– Vilka av dina blogginlägg har varit mest besökta och delade på facebook?
– Det ena handlade om när min andra favoritbruksort Munkfors slogs för sin rätt med sången som metod. Vår egen värmländska sjungande revolution. Det andra kom härom dagen och handlade om tiggares och flyktingars människovärde.
Dialogen är påhittad men sann likafullt. Jag tycker det är så hoppfullt.
Det fantastiska Munkfors och mitt favoritord
Lärdom ett: ska du som bloggare nå ut, då ska du nästla dig in i det fantastiska nätverk som heter Munkfors. Jag har sagt det till mina vänner där förut och nu säger jag det igen: ni behöver inget facebook hemma hos er. Ni har ett bättre nät i vardagen. Grattis, älsker’t! Det räckte med att en god vän från väster om älven delade, sedan rasslade det till, för hon hade vänner som hade vänner som hade vänner och det verkar som om alla bryr sig om varandra mellan Råda och Olsäter. Vänner utombys har de också, förstås.
Bäst av allt var att detta hände när jag försökte skriva seriöst om ett vanligt enkelt nöjesarrangemang som nådde djupt i en lokal folksjäl. Det var den lilla ortens kamp mot de stora jättarna.
Lärdom två: solidariteten lever. Jodå, det dyker upp en och annan människa i trådarna om tiggarna som är rädd för att möta en stackars hungrig romsk rumän på backen i kylan utanför sin matbutik. Det är klart att jag kan förstå den rädde, på ett sätt. Situationen är ju så förnedrande, både för tiggaren och för den mätte medelsvensken. I hundra år har vi varit ovana vid tiggare i det som blev ett folkhem. Förr fanns de här med och många fattiga svenskar fick resa utomlands för att överleva, men det minnet var glömt.
Själv röstade jag nej till EU och skulle göra det i dag med. Men ni som vann, det var ju det här ni ville ha. Europeisk rörlighet. Fria européer med tiggarmuggar utanför Konsum och ICA. Förlåt, nu trillade jag dit, men hade ni väntat er att bara rika nordeuropéer skulle hitta hit? Sådana där som går in i butikerna och handlar? Snopet va’? Europa var inte vara Västtyskland, det var de förföljda romernas Rumänien också.
Vad pratet kan göra
Solidariteten lever. När jag skrev om myterna kring tiggare och flyktingar fick jag fler besök än någon gång tidigare, fler som delade. Det fortsatte i dagar och nätter. Min blogg är liten, snälla nå’n jag har inga mäktiga medievänner, men just då (och när jag skrev om den rosa körens kamp för munkfôrsingarnas självkänsla) blev den stor en kort stund.
Jag älskar er, vänner. Ni trogna besökare och ni tillfälliga.
Ni rädda och förvirrade är också välkomna. Jag kommer inte att hålla med er om tiggarförbud och hemskickning av folk men vi kan väl prata om saken.
Låt oss vara människor en stund.
Det är samtalet som gör oss till människor.
När jag får tid ska jag lära mig knyta skosnörena så som andra människor gör det.
