Alla är vi vinnare oavsett hur många pass det blir även om det alltid är bra att träna och att ju fler pass du hinner med desto bättre.

Personligen så funkade detta jättebra för mig (i fjol) och det drog igång min motivation så pass bra att jag var klar med mina 100 pass ungefär en månad innan.”

Efter några timmar var vi 34 000 personer som hade anmält oss. Vem Nicklas är har jag ingen aning om.

Minst 30 minuter och dusch
Vad räknas som ett pass? Det får vi avgöra själva. Nicklas föreslog minst 30 minuter och minst så intensivt att vi måste duscha efteråt. En bra definition.

Eftersom starten gick den 1 januari räknade jag snart ut att jag hade 25 veckor på mig. En stund senare kom matematikern inom mig fram till att det skulle krävas fyra pass i veckan. Fyra brukar jag klara men inte alltid och inte i genomsnitt. Bara det en utmaning. Skôj.

Vad händer nu?
Måndag morgon den 1 juni kutar jag ut, det har regnat hela morgonen och duggar fortfarande. Där ängen börjar skrämmer jag upp tre gräsänder som badar i en pöl mitt på stigen. Har det någonsin funnits gräsänder just där, sedan åren efter inlandsisen? Det tvivlar jag på.

Andskrämmarängen.

30 minuter och 10 sekunder senare är jag klar. Jaha, det var det, hundra gånger. Tjoho. Färdig. FÄÄÄÄÄRDIG! Tack snälla, för initiativet, du fick mig verkligen att sticka ut många extradagar denna gröna men kalla vår.

Vad ska vi nu ta oss till, löparskorna och jag?

# När avundsjuka medmänniskor hörde talas om evenemanget startade de sina egna alternativ på facebook.
# Minst 100 psykbryt innan midsommar, 100 skratt fram till midsommar, 100 fikastunder innan midsommar, 100 000 öl innan midsommar, 100 kronor till Barncancerfonden innan midsommar.
# Några av dem tycker jag är blygsamma, vilka får du räkna ut själv. En är riktigt korkad.

Vackerheten i kyrkorummet

Jag är filosofisk materialist, fick jag lära mig i min vilda ungdom. Det betyder att jag tror att idéerna kommer ur materien, inte tvärt om. Någon Gud har jag inte men går in i kyrkor överallt när jag reser. Full av respekt för vad olika människor tror.

I helgen var det dags igen. Eftersom den här bloggen försöker vara personlig men inte privat så konstaterar jag bara:

Det är vackert när prästen lyfter upp det nydöpta barnet och visar det för församlingen.

# Läser i chefredaktörens spalt att min morgontidning krympt från 46 till 28 journalister på 13 år. Kämpa, vänner.
# Om tre år fyller samma blad 100 år. Behövs gör det mer än på länge.
# En annan kämpe fyller 70 år i år. Pippi Långstrump, stark kvinnlig förebild med språklig humor, fortfarande lika värd att lyfta upp inför mänskligheten.  ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Röd dag, rör om

Morfar var med och organiserade Karlstads byggnadsarbetare, när den fackliga tanken var ny och obekväm. Första maj var en festlig dag. Mamma förde en av traditionerna vidare. Den dagen skulle hon och syskonen få äggröra när de var små, det fick vi också sedan.

Han kallade de rårörda äggen så. Äggula och mycket socker i ett dricksglas, sedan rör du tills handen börjar domna och gulan vitnar.

Det finns fler traditioner den här dagen. En period underhöll jag med allvar och satir vid våra lokala första maj-möten. Tio år i sträck stod jag i talarstolen, årets viktigaste stund. Det händer att jag saknar det.

Fots kopiaHäromdagen blev jag bjuden på äggröra igen. Proletärer i alla land, förenen Eder. Rättvisa och demokrati åt folket, rårört ägg åt alla. Det finns så mycket dumheter kvar att ändra på.

Rör om.

Upphittad av okänd fyrmänning

Träskeden

Den förste spelade i Svenska hjärtan, läste Gunnar Ehnes dikter och uppträdde med Ulleruds Teateraktörer i ett tomt virkesmagasin i Deje. Någon sa att vi var fyrmänningar, det gillade jag. Duktigt och roligt folk, det är aldrig fel. Ibland talade vi allvar.

Nu har jag träffat en ny fyrmänning. Lustigt släktord det där. Den nye hade läst när jag skrev på bloggen om min mormor från Malungs finnmarker.

Lämnade de blånande höjderna
Bästa praktiska nyttan med bloggen hittills, är det att fyrmänning nummer två hittade mig? Ja, kanske. Roligt när en trevlig släkting hör av sig som jag inte visste fanns. Fint att han dessutom vet allt om finnbosättningarna på höjderna med sjöutsikt, som min mormor lämnade 1905.

I Frimurarlogen i Karlstad långt söderut gick Sverige och Norge isär det året.  Någonstans i samma stad gick mormor och morfar ihop.

Hur tog hon sig dit? Till fots de första milen antar jag, och sedan med NKlJ.

Vem var han?
AndinaNu vet jag varför finnstället som Emma Ivarsson kom från heter Andina. Där låg en gång Anders eller Anttis aho. Säg det i flera generationer så blir det Andina. Aho betyder bråte, fall, övergiven sved. De talade så mjuk finska, mina förfäder. T:na blev gärna d:n, lampi blev lamm. Måste ta reda på vem han med fallet var.

Du kan kalla mig Kääriäinen förresten. Vad det betyder säger jag inte.

LÄNK: Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra

Borstar damm av Aspenström

Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:

IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG

Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.

Werner A

 

 

 

Då är jag redan lugn.

I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.

Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Han ska aldrig behöva dammas av.

Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).

Tjocka lår och svarta cykelbyxor

BJ2En dag upptäcker jag att skator har tjocka lår och svarta cykelbyxor. Då har jag beskådat 186 880 skator i mitt liv. Aldrig har jag tänkt på deras ben. Inte förrän nummer 186 881 står där och hackar på den övervintrade talgboll hon fick ner på backen.

Själv är hon mycket mer observant. Flyger så fort hon märker att jag ser.

En halv minut senare är hon tillbaka. Talgbollen, talgbollen.

Dagsens sanning

Tack och bockDet är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012 och 2014).

Arga Tanten rusar ut

Wiehe Ebba Plura

 Vet inte tant vem Wiehe är?

Helg och vi hamnar i ett stim. Värsta roarhelgen. Roa mig, det ska hädanefter blifva min musik.

På fredagen roar mig tanten som plötsligt upptäcker att det är Mikael Wiehe hon har kommit för att lyssna på. Konsertlokalen på Karlstad CCC dignar av gråhårskvinnor och män som rest hit för att höra sin ungdoms hjälte. Med sig har han Ebba Forsberg och Plura Jonsson. De sjunger översatta amerikanska låtar, programmet heter American songbook på svenska och vi gillar det.

Det gör inte Arga Tanten. Efter en handfull låtar reser hon sig i affekt från en av de främre bänkraderna, får karln sin med sig och rusar ut ur salen.

– Plura kan jag ta, men inte den där kommunistpropagandan!

Spottet fräser om henne, ögonen blixtrar, hela kroppen knycker av upphetsning. Alla som hör henne ler. Så gammal, precis lika åldrad som vi, och aldrig hört talas om Mikael Wiehe?

Han hade ett mellanprat om historien, det var allt. Först handlade det om hur vårt näringsliv och våra borgerliga partier gick i taket när Olof Palme kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Palmes tal skulle störa affärerna.

Sedan handlade det om hur kritiken av den rasistiska apartheidpolitiken i Sydafrika på 1980-talet fick dem att gå i taket, för nu var det den kritiken som skulle störa affärerna.

Slutligen var det Margot Wallströms kritik av diktaturen i Saudiarabien som skulle… ja, du fattar.

WieheEn lång stund sitter Arga Tanten kvar och samlar ihop sin vrede tills allt kokar. Då knycker hon på nacken och rusar ut.

Roligt.

Man ska läsa rubrikerna. ”WIEHE” står det på biljetten. Man ska se det. What You See Is What You Get, som vi säger på Grossbolstorp. Du får vad du förtjänar, sa de gamle.

En intressant stund.

 *

Dagen därpå åker vi till slakteriet. Det vill säga, precis som vår kära gamla Hyttan i Karlstad har det fått nytt och malligare namn. Inte riktigt lika malligt som Karlstad Congress Culture Centre, men dock en modern skylt där en stor bokstav har gått vilse mitt i.

KilArena.

KilArenaEn fin och ändamålsenlig lokal är det, precis som den var 1983 när jag besökte den förra gången. Då fick jag en lapp i näven av chefen på Nya Wermlands-Tidningen. Livdjursauktion Kil, livfullt reportage, ta med fotograf, färgbilder stod det. Vi fick sådana lappar under förra årtusendet.

Detta var några år efter att NWT:s fotografer hade slutat ta med röd halsduk för att sätta färg på de få färgbilderna, men ändå. Färgreportage, man tackar.

Texten om de levande korna de ledde in kan inte ha blivit någon vinnare av Stora Journalistpriset. Jag är son av en småbonde och tycker om kor men har inget minne av att reportaget fick upplagan att att öka kraftigt det året.

Den här eftermiddagen skickar de in Kjell Åke i Myra. Han kallar sig så, för han heter det, och jag tror att han är Sveriges roligaste karl. Ibland, när tillvaron känns tung, bläddrar jag fram honom på Youtube, bara för att få höra honom berätta om Digerberget.

Kjell Åke– Där har di en speciell dialekt.
Där säger di ittnâ.

Mer säger jag inte.
Nu börjar han.