Historia – Sida 49 – SVENSSONS SLÄNG

Spaden, jorden och maten

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
## Mat kommer ur handen på en bonde.
### Allt börjar alltid med stål i jord.

Sillimester!

Uttrycket är inte mitt, jag har fått låna det, men det säger precis vad jag tänker på i dag. Sillimester! När detta publiceras är det tolv timmar kvar. Elva, tio, nio…

I år ska jag springa mer än någonsin, läsa mer än någonsin, tänka mer än någonsin, resa mer än någonsin, kramas mer än någonsin, busa med små världsmedborgare mer än någonsin, plocka mer hallon än någonsin och vara mer ledig än någonsin.

Eller hur.

# 1938 fick alla anställda i Sverige rätt till två veckors betald semester. Bra, Gustav Möller.
# Min första semester fick jag 1973. For till Svarta havet.
# Min sista börjar i kväll. Var är cykeltältet? Kan vi inte tälta i trädgården åtminstone och så äter vi mjukt tunnbröd med räkost på, ur tub. I tältöppningen.

Ett dagsverke

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Framtiden for förbi

Tjock-teve –
Gammelmedia –
Skjuvgräsklippare –
Framtiden for förbi och sa hej.

Jag har sparat en nätundertröja och ett par y-frontkalsonger också. Kvar finns dessutom tre vackra värderingar från 1968 som jag aldrig tagit av mig. Vänta, de tankarna är från franska revolutionen.

Jag är en 1789:a.

Vem har sagt att vägen till friheten, jämlikheten och brödra- & systraskapet inte kan gå via robotgräsklippare och platt tv-skärm? Det är fortfarande rätt att göra uppror.

# Tidigt under 2000-talet uppfann jag sporten robotgräsklipparfotboll.
# Den har uppmärksammats mycket lite av medier och allmänhet.
# Illvilligt folk påstår att det beror på långsamheten, ”det blir nästan aldrig några mål”, men jag tror orsaken är mutor inom den nuvarande ledningen i FIRA. Jag har sett att de bär husqvarnakepsar alla tre.

Sverige dör säger Telefonören

Telefonören ringer. Han är arg på alla dessa köpcentra som växer som maskrosor ur matjorden. Sverige dör, säger han.

– Nåja.

– Jo, nuförtiden går du ut och äter, in och skiter och det krävs milvis med filkörning för att du ska få lite frukost. Nu har till och med Säffle fått en asfaltplan med butiker en bra bit bort. Guttane, vad är det för namn?

Då går jag till bokhyllan. Säker är hon inte, bokhyllan, men det kan vara så att Guttane var ett stycke mark som en frigiven träl fick lov att bruka.

– Du ser, säger Telefonören. Det fungerade ett tag men nu är vi tillbaka i träldomen.

Åka runt på flak och skråla

Varför är det bara studenter som får åka runt på lastbilsflak och skråla, frågar du. Vänta du bara tills jag pensionerar mig, då ska jag göra flaggspel av orangea kuvert och ropa regeringsfientliga slagord om fler rullatorfiler i tätorten.

Varför är det bara när Sverige vinner VM som vi får bada i fontäner? Vänta du bara tills i januari, då ska jag göra snöänglar på hela Konsumparkeringen.

Varför är det bara blivande studenter som får ha roliga frukostar, sista veckan innan de går ut? Vänta du bara, i januari ska jag äta kokt sprättägg till filen varenda morgon.

Då blir det roligt.

# Vem skriver panchosången?
# Allt ska en behöva göra själv.
# Ge mig nu bara ett rimord på boule.

B-figurer på nationaldagen

Stockholm har kungen, andra har statsministern eller något purfärskt kommunalråd. Ärligt talat har jag uppträtt själv två gånger på nationaldagen, till och med. Men vad är det att komma med? Ittnô är dessa B-figurer, jämfört med vad vår kommun kan skryta med i dag:

Kom och träffa kändiskatten Melvin!

Jo, det är sant, för det har stått i annonsbladet. Han framträder på torget i Deje och bevisar i samma ögonblick vad jag vetat länge: Att djur och barn är läsning. Att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska – och underhålla.

Jippi!
Äntligen Kattionaldag.

Ittnô = inte något.
Länk: Katten Melvins mystiska virksamling

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
Karln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Negativ leveransgaranti

Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.

Äter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.

Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.

Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.

Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.

Ej före men möjligen… ?
Aha.