En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.
Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.
Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader
… i de värmländska skogarna där du får lära dig att umgås i grupp. Dina år här kommer att sätta spår för livet.
(Foto: Polisen)
En kväll inser jag att det redan har blivit mörkan november ute men jag har fortfarande inte grävt vårt trädgårdsland. Grävandet är en av de få praktiska sysslor som mina händer begriper sig på och så har jag fullständigt glömt bort att det är dags.
– Kan man gå ut och gräva det en vardagkväll med pannlampan tänd, frågar jag ut i luften.
Inte en enda människa i min omgivning tycker att det låter som någon bra idé, inte den kära vännen heller.
– Det kommer en vår, säger hon.
Ja, vårn ja. Då ska jag släppa upp lite mer kirskål. Vi har en sådan gerillaväxt i ena hörnet av tomten, den håller på och bygger upp sitt befriade område. Än är Republiken Kirskål inte särskilt stor, men den jobbar på det. Vi river ner och kirsen bygger upp.
Bokmässemontergeneral
Det är vår utflykt till Fensbol i helgen som fått mig på andra tankar. När söndagen är så vacker som enstaka novembersöndagar kan vara, då drar vi norröver. Lena Sewall ska prata på Heidruns Bok- & Bildcafé, hon är en berättare och Heidruns var det länge sedan vi besökte.
Det är Lena som gör matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och publicerar ett värmländskt recept i varje nummer av tidskriften Värmländsk Kultur. Alltid får de 
recepten en kringhistoria. Hon är uppväxt i Arvika och lekte som barn i Maja Fjaestads ateljé. Nu har hon skrivit fina böcker om både Skagen och Racken och dess konstnärer och mat. För oss som besökt bokmässan i Göteborg är Lena Sewall dessutom känd som ansvarig för den populära värmlandsmontern där i många år, och det var hon som tog initiativ till en lokal värmländsk bokmässa.
1994 kom boken En bit Skagen. Kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår som hon fick Gastronomiska Akademiens Guldpenna för. Nu ska hon prata om sin senaste bok.
Christians romantiska present
Strax innan föreläsningen ska börja är vi framme vid det vackra gröna huset i Fensbol, där Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg har sin verksamhet. Det lyser inbjudande genom spröjsade fönster, inne i bokhandeln går några omkring och bläddrar bland böckerna och i cafédelen dricker andra kaffe och äter andaktsfullt av Gun-Britts valnötskaka med vispgrädde. Nå, vi ska väl hinna fika efteråt, tänker jag och sätter mig på stolen närmast kakelugnen. Då och då lägger någon mer ved på brasan.
Det blir en trevlig timme och lite till. Lena Sewalls kunskap om Rackenkonstnärerna och deras liv och släktskap är imponerande och hon vet att förmedla den. Ibland undrar jag om arvikaborna verkligen vet om vilka storheter de haft i sin närhet? Förstår de vad de betydde och fortfarande betyder?
Lena förstår det definitivt. Varje god berättare bör tänka på att förse sin framställning med betydelsebärande detaljer och sådana har hon hittat många. Hur årtalet 1858, då Christian Erikssons föddes den 30 juni i Taserud, på sätt och vis markerar den egentliga födelsen för Rackenkolonin. Inte 1898 när Gustaf och Maja Fjaestad kom hit. Hur Christian gav sin franska fru Jeanne de Tramcourt en present på hennes 20-årsdag. En potatisstamp… Hur det blev rusning bland värmländska och andra konstnärer i Paris en dag: Gaugain är här, han behöver hjälp.
Då blev det kalas
Lugn, eftertänksam och med imponerande kunskap och detaljrikedom berättar hon hur konstnärskolonin växer fram, hur de alla tycks bo en period var i Oppstuhage, hur de köper sina hus och hur magert de flesta har det.
Fest var det inte varje dag. Men när Fastrarna hade blivit färdiga med en ny stor matta efter flera månaders arbete, då blev det kalas. På bordet: smörtårta med äppelmos mellan bottnarna.
När vi far söderut igen är det kolsvart ute, fyra grader kallt i Fensbol och månen är full. Vid köksbordet hemma slår jag upp receptet på kirskålspaj på sidan 70 i boken. Pajen ser god ut, jag ska verkligen släppa fram lite mer kirskål i mitt liv. Boken med alla berättelserna och recepten heter En bit Racken.
Nu börjar jag läsa den. Gräver gör jag till helgen.
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…
– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.
– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?
– Ja.
– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att 
miljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.
– Kärlek?
– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…
– Lugn, jag fattar…
– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…
– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?
– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.
– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?
– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.
– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?
– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.
Alltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?
Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?
I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.
Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.
Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.
Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.
Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa
Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall
Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.
Trivs.
Någonting har hänt. I dagens NWT kan man läsa att en hr Parner tänker tillbringa helgen med att recensera Sven-Göran Erikssons nya bok. För Värmlands Folkblads räkning.
VF!?
Det hade varit en omöjlig notis i NWT 1983. Då, när det till och med fanns en oskriven lag på Herrgårdsgatan att vi aldrig skulle skriva om de lokala etermediakändisarna.
Fotnot: NWT är Nya Wermlands-Tidningen och VF är Värmlands Folkblad, båda länstidningar med säte i Karlstad. Herrgårdsgatan var platsen för NWT innan man byggde nytt för en halv miljard strax intill E18 och Klarälven. Hr Parner är krönikör och författare och har genom åren publicerat sig i båda bladen.
I dag är det årsdag igen. Själv är jag så gammal att jag fick lära mig datumet för Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen i skolan.
Det är inte honom jag tänker på. Det är en fattig skräddare som kom tillbaka hem till Sverige, efter att ha varit på gesällvandring i Danmark och Tyskland och snappat upp de nya idéerna. Den 6 november 1881 höll han det första socialistiska föredraget i Sverige: Hvad vill socialdemokraterna?
Ät August Palm-bakelser och fundera över svaret. Hvad vilja?
Var och en har sitt. Jag har Röde Orm. En gång om året måste jag läsa Frans G Bengtssons berättelse från okristen tid, annars går det inte bra.
… och så kommer jag till sidan 66, stället där Orm, Tostes son, sitter vid åran som roddarslav.
”Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Det är inte bästa boken i hyllan. Den bästa har Aspenström skrivit, eller någon annan kärnfull. Inte bryr sig hjärnhalvor om sådant.
En gång om året.
Visst ville vi vända upp och ner på världen. Det var därför våra samtal blev avlyssnade.
Sverige ägdes av femton familjer, det statsbärande partiet brydde sig inte och ute i världen tävlade två supermakter om att ockupera de underlydande folk som hotade bli för självständiga inom just deras block. I hela världen hade kvinnor lägre lön för att de var kvinnor, demokratin gjorde halt vid fabriksgrindarna, miljön förstördes i tillväxtens namn och i USA och Sydafrika fick svarta och vita inte dricka vatten ur samma dricksfontäner. Fascister satt vid makten i södra Europa.
Vem vill inte välta en sådan ordning?
Gick världen framåt?
Det är nyttigt att göra en katalog ibland. Jag kunde göra beskrivningen längre. Den hjälper oss att se att på den och den punkten har världen gått framåt men på andra punkter är det ingen skillnad. Gör din egen lista och sätt dina egna bockar i kanten.
Klarälven går att bada i igen, inga bajskorvar kommer flytande. Amerikanerna fick lämna Vietnams djungler och Sovjetunionen finns inte mer. Annat däremot finns kvar.
Avlyssnade, avfotograferade
Vår analys var grumlig ibland men grundinställningen var sund. Vi ville vända på samhället men folket skulle vara med på saken. Inga kuppmetoder, masslinjen tack. Fanns det en paroll att tåga bakom så tågade vi. Plötsligt en dag hade vår attityd fått rätt. Det blev rätt att protestera, det blev rätt att skriva insändare och flygblad, det blev rätt att gå samman och säga ifrån.
Och dock lyssnade de. Statsapparaten lyssnade. Avlyssnade våra telefonsamtal, inte allas men vissas. Fotograferade märkvärdigt intresserat när vi for till Åmål och demonstrerade mot amerikanarnas ambassadör under pågående Vietnamkrig. Då gömde vi oss bakom plakaten. USA ut ur Vietnam.
Fick sina liv förstörda
Sedan kom Torsten Leander-fallet. Snickaren som inte fick arbeta åt marinmuseet i Karlskrona för att hans bil stått parkerad utanför ett möte med en förening som slogs för yttrandefrihet. Många år efteråt fick han rätt men det var så dags då.
För ytterligare en del öppnades SÄPO:s akter, men det var ofta för sent. De hade fått sina liv förstörda.
”Jag hör vad du säger” har aldrig varit någon bra replik i min värld.
Slår ner på chefens hatt
När jag var 19 år sjöng NJA-gruppen: ”Först när röken från fabriken slår ner på chefens hatt. Då får vi en miljödebatt.”
Det är samma sak nu. När unga vietnamdemonstranter avlyssnades och fotograferades, när radikala arbetare registrerades och kandidater på vänsterlistor spärrades från framtida jobb, då teg omvärlden. Men ger sig spionerna på att avlyssna Angela Merkel, det starka Tysklands mäktiga förbundskansler, makthaverskan framför andra, då tar det hus i helsike.
Det händer att jag ler roat.
Saker att dölja
Själv har jag en vän som nyss skrev den klokaste kommentaren till senaste avlyssningsskandalen. ”Jag har saker att dölja” skrev han. Precis så är det ju. Vi har alla saker att dölja. Så här skrev han:
”Även lokalt har argument (nämnts) som att har du inget att dölja spelar det väl ingen roll /…/ Jag kan ärligt säga att jag har saker att dölja fast de inget har med terrorism eller annan brottslighet att göra. Jag vill helt enkelt vara ifred, klia mig på näsan eller på andra delar av kroppen, prata i telefon med vänner och kamrater utan att maktrusiga spioner registrerar vad jag gör.”
Precis så enkelt är det.
Peta näsan-spioner blir med tiden rätt irriterande. Sådana som kontrollerar utanför vilka möten du parkerar. Sådana som hörs på tråden när du ringer. Sådana som öppnar dina brev och samlar dina sms och mejl.
Jag vill förresten fortfarande vända upp och ner på världen tills den blir rättvis. Skriv upp det nu, så jag får fred.
Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.
660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.
25 snökäppar i månaden.
Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.
660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.
Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.
När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.
Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.
– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.